Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
52 RÖSTRÄTT FÖR KITISNOR
N:R 3
relsen obekanta ultrahögern har om
denna, är broschyren icke ägnad att
korrigera eller göra mer konkreta. Men
den är ägnad att ruska upp ur
likgiltighetssömn. j£n sådan uppruskning
kommer ovillkorligen kvinnorörelsen
till godo. Och börjar den längst till
höger stående högern att befatta sig
med oss och vår verksamhet, kommer
den väl småningom att göra en och
annan lugnande upptäckt, dels av de
utpräglat "moderata
kvinnosakselementen’* i Fredrika-Bremer-Förbundet
och L. K. P. R., dels av Moderata
kvinnoförbundets tillvaro och egenskap av
landsorganisation. Man kommer med
andra ord att se, att den "radikala"
kvinnorörelsen icke är uteslutande
radikal och att det redan finns en uttalat
moderat kvinnorörelse. Vänjer sig
"högern" vid att icke, som nu är fallet med
dess mera konservativa eller öppet
reaktionära del, i dagspressen överhoppa
det lilla, som den meddelar angående
kvinnorörelsen och dess
bundsförvanter, finns t. o. m. där ett och annat, som
är ägnat att lugna. Både farhågan för
kvinnorörelsens utmynnande i en mot
männen fanatisk, ensidig "feminism"
och för dess utmynnande i
irreligiositet borde ju till exempel ha gott av att
konfronteras med sådana enkla fakta
som de båda nybildade manliga
föreningarna för kvinnans rösträtt, den
ena med en präst, den andra med en
teologie adjunkt till ordförande — för
att nu blott framdraga en
omständighet utanför, men dock
sammanhängande ined den kvinnliga rösträttsrörelsen.
Den socialdemokratiska
kvinnodagen
hölls i Stockholm måndagen den 10 april,
då ett möte var anordnat i Folkets hus’
B-sal med författarna Marika Stjernstedt
och Edwin Björkman som talare. Den
förra behandlade ämnet Rättskänslans
framsteg med världskriget som utgångspunkt.
Herr Björkman redogjorde för den
amerikanska kvinnorösträttsrörelsen.
Programmet utfylldes med sång och deklamation.
Till slut antogs enhälligt en resolution
med önskan om ett snart slut på kriget med
alla de lidanden, som detta åsamkar
mänskligheten, främst kvinnorna och harnen i de
krigförande länderna, och med fordran:
"Bort med befogenhet för ett maktägande
fåtal att kasta folken in i förödande krig.
Må folken ha rätt att bestämma över sitt
eget öde! Medborgarrätt åt kvinnorna!"
Gina Krogs griftefård.
Kristiania 18 april 1916.
–Under vägen till kyrkan
yttrade Fredrikke Mörck: "Efter sina första
artiklar om Kvindesagen i Nyt
Tidskrift blev Gina Krog tvingad lämna
sin befattning som lärarinna vid en av
Kristiania högre flickskolor. Det var
1884."
Inne i kyrkan slog mig kontrasten
mellan det jag hört och det jag nu såg
och hörde. Och jag räknade ofrivilligt
efter — hur längesedan var det?
Trettiotvå år. Bara trettiotvå år! Men då
rör det sig ändå!
Jordfästningen skedde under stora
högtidligheter på statens bekostnad,
för första gången för en kvinna.
Fagerborgs vackra kyrka var fylld
av de skaror, som från huvudstaden
och alla delar av Norge samlats att
visa den döda det sista beviset på
tillgivenhet, tacksamhet och vördnad.
Gallerier och predikstol höljda med
svart flor. En skog av palmer bakom
den blomstertäckta kistan. Omkring
den en hedersvakt av norska
studentskor. I koret representanter för
kvinnoorganisationer av olika art och från
skilda orter, medlemmar av
regeringen, ledamöter av stortinget, högsta
domstolen, stadsfullmäktige m. m.
Bland de närmast sörjande dröjde
blicken med deltagande vid en högrest
åldring, nu böjd under sorgen. Det var
den dödas broder, höjesteretsadvokat
Krog. Det innerligaste förhållande
hade rått mellan syskonen, sades det mig.
