Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
RÖSTRÄTT FÖR KVINlffOR
9
For kvlnnoriisträtt och fred.
Stort offentligt möte i Kristianstad.
Föreningen för kvinnans politiska
rösträtt och Männens förbund för
kvinnans politiska rösträtt i Kristianstad
hade den 13 april anordnat ett
offentligt möte å Industrihotellets sal, som
var fylld till sista plats. Mötet
öppnades av F. K. P. R:s ordförande fröken
Anna Möller, som hälsade de
närvarande välkomna och uttalade sin och
den kvinnliga rösträttsföreningens
glädje över afct en lokalavdelning — den
första i Sverige — av Männens
förbund för kvinnans politiska rösträtt
bildats i Kristianstad. Det vore ju
ytterst på männen det berodde, om
kvinnorna skulle nå fram till målet för sina
rösträttssträvanden.
För de välkomstord, som särskilt
riktats till den nya manliga föreningen,
tackade dess ordförande kyrkoherde
Aug. Bruhn, framhållande, att det icke
vore en dag för tidigt, som männen
på detta sätt börjat taga hand om
kvinnornas rösträttsfråga.
Därefter höll kyrkoherde Bruhn ett
längre, entusiastiskt och beviskraftigt
föredrag över ämnet;
Varför böra männen arbeta för
kvinnans politiska rösträtt?
Ur Kristianstadsbladet hämta vi följande
referat av föredraget:
Framför allt borde männen arbeta för
kvinnans politiska rösträtt därför att det
gäller en rättfärdighetsfråga. Tyvärr
gjordes de stora frågorna alltför ofta till
maktfrågor. Den kvinnliga rösträttsfrågan borde
icke göras till en sådan, varken från
männens eller kvinnornas sida. Det funnes
intet bärande skäl, varför icke kvinnan
skulle ha lika rätt som mannen att bestämma
över landets och folkets frågor. Att icke
saken förts till seger redan, vore en skam för
vårt land. När det gäller rätten, skulle
man icke vara så rädd att taga ut steget.
Väl hade det liberala partiet och social-:
demokraterna uppfört frågan på sina
program, men den trängdes där med många
andra frågor. Den borde dock icke vara en
partipolitisk fråga utan gemensam för alla
partier. Talaren hoppades, att det i den
männens organisation, som nu bildats,
skulle visa sig, att det inom alla partier
finnes män, som ha öppet sinne för
rättfärdigheten och som vilja kämpa för att föra
rättfärdigheten till seger.
Staten behöver kvinnan. Statens frågor
ses, diskuteras och avgöras nu ensidigt
manligt. Talaren berörde den mängd
riksdagsfrågor, rörande vilka de kvinnliga
synpunkterna böra göras gällande samt
gen-drev i samband därmed en del
invändningar, som göras mot kvinnans deltagande i
det politiska livet. Beträffande
invändningar med bibliskt stöd yttrade talaren, att
man för ensidigt läst Paulus men för litet
Kristus.
Det kunde också sägas, att kvinnan
behöver staten. Hon behöver komma med att
dela ansvaret för att lyftas över allehanda
små synpunkter.
Männen böra arbeta för kvinnans
politiska rösträtt därför att mänskligheten
behöver fred. Det kunde ej vara meningen
att mänskligheten skall förblöda, att allt
det vanvett, som nu härjar i världen, skall
fortsätta. Hur skall det bli annorlunda?
Vi män ha visat oss vanmäktiga att
ensamma lösa fredsfrågan. Vi behöva
kvinnorna med för att komma någon väg.
Kvinnan är rättens naturliga målsman.
Moderssinnet gör henne fredssträvande och
fredsbevarande. Tillsammans måste män
och kvinnor arbeta mot målet: En
mänsklighet, i vilken rätten är avgörande, icke
svärdet.
Talaren slutade med att uppläsa det
upprop, som återfinnes på annat ställe
i dagens nummer, till vilket han
anknöt några entusiastiska uppmaningar.
