Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 10
RÖSTRÄTT FÖR KVISTSOR
3
Påpasslighet.
För ej länge sedan hade denna
tidning på ledareplats en väckande och
utredande artikel av Gertrud
Bergström i livsmedelsfrågan, vari hon
kraftigt betonade kvinnornas
skyldighet att under dessa bistra tider ej
försumma något tillfälle att gagna
samhället med sin, åtminstone på vissa
delar av området, obestridliga
sakkunskap.
När detta skrevs, sköttes
kommunernas livsmedelsanordningar av
kommissioner, tillsatta av K. B. Huru föga
eller nästan intet av dess# uträttats,
beroende* på, att kommunerna allt intill
krisens inbrott stått fullkomligt
främmande för livsmedelsproblemet,
framgår av en uppsats i Social Tidskrift,
1. häftet 1916, som anbefalles till
läsning. Antagligen fanns i hela landet
igen kvinnlig medlem i någon av dessa
kommissioner, men vi hade
naturligtvis alls intet inflytande vid
tillsättandet av dem och voro sålunda på den
punkten fria från allt ansvar.
Men nu! Enligt en kungl.
förordning ha nyligen dessa kommissioner
upplösts och före den 10 febr. ersatts
av livsmedelsnämnder, som valts av
kommunerna själva. Ingenting kan
sålunda ursäkta, om vi nu ej begagnat
tillfället och arbetat in kvinnor i dessa,
så mycket mer som detta i regel torde
varit en mycket lätt sak; männen äro
inte särdeles angelägna om dessa
poster och sätta antagligen sällan något
motstånd mot föreslagna kvinnliga
medlemmar. Eget initiativ däremot,
det veta vi nog alla av erfarenhet, att
de inte äro i stånd till på denna punkt,
om de än äro aldrig så belåtna med de
kvinnliga arbetskamrater i det
kommunala, som de förut ha! Det behövs
tydligen ingenting mindre än krigets
olycka för att lära männen i ett land
att oombedda använda dess
kvinnokraft.
Vi borde alltså varit så pass vakna
på en punkt som denna., att
åtminstone intet större samhälles
livsmedelsnämnd blivit tillsatt utan minst en
kvinnlig ledamot. Har det varit så,
månne? Ännu den 7 febr. har jag inte
1 min ortspress lyckats upptäcka mer
än en enda nämnd med kvinnlig
ledamot, och då ha vi ibland dem, som valt,
2 städer med kvinnliga
stadsfullmäktige! Naturligtvis ha dock en hel del
platser i landet med vakna F. K. P. R.
inte försuttit tillfället, och det vore
önskvärt, att alla, som ha kvinnliga
medlemmar att rapportera, sände in
valresultatet till publicering i denna
tidning.
Om siffrorna bli nedslående, låt oss
då ta detta som en maning till nya,
kraftiga tag och komma överens, att
något sådant aldrig skall hända mera!
Det talades på eentralstyrelsemötet om
nödvändigheten av ett mera
planmässigt rösträttsarbete på vår försummade
landsbygd! Jag tror, att när
länsförbunden börja bedriva detta mera
intensivt, bör just det kommunala
arbetsområdet bli ett av dem, som största
vikten lägges på. Låt oss sätta som
mål — till en början — ingen socken i
Sverige utan en duglig kvinna i sin
fattigvårdsstyrelse, sin pensionsnämnd,
sin livsmedelsnämnd, sitt skolråd och
naturligtvis sin barnavårdsnämnd, där
särskild sådan finnes!
Rösträttsrörelsen har ju redan gjort mycket i denna
riktning, men i regel endast på de
platser, där F. K. P. R. finnas, och dessa
äro omkr. 200, men Sveriges kommuner
omkr. 2,500. Nu tror jag vi ha kommit
så långt på väg eller borde åtminstone
ha gjort det, att vi måste låta våra
omsorger växa ut från det egna samhället
till det landsbygdsområde, som genom
överenskommelse med länets övriga
föreningar tillfaller oss. Ingen bygd i
landet bör vara utan en
rösträttsförenings omvårdnad! Vår första uppgift
är naturligtvis att laga, att kvinnorna
ute i våra socknar få en större insikt i
rösträttssakens innebörd och betydelse,
men ett alldeles särskilt gott arbetsfält
är säkerligen det kommunala området.