Under de svåra åren stod han som ett
tryggt och orubbligt stöd vid sin
systers sida och tog del i allt hennes
skiftande arbete. I hans hem slutades
hennes dagar. Djup blir nu tomheten och
saknaden.
Vid svensk begravningsceremoni ha
vi ej något, som motsvarar de norska
"inarskalkerne". Som sådana
fungerade vid Gina Krogs bår statsminister
Knudsen och stiftsamtman Blehr och
de stodo framför kistan under hela den
stämningsfulla sorgeakten med
florbe-hängda prestaver och gingo främst i
den långa processionen från kyrkan till
krematoriet. Statens högst uppsatte
betygade på detta utmärkande sätt sin
erkänsla och sin aktning för en kvinna
utan någon som helst statlig
befattning eller officiell utmärkelse, endast
på grund av hennes personlighets
betydelse och arten av hennes arbete. Ett
arbete, som i de flesta andra länder
säkerligen ännu länge torde föra till
motsatsen av hedersbetygelser och
uppskattning.
Sognepräst Hansens tal hör också till
de intryck, som icke förgå. Från en
predikstol ljöd för första gången —
åtminstone för mig — just det som
under vårt femtonåriga arbete varit
grundtonen och de bärande
principerna i all förkunnelse. Med de orden,
"Den som vill vara stor bland eder,
skall tjäna de andra", såsom text,
utvecklades betydelsen av
människosjälens frigörelse, arbetet för att dess
krafter kunna tagas i bruk för andra,
befrielsen från allt, som hindrar och stänger
livets egen utveckling, vikten av en
kamp för idealen. "Vi känna alla", så
slutade talaren, "Gina Krogs
livsarbete, vi veta vad hon har uträttat. Det
levande moment, som hos henne var
starkast, var känslan för livets rätt, den
brinnande önskan att alla bundna goda
krafter skulle få vara med var den
heliga eld, som besjälade hennes verk.
Vilken insats har icke denna kvinna
gjort både för kvinnorna själva och för
hela landet, en tillförsel av ande och
kraft, som är av bestående värde för
samhället. Vi böja oss i vördnad för
henne, som givit sitt liv i tjänst för
andra. Må samtidens kvinnor minnas,
att de i mycket leva på arv, att de
njuta förmåner, som andras hårda strävan
förskaffat dem; det är icke gott och
nyttigt att endast leva på arv, det
gäller att taga vid och arbeta för de
kommande släktena. Den starka
personlighet, som nu gått bort, blir ett manande
minne. Tack för din stora,
oegennyttiga gärning!"
Efter vacker musik, däribland sång
av fru Bergliot Ibsen, född Björnson,
nedlades på kistan ett 60-tal stora
kransar. De första voro stortingets genom
Andersen-Grimsö och norska
regeringens genom statsrådet Lövland, den
nästa Norska kvinnors nationalråds genom
fru Kjelsberg. Därpå en vacker krans
av hyacinter och violer från den
svenska Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt. De guldfransade banden
i de svenska färgerna hade följande
inskrift: "Sörjande vid din grav stå
svenska kvinnor med tack för vad du gav."
Den, som skriver dessa rader, hade
därvid det hedrande uppdraget att
representera Landsföreningen och yttrade
bl. a. att genom den växelverkan, som
nu råder folken och staterna emellan,
komma förr eller senare såväl Gina
Krogs stora tankar som resultatet av
hennes mångsidiga arbete även andra
länder till godo. Hon har levat och
verkat ej blott till heder och lycka för
sitt land utan ock till gagn för hela
Norden. Det underbara hände, att Gina
Krog hann få se målen för så många
strävanden uppnådda och få uppleva,
att hennes folk förstod hennes tankar
om frihet och rättvisa, växte sig in i
dem och ej fruktade att se dem
realiserade. En ära för nationen och en
lycka, som sällan beskäres en pionjär.