Konstnären Ernst Norlind höll därpå
ett kärnfullt föredrag över ämnet Vad
kan en folkopinion göra för freden?
Båda talarna hälsades av långvariga
och kraftiga applåder. Efter det
offentliga mötet var samkväm anordnat med
sång av fru Cavallin.
Högerpartiet och kvinnorörelsen.
Av docenten Hilma Borelius.
Den härskande och utåt
företrädesvis högljudda delen av den svenska
högern tänker i dagliga livet sällan på
tillvaron av en kvinnorörelse. Den
tanken inställer sig vanligen endast
med anledning av någon aktuell fråga,
något ur en eller annan synpunkt
uppseendeväckande mått och steg av
denna till vardags ignorerade rörelse, som
då inhöstar ett rikt mått av klander.
Vid dessa tillfällen visar sig samma
högerparti påfallande obenäget att
minnas eller låtsa om att
"kvinnorörelse" icke utan vidare är liktydig med
ur högersynpunkt extrem radikalism.
Rösträttsrörelsen omtalas nästan alltid
som en rent radikal rörelse. Den
anstrykning av vänsterfärg, som den
svenska L. K. P. R. fått, är i den
härskande högerns föreställning många
grader bjärtare, än den med allt
fortfarande icke oansenliga högerelement
utrustade Landsföreningen ger
anledning till.
Det finns i vårt land en
sammanslutning, som kallar sig
Fredrika-Bre-mer-Förbundet. Detta namn innebär
intet fixerat "program", men vad
livsriktning beträffar, innebär det och bör
innebära mer än ett sådant.
Fredrika-Bremer-Förbundets ställning i
allmänna medvetandet är ganska
egendomlig — där det allmänna medvetandet
minns, att det existerar. En bestående
livsriktning, ett i samverkan ined
tidsutvecklingen sig utbildande program
och ett anspråkslöst men vaket
sysslande med närmast liggande uppgifter
— detta är den prägel, som
Fredrika-Bremer-Förbundets vördnadsvärda
veteraner givit det, dessa, som till
åskådning och traditioner till avgjort
övervägande del ha tillhört den så kallade
högern. Denna senare omständighet
jämte obekantskap med den verkliga
Fredrika Bremer är väl förklaringen
till att Fredrika-Bremer-Förbundets
namn ej skorrar i öronen på de
vanekonservatismens högerkretsar, som ej
taga notis om vad
Fredrika-Bremer-Förbundet tar sig för eller läsa dess
tidskrift. I den stund, de göra detta,
kommer det i deras ögon ofantliga
avståndet mellan Förbundet och den i L.
K. P. R. organiserade
rösträttsrörelsen att ansenligt reduceras.
För en hel del gott folk torde
sammanställningen Fredrika-Bremer-För-bund—kvinnorörelse, hur barockt det
är, vara ganska främmande. Endast
fullständig intresselöshet och fullstän-
dig obekantskap med Förbundets eget
organ (numera som bekant kallat
Hertha efter Fredrika Bremers
bekännelseroman) kan förklara detta nog så
underliga förhållande.
Att Fredrika-Bremer-Förbundet är
en kvinnosaksorganisation av kvinnor
och män och att dess organ är ett
kvinnorörelsens organ, är ett faktum.
Huruvida det åter är att betrakta som
"radikalt" eller icke, beror icke blott
på jämförelsen med betraktarens egen
ståndpunkt, utan på vad man hos
Förbundet tar sikte på. Vad
kvinnorörelsens syften beträffar, kan det kanske
bäst betecknas som "radikalt" i
betydelsen grundligt omdanande till
tendensen, "moderat", d. v. s. stillsamt och
försiktigt till arbetsmetoden.