Vår sak har gott av, att dugliga
kvinnor bli satta i tillfälle att använda sin
kraft i det allmännas tjänst, och av att
männen få vänja sig vid kvinnliga
arbetskamrater och få tillfälle att se på
nära håll, att hemmen ej bli skövlade,
så fort husmodern offrar någon del av
sin kraft åt samhället. M. F.
Kvinnliga chefsposter.
Norge får sin första kvinnliga
fattigvårdsdirektör.
De, som ivra för kvinnosaken och
arbeta på att öppna nya arbetsområden
för kvinnor i syfte att låta den
individuella begåvningen och de
individuella möjligheterna komma till sin rätt,
ha ofta och med grämelse konstaterat,
att kompetens och kunskaper blivit
förbisedda, då det varit fråga om
ledareplatser. Kvinnorna ha just i sin
egenskap av kvinnor blivit motade och
hållna tillbaka. Detta inte blott i fråga om
kvinnoarbete på den stora
allmännin-gen av arbetsmarknaden, vi minnas
även tillfällen då, vid tillsättandet av
ansvarsposter, den mera kvalificerade
kvinnliga sökanden fått träda tillbaka
för en mindre kvalificerad manlig
medtävlare. Det är sådan godtycklighet,
som mer än något annat alstrar
misssämja och fiendskap mellan könen, ett
missförhållande, som upphör samtidigt
med att rättvisans principer tillämpas.
Det förefaller också som om i de
länder, där rättskänslan varit så stark,
att männen beviljat kvinnorna
politisk likställighet, rättvisan på
arbetsmarknaden även började göra sig
gällande, och kravet på kompetens
sovrades från all småaktig hänsyn.
Åtminstone ha kvinnorna i de länder, där
deras politiska rösträtt är genomförd,
inte sådana svårigheter att kämpa
emot som de länders kvinnor, vilka
ännu sakna den betryggande säkerhet,
den samhälleliga ryggrad, som
medvetandet av inflytande på statens
angelägenheter förlänar åt individen.
Norge, i mycket ett föregångsland,
har i dagarna tillsatt sin första
kvinnliga fattigvårdsdirektör, och den som
tilldelats denna chefspost är fröken
Ragna Bugge, förut anställd som
assistent hos yrkesinspektören fru Betzy
Kjelsberg. Genom denna sin
verksamhet har fröken Bugge kommit i
beröring med de lager av Kristianias
befolkning, som hon hädanefter kommer
att bistå med råd och dåd. Hennes
distrikt kommer att omfatta 760 under-
Frontförändring,
En medarbetare i den engelska
tidningen "The Nation" skriver, med
världskriget som utgångspunkt, om den omvandling
av alla värden, som ägt rum, och som även
resulterat i att mycket i den inre
politiken, som hittills varit föremål för
engelsmännens livliga intresse, numera blivit
mer eller mindre döda punkter, som mist
sin aktualitet. Men han anser, att det givs
ett undantag från denna regel, och det är
frågan om kvinnans politiska rösträtt, som
blivit mera brännande än någonsin. "Jag
sammanträffade häromdagen", tillägger
han, "med en av kvinnorösträttens
mäktigaste motståndare. Han erkände, att han
helt och hållet ändrat åsikt. Efter kriget
skulle kvinnorösträtten bli ett
ofrånkomligt faktum, men inte nog med det,
kvinnorna skulle även komma in i
parlamentet, och det var åtminstone två kvinnor, som
han med glädje skulle hälsa som
medlemmar av regeringen. Kvinnorna voro helt
enkelt underbara, deras
anpassningsförmåga, osjälviskhet och organisationsförmåga
voro höjda över allt beröm. Männen ha
gjort ett stort fiasko, de behöva hjälpare
vid sin sida, som sakna deras egna
fördomar, deras lojhet och självmedvetenhet."