Bland kransarnas mängd märktes
vidare sådana från de flesta större städers
"Kvinnoråd", från Dansk
vindesamfund och Danske Kvindeforeningers
Valgretsforbund, från Norsk
Stemme-retsforening i Amerika, från
sanitets-föreningar och sjuksköterskeförbund,
från Husmodersförbundet och
Barsel-hjemskommittén, från Norges
venstre-forening och arbetarepartiets
kvinnoförbund, från Författarföreningen,
från Kvinnliga Akademici, från Vita
Bandet, från Totalafholdsselskabet och
från djurskyddsföreningen. De vittna’
om Gina Krogs vidfamnande intressen
och om hur allmänt saknad hon var.
En del av blomstergärden nedlades
senare på dagen vid Camilla
Collettsta-tyn i Slottsparken, enligt, som det
tycktes, en viss tradition.
I krematoriet, vars fondvägg har en
stämningsfull, vacker målning av E.
Vigeland, förrättades sedan själva
jordfästningen. Under tonerna av Åses
död sågs den sista skymten av Gina
Krogs blomsterhöljda kista.
De många tårade ögonen vittnade om
hur djupt hennes bortgång kändes och
med innerlighet och vemod instämdes
i den sista sången, med ord av Sophie
Bonnevie:
Slegterne skifter — kommer — gaar,
Alle har Livsvserk at öve,
Stevner i korte Jordlivsaar
Alle til Aandernes Pröve.
Lykkelig den som Sjaelen gav —
Brytes saa Dagens Virke av
Blomstrer det frem over Graven.
Döden har dugget i Sorg vort Blik
Baevende kranser vi Baaren. —
Tro mod det Alvorskald hun fik
Bröitet hun Laende for Vaaren.
Strök hende koldt mängt Vinterdrag —
Frodige Spirer gror idag
Av hendes modige Vilje.
Ellen Hagen.
En kvinnas funderingar.
Rösträttstidningen har alltid så mycket
trevligt att bjuda på, att man blir glad och
förväntansfull, var gång man ser det
försiktigt gröna papperet i brevlådan.
Aprilnumret svek icke heller dessa känslor. Ett
litet aprilskämt kom oek med i form av en
kinesisk författares funderingar över
kvin-nobojor och deras betydelse för hem och
stat.
Särskilt skämtsam ter sig den kinesiske
författarens funderingar, när de
sammanställas med den första meningen i citatet
av Lillian R. Millards på första sidan.
"Och kan den kvinua, som en gång till
fullo tillägnat sig begreppen ’rättvisa* och
’jämlikhet*, vara med om att frivilligt
pålägga sig do traditionens bojor, som tyngt
henne under sekel?"
Bojan har under sekel varit kvinnans
attribut. Hela vår kultur går ut ifrån och
anpassar sig efter den grundlagen, att
kvinnan är och alltid skall vara beroende,
men hon skall nå sin högsta kvinnlighet,
icke bara beroende ’ utan även fängslad.
Att säga om en kvinna, att hon är fri,
är att ställa henne utanför det kvinnligas
gränser. Hon har emanciperat sig socialt
eller konventionellt eller bådadera på en
gång. En fri kvinna är ett monstrum.
En fri man är däremot mannen i sin
högsta potens. Han förverkligar
manligheten genom att vara fri* och i ju högre grad
han är fri, dess högre upp på utvecklin-
gens stege lyfter han manlighetens
gudaborna och till höjderna strävande vasen.
Icke bara mannen bejakar denna
grundskillnad och försvarar den med alla medel:
all slags uppälskelse av den kvinnliga
bojan och det manli ga fri hetsstandaret.
Kvinnan själv är lika ivrig som han i
detta. Först och främst bejakar hon det på
alla områden för sin verksamhet genom
att — med ytterst få undantag — ställa sig
i oansvarigt läge i samhället, men framför
allt symboliserar hon det i det mest
personliga uttrycket för hennes vasen,
nämligen hennes dräkt.