Då Fredrika-Bremer-Förbundet icke
har något politiskt program, kan det
icke avgöras, på vilken sida öm
partigränsen mellan höger och vänster dess
flesta medlemmar befinna sig, men till
sin allmänna läggning har det behållit
den psykologiska likstämmighet med
vad som med ett mångtydigt ord kallas
högeråskådning, som i någon mån
förklarar högerpartiets välvilliga
glömska av dess syften och verksamhet.
Numera existerar utom den
organiserade kvinnliga rösträttsrörelsen, som
till en del, och
Fredrika-Bremer-Förbundet, som till troligen största delen
består av kvinnor, som politiskt räkna
sig till högern, ett organ för
kvinnorörelse, som bestämt förklarar sig som
tillhörande högern, Moderata
kvinnoförbundet. Detta åsyftar som bekant
att vid kommunala val samarbeta med
högerpartiet, men förbehåller sig att i
speciella kvinnofrågor vara obundet
av partiets ståndpunkt. Det är alltså
en kvinnosaksorganisation inom
högerpartiets ram, vilken ej spränges ens
genom rösträttsfrågan, eftersom
Moderata kvinnoförbundet såsom sådant ej
tar ställning till den, utan har
medlemmar både bland rösträttskvinnor
och "antis".
I dessa dagar har högerpartiet från
utpräglat högerhåll erhållit en
uppmaning att icke ignorera kvinnorörelsen.
Fröken Ebba Lindencronas broschyr
"Kvinnotankar i brytningstider" drar
upp en parallell mellan arbetarrörelse
och kvinnorörelse, framhåller vådorna
av den enas och andras urartning och
åsyftar att mana högern till större
uppmärksamhet på kvinnorörelsen.
Utan att just tyckas äga någon sym-
pati för kvinnorörelsen, vare sig i den
abstrakta allmänlighet, vari hon själv
merendels talar om den, eller i någon
speciell form, konstaterar broschyrens
författarinna dess faktiska tillvaro
och ohållbarheten av de
förhoppningar, som grunda sig på (eller
grundlägga) tron, att den skall tyna bort.
En övertygad anhängare av
kvinnorörelsen, som stått i personlig kontakt
med de i början av denna artikel
omtalade svenska
kvinnosaksorganisationerna, finner — inströdda bland många
goda och kloka anmärkningar om
värnandet och vårdandet av religiösa och
nationella värden — åtskilliga
yttranden i förbigående om kvinnorörelsen i
anklagande riktning, som förefalla bra
verklighetsfrämmande. En främling,
som utan kännedom om förhållandena
läste broschyren, skulle nog bli rätt
förvånad, om han sedan kom i nära
beröring med den svenska
Landsföreningen för kvinnans politiska
rösträtt, Fredrika-Bremer-Förbundet,
Moderata kvinnoförbundet, Vita bandet,
K. F. U. K.
Fast det ingenstädes säges och väl
icke heller åsyftas att påstå, att den
aktuella kvinnorörelsen i Sverige har
en ofosterländsk och irreligiös
karaktär, skulle en utanförstående, som ej
har något korrektiv i kännedom om
verkliga förhållandet, av denna
broschyr få föreställningen, att den
åtminstone håller på att glida ut i sådan
riktning. Att framställningen blivit
sådan, torde bero på dels en viss
benägenhet att låta begreppen nationell och
religiös samgå med begreppet
"moderat" i politiskt avseende längre än
verkligheten bekräftar, dels och i
synnerhet därpå, att huvudföremålet för
fröken Lindencronas betraktelse!’,
centralpunkten för hennes tankegång, ar
icke kvinnorörelsen, minst den
svenska, utan den materialistiska
socialismen. Det är helt naturligt, att en på
sistnämnda sätt orienterad tankegång
rör sig tämligen fjärran från den
faktiska svenska kvinnorörelsens område.
En maning från övertygelsetroget
högerhåll till den övertygelsetrogna
högern att befatta sig med
kvinnorörelsen, emedan denna representerar
en mäktig och märklig tidsströmning,
som ej visar tendens att gå tillbaka,
bör hälsas med stor tillfredsställelse av
dem, som redan tillhöra denna
tidsströmning. Den belysning, som den
svenska kvinnorörelsen här, mer
indirekt än direkt, får, är visserligen
något egendomlig. De
vrångföreställnin-gar eller skuggor av föreställningar,
som den med den faktiska kvinnorö-
Bakom fronten.