Så lätt kunna åsikter och grundsatser
kullkastas i våra dagar, när verkligheten
bevisar deras ohållbarhet. "Jag lyssnade
och smålog i mitt inre", så slutar
artikelförfattaren.
Vita Bandets pristävlan.
Se annonsen!
stödstagare. Till den norska
kvinnotidningen Urd har Ragna Bugge uttalat
följande ord om sitt framtida arbete:
"Det är inte det att sitta på kontoret
och under årets lopp utbetala 100,000 kr.
i småposter, som tilltalar mig mest,
utan det att kunna få hjälpa dem, som
ha det svårt; de kunna icke alla vara
stöpta i samma form, en föreståndare
måste ha tålamod att höra på dem,
besöka dem i deras hem och utöva ett
gott inflytande på dem. Vi måste
behandla varje individ för sig."
Lucy Stone.
En av Amerikas föregångskvinnor.
Fritt efter Woman’s Journal av
Ellen Wester.
Lucy Stone föddes den 13 augusti 1818,
den åttonde av nio barn i en
lantbrukare-familj, där huvudmännen dock tagit aktiv
del i landets självständighetsstrider. Lucys
far var en förmögen, ansedd och duktig
person, men som de flesta män av sin
generation fullt övertygad om en mans
absoluta rätt att vara herre i sitt hus. Hennes
mor var en god kristen, vars samvete bjöd
henne att vara sin äkta make underdånig,
men när hon fick hora, att det åttonde
barnet var en flicka, suckade hon dock: "Ack,
jag är ledsen, att det är en flicka. En
kvinnas liv är så svårt."
På farmen rådde ett arbetsamt liv,
modern mjölkade ibland själv deras åtta kor,
och Lucy drev korna i vall, barfotad i den
kalla morgondaggen. Men på samma gång
hade hon en glad och sorgfri barndom
tillsammans med sina syskon, i äng och skog,
i den fria, friska naturen. Hon var en
kraftig, modig liten flicka, och från hennes
barndom skildras hur hon oförfärad
krossade huvudet på en orm, som gassade sig
i solskenet. Lucy tog en stor sten, smög
sig orädd fram till den slumrande ormen
och lät stenen falla på dess huvud. "Ett
typiskt förebud, ty hela hennes liv var ju
ett krossande av ormens huvud", säger
hennes dotter.
Högst märkvärdiga prov på karaktärens
självutveckling visade barnet. Hon gav
akt på, att hennes mors hälsa var nära att
svika under den arbetsbörda som vilade på
henne, och från tolv års ålder flyttade hon
tyst och så småningom mera än halva
bördan över på sina unga, starka, villiga
axlar. Och när hon i sin tidiga barndom
läste bibelordet: "Han skall vara din make
och råda över dig", önskade hon sig döden
av leda över förnedringen. Men hon beslöt
sig snart för det mycket klokare
förfarandet att som fullväxt studera grekiska och
hebreiska för att sedan läsa bibeln på
originalspråket och förvissa sig om, huruvida
denna och liknande texter verkligen voro
rätt översatta.
Hennes bröder flngo akademisk
uppfostran, men när Lucy begärde detsamma, sade
hennes far på fullt allvar till sin hustru:
"Är flickan galen?"
Hon var emellertid fast besluten att
komma till ett universitet, men blev först
lärarinna för att förtjäna penningar, ty
hennes far hade bestämt sagt, att något
underhåll gav han henne inte. Och det
dröjde nio hela år, från det hon började
sitt lärarinnearbete, till dess hon kunde
anträda resan till Oberlin, Ohio, som då
var det enda universitet i landet, där
kvinnor ägde tillträde. Och så litet
till-srångar hade hon, att hon måste resa som
däckspassagerare från Buffalo till
Cleve-land och under natten ligga på en stapel
säckar bland hästar och gods.
I Oberlin förtjänade hon sitt uppehälle
genom lektioner i förberedande klasserna
och genom hushållsarbete till 3 cents
timman i de kvinnliga studenternas pensionat.