Jag tror alldeles visst, att när Adam
gjorde sig skört av fikonalöv, så tog Eva
bladskaften och knöt sig av dem band, som
hon snodde om sina armar och vristcr och
sin hals och hela sin kropp. Alla
hennes döttrar ha sedan dess placerat ringen
— fångenskapens symbol — på sin kropp
på alla upptänkliga vis. Dc bära den om
pannan, om håret, i näsan, i läppen, i
öronen, målad på kinderna och hakan, de
bära den om arm och ben, på fingrar och tår.
De ta saken på djupaste allvar. Det får
inte bara vara en lättvindigt buren
symbol av deras kvinnlighets väsen. Det skall
vara så, att de stundligen känna allvaret
däri. De tidtals moderna höga kragarna
ska vara så höga och sitta så hårt åt, att
man ständigt känner huvudets orörlighet
och tvånget därav. Själva drottning
Dagmar av Danmark snörde med silkeband
sina små armar för att konung Valdemar
skulle förstå, hur djupt hon älskade honom
och hur hon ville visa honom sitt
kvinnliga väsens fullhet, men på dödsbädden, då
hon bekymrades av att hon snart skulle
stå inför någon, som hon borde älskat
ännu mer än någon jordisk konung, och som
väl kunde bli vred på henne for de röda
silkebandens skull, då biktade hon det som
en synd, att hon någon gång hade snört åt
dem för hårt.
I samma mån som det världsliga
fängslat kvinnorna alltmer, i samma mån ha de
tagit bojan på allvar. Vid det spanska
hovet fann man på att sätta bojan om midjan.
Genom snörlivet vädjar kvinnans ärliga
uppsåt till mannen, att han måtte erkänna
hennes bemödanden att vara honom till
behag. När hon gått långt i denna
fångenskapens evolution, blir hon alldeles sådan
som kinesen önskar henne. Mannen blir
för henne livet. Han får bära henne genom
livet — gott om han har ett lejons styrka.
Han får ta hand om alla de
överraskningar den fängslade kroppen bereder, när
hjärna och nerver förlorat sitt kommando
däröver — gott om han har en filosofs
visdom.
Därmed hade hon nått om icke
övertrumfat de kinesiska kvinnorna i denna
kvinnodräktens fängelsesymbolik, men hon hade
icke nått kulmen. Närmast den var hon de
år, då hon sydde hela sin kjol till en enda
fängslande boja. Därmed visade hon
mannen sin goda vilja att slå ihjäl
rörelsefrihetens idé. Det biologiska begrepp, som är
motsatt rörelsefrihet, är begreppet
fast-växt. Den lilla järnkedjan om knäna, dit-
satt for att hindra varje försök av benen
att följa några gamla atavistiska impulser
till rörelser, lade i dagen hennes
beredvillighet att gå instängd i sin tunnbandskjol.
Det är väl mycket problematiskt, om den
kinesiska kvinnan kan slå den ariska
kvinnans rekord. Säkert återstår för dem båda
endast en möjlighet: att sätta
årtusendenas alla bojor på sig på en gång och med
varje boja begå drottning Dagmars synd.
Så fängslade kvinnor kanske kunde vara
nog fängslande for den ariska
manligheten, så att den utvecklade lejonets styrka
och filosofens visdom. Kinesen ger rådet
att pröva ett radikalt medel: "Bind
kvinnornas fötter." Jenny Richter-Veländer.
Drottningen — samhällsmodern.
Alldeles intill den belgisk-franska
gränsen ocli knappast mer än 10 kilometer från
fronten på den lilla obetydliga
landssträcka, som ännu tillhör Belgien, har drottning
Elisabeth anlagt en egendomlig liten by.
Dess invånare bestå nämligen av 500 barn
i ålder från 3—8 år, vilka alla förlorat sina
hem på grund av kriget. Barnbyn består
av baracker, de största inrättade till skolor
och sjukhns och de mindre tjänstgörande
som lek- och sovsalar. Alla större utgifter
bestridas med medel från drottningens
privata förmögenhet, och varje eftermiddag
kommer hon själv i bil från La Parma för
att personligen inspektera allt, och
vanligen tillbringar hon då ett par timmar hos
sina små skyddslingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