Där kvinnorna verka.
Det’ har mer än en gång framhållits
att det nit, den duglighet och den
offervillighet, som de krigförande
ländernas kvinnor lägga i dagen, bättre än
något annat klargjort, att kvinnorna
måste betraktas som medborgare, vilka
fullgjort alla en medborgares plikter
mot fäderneslandet och som därför
även borde åtnjuta rättigheterna. Det
torde väl också vara en gärd av den
enklaste rättvisa att skänka kvinnorna
politisk rösträtt, och det land, som vid
fredsslutet glömmer vad det är
skyldigt dem, vilka i det tysta uppehållit
det dagliga arbetet, så att
statsmaskineriet kunnat fungera, utan alltför
mycken gnissling och som på
slagfältet med de största personliga
uppoffringar biträtt sårade och slagna, det
landet hämmar sin egen förmåga till
framtida utveckling.
Vi ha redan flera gånger varit i
tillfälle att genom artiklar och notiser
belysa det storartade hjälparbete, som
organiserats av franska kvinnor, vilka
från krigets början endast behärskats
av en idé: att i vidsträcktaste mån
gagna fosterlandet och att för den
idéns skull bortse från alla egoistiska
lyckokrav. De meddelanden, som utges
av Alliance Fran^aise två gånger i
månaden för att till allmänheten sprida
kännedom om franska förhållanden,
intyga också den uppfattning man
hittills fått om de franska kvinnornas
praktiska duglighet, personliga mod
och beundransvärda uthållighet. Det är
i synnerhet i det franska Röda korset,
som kvinnornas organisationsförmåga
kommit till synes. Detta består
nämligen av tre självständiga föreningar:
Franska föreningen för hjälp till
sårade militärer, De franska kvinnornas
förbund och De franska kvinnornas
förening. Dessa tre föreningai*, som alla
arbeta oberoende av varandra, ha
överenskommit att inför utlandet
representera det franska Röda korset, och de ha
lyckats att på ett utmärkt sätt
samordna sin verksamhet.
Före kriget hade dessa föreningar
omsorgsfullt förberett sin verksamhet
med sammanlagt icke mindre än 590
sjukhus och 32,000 sängar.
Genast vid krigets början var allt
färdigt att sättas i gång, men som
antalet sårade översteg allt vad man
kunnat vänta, måste varje förening
ofantligt öka sin verksamhet, och den 12
januari hade sjukhusens antal ökats
till 1,499.
Tjänstgöringen är betryggad av
frivilliga sjuksköterskor, som själva
besörja sin klädsel och sitt underhåll och
betala avgift till sina respektive
föreningar. Kåren består för närvarande
av 40,000 utexaminerade
sjuksköterskor, biträdda av 18,000
undersköterskor.
Inga ansträngningar ha uttömt
dessa kvinnors tålamod. Så snart en kort
permission tillåtit dem att hämta sig
från tröttheten, ha de återtagit sin
verksamhet vid sjukhusen, och denna
viljans uthållighet har även gjort att
de medföljt de franska
expeditionskårerna vid deras mest avlägsna
operationer.
De misstankar för ytlighet och
fåfänga, som ofta vidlått de franska
kvinnorna, ha de härmed själva på ett
glänsande sätt tillbakavisat. I nödens
stund slöto Frankrikes kvinnor upp
omkring en idé med en solidaritet och
en bergfast tro, som åt fosterlandet
skänkt lindring i lidandet och stöd i
hemsökelsen. Deras hängivenhet är en
borgen för att de i en framtid lika
trofast och plikttroget skola utöva sina
skyldigheter som medansvariga och
erkända medborgare i ett fritt
samhälle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