De flesta studerande voro fattiga, och
universitetet hade anordnat inackordering åt
dem för 1 dollar i veckan. Men inte ens
denna lilla summa hade Lucy Stone råd att
betala, utan lagade mat till sig i sitt eget
rum och underhöll sig på mindre än 50
cents i veckan. Under sina fyra
universitetsår var hon ej hemma en enda gång,
men studierna upptogo henne, och hon
använde sin fritid till goda gärningar.
Oberlin var en stad med starka
anti-sla-verisympatier, och många flyktande slavar
hade slagit sig ner där. Man startade en
skola för att lära dem läsa, och Lucy Stone
ombads att bli lärarinna. Hon var villig,
men fastän de färgade nyss undsluppit
slaveriet och voro djupt okunniga, ansågo de
det dock under sin värdighet att
undervisas av en kvinna. Vid första lektionen steg
en lång och mycket svart herre upp,
konstaterade, att han visst inte hade något
emot miss Stone personligen, men att han
och hans vänner inte hade smak for att
låta sig undervisas av en kvinna. Lucy
Stone förstod emellertid att Övertyga dem
om, att det var till deras fördel att lära
sig något, vem som än undervisade dem.
Under sin universitetstid talade hon
första gången offentligt på årsdagen av
Västindiens frigörelse, och i Oberlin träffade
hon Antoinette Brown, som blev den
första kvinnliga prästen. Antoinette hade
blivit varnad för en ung kvinna vid namn
Lucy Stone med fria och farliga åsikter,
men de två blevo goda vänner, och
vänskapen befästes än mera senare i livet, då
de gifte sig med tvänne bröder.
Och dessa två tillsammans satte fart i de
kvinnliga studenterna. En
diskussionsförening fanns visserligen, men kvinnorna
fingo inte taga del i den, och Lucy och
Antoinette, som ville öva sig I att tala,
startade en kvinnlig diskussionsförening, som
emellertid endast kunde sammanträda i
hemlighet och inte i universitetets lokaler.
Det tvång de kvinnliga studenterna
underkastades gick så långt, att Lucy mot
slutet av sin kurs visserligen ombads att
skriva det tal, som skulle hållas vid
terminens Öppnande, men samtidigt
underrättades om, att en av professorerna skulle
läsa det, emedan det inte passade sig för
en kvinna att tala offentligt. Hon vägrade då
också att skriva det, men fyrtio år senare,
då Oberlin firade sin halvsekelfest, inbjöds
hon att vara en av talarna vid den stora
högtidligheten. "Man ser dock att världen
går framåt", tillägger Aliee
Stone-Black-well i Woman’s Journal.
År 1847 tog hon sin grad och talade
samma år första gången offentligt om
kvinnans rättigheter. Snart därefter blev hon
anställd som resetalare for
Anti-slaveri-föreningen, men inblandade så mycket om
kvinnans rättigheter i sina tal, att hon
förebråddes, att hon inte höll sig till
saken. "Jag vet det", svarade hon, "men
innan jag blev abolitionist, var jag kvinna;
jag måste tala för kvinnorna." Hon avsade
sig sin plats som resetalare för att helt
och hållet kunna ägna sig åt sitt livs
intresse. Men man ville inte gärna undvara
henne, emedan hon var en av de mest
"dragande" talarna, och så ordnades det så, att
lördagar och söndagar, som ansågos
för’he-liga för kvinnorna, talade hon för
Anti-slaveriföreningen, och under återstoden av
veckan på eget ansvar för kvinnosaken.
Det vore synd att säga, att hennes väg
var lätt. Hon hade varken hjälp eller
understöd, utan började sitt arbete
fullkomligt allena. Affischerna till sina möten
satte hon själv upp och ibland förföljdes
hon av visslande, skränande gatpojkar,
men det inträffade att hon genom att tala
till pojkarna vann dem så, att de läto
hennes affischer sitta i fred. Hon
bombarderades med allehanda ting, en gång fick hon
till och med en psalmbok i huvudet på sig
och en gång en iskall vattenstråle över sig
medan hon talade, men ingenting skrämde
henne och av ingenting lät hon avhålla sig
från att tala.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
