Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
RÖSTRÄTT FÖR KVINlffOR
3
gitima familj; svårigheten att få
faderskapet bekräftat och tanken på att
förhållandet mellan fadern och harnet är mindre
intimt an det med modern, har majoriteten
av lagberedningen stannat vid att
bibehålla den gällande lagen. MÖdernefränder
ha enligt beredningens förslag rätt att
ärva barnet, men icke fädernefränder.
For varje barn utom äktenskapet skall
förordnas» en barnavårdsman, som äger att
bistå modern med råd och dåd, att
fastställa barnets börd och underhåll samt föra
dess talan. För närvarande har modern
ratt att hemlighålla sitt namn, och
yrkanden ha framkommit om upphävandet av
denna bestämmelse. Barnets och moderns
intressen stå i denna fråga emot varandra.
Statistiken har visat, att antalet
dödfödslar samt dödsfall under första levnadsåret
iir 25 procent större bland barn av okända
mödrar, ocli därför anser beredningen, att
moderns intresse bör vika för barnets rätt.
Modern bör anmäla sin nedkomst för
barnavårdsmannen, i annat fall måste prästen
anmäla födelsen, varefter
barnavårdsnämnden tillsätter barnavårdsman. Faderskap
kan fastställas genom erkännande eller
rättegång. Svaranden kan, om han haft
umgänge med kvinnan under konceptionstiden,
dömas till underhåll. Fullgör fadern inte
sina underhållsskyldigheter, föreslår
beredningen införsel i avlöningen, som
tillhandahåll es hos arbetsgivaren. En annan
säkerhetsåtgärd är emigrationsförbud.
Lämnar barnafadern modern utan hjälp,
har han skuld i moderns förgripelse på
barnet och kan dömas till böter eller fängelse.
Talaren slutade härefter sin redogörelse
och uttalade sitt tack för att han inför en
så representativ kvinnoförsamling fått
framlägga förslagets huvudpunkter.
Sedan justitierådet Westring avtackats
med livliga applåder, vidtog en långvarig
diskussion, som visade det stora intresset
för de nya lagar, som man önskar så
effektiva som möjligt. Diskussionen
inleddes av barnavårdskonsulenten Barkman,
som riktade sig mot bristerna i
faderskaps-utredningen. Borgmästare Jakob Pettersson
uppehöll sig vid frågan om arvsrätt och
ansåg att lagberedningen härvidlag förbisett
barnets rätt med hävdande av faderns
intressen. Vidare framkommo fröken Anna
Lindhagen, fru Hilda Sachs och jur. kand.
Eva Andén m. fl. med en del reservationer
och önskemål, och när klockan led mot halv
12 lämnades ordet åt justitierådet
West-ring att svara interpellanterna. Då
diskussionen var synnerligen livlig och långt ifrån
uttömmande, får man hoppas att
allmänheten och i synnerhet kvinnorna bli satta
i tillfälle att ytterligare uttala sig i en
fråga, som för kommande generationer blir av
livsavgörande betydelse.
G. H. U.
Morgondagens kvinna.
Ziirich den 4 maj.
När det sista kanonskottet en gång
avfyrats, skola vi få se, att en annan
värld öppnar sig omkring oss, en värld,
som kommer att synas oss mycket olik
den, som trädde oss till mötes före det
första kanonskottets avlossande. Det
är ett faktum, som ej behöver många
kommentarer; däremot kan man livligt
kommentera den antagliga
beskaffenheten av denna nya värld, som väntar
oss. En av de intressantaste frågorna
är kvinnans ställning. Vi ha redan
sett, huru kriget undan för undan
ändrat och utvidgat hennes värld. För
länge sedan hava vi upphört att fästa
oss vid, att kvinnan mött oss i
egenskap av spårvägskonduktör och
-förare, brevbärare, banktjänsteman,
nattvakt etc.; vi veta alla, att hon är
livligt verksam i krigsförvaltningens
sa-nitetstjänst, att hon som läkare och
lärare utfyller sina manliga kollegers
lediga platser, att hon försökt sig på
juristens mångsidiga och ansvarsfulla
värv, och intet av allt detta förvånar
en nyktert bedömande människa.
Soldathustrurna, änkorna eller döttrarna
ha i de krigförande länderna intagit
sina frånvarande mäns platser — det
är helt naturligt, om vi därför ställa
oss den frågan, om detta skall upphöra
med kriget eller om vi stå inför en
stadigvarande förändring av vårt
sam-hällsväsen. Skillnaden är slående: från
att hava varit mannens hjälparinna,
har kvinnan blivit hans rival. Under
kvinnorörelsens första dagar ha dess
motståndare ofta förargat sig däröver,
och åter och återigen visade sig
mannen var den starkare — ej på grund
av sina naturliga anlag, utan emedan
han nästlat sig in i samhällslivets
olika grenar och sedan gammalt kunde
göra anspråk på alla de yrken och
platser, som kvinnan först måste
erövra. Kriget har på ett underbart sätt
kastat om dessa förhålranden: kvinnan
fyller nu ut en mängd av hans forna
ställningar och yrken, och mannen
måste — när kriget en gång är slut —
återerövra dem.
Man kan givetvis föreställa sig
denna motsats som synnerligen dramatisk.
Den från slagfältet hemvändande
krigaren visar hän på sina ärr och sår
och utropar, att han just vågat sitt liv
och fått sina sår under striden för hem
och hustru och anhöriga. För hemmets
säkerhet har han burit större bördor
än man någonsin kunde tänka sig, och
han har skyddat hemmet så väl, att ar-
betet utan honom även kunde fortgå.
Tack vare honom besparades kvinnan
det värsta: kriget blev åtminstone vid
fronten männens verk, och just därför
kunde kvinnan tränga in överallt,
utföra det övergivna fredliga arbetet. I
många fall var hon skickligare och
framsyntare, vilket måhända har till
följd, att hjälten måste söka sig en
annan plats. Kvinnan däremot kan med
skäl hänvisa till, att enbart hennes
arbetsamhet och anpassningsförmåga,
hennes iver och goda vilja ha bidragit
till att livet fortgick i sina banor, att
arbetets stora kretslopp ej
avstannade; endast med hennes hjälp, endast
genom den skyndsamhet, som hon lade i
dagen, när det gällde att ersätta
mannen, kunde det bakom fronten
liggande landet hållas upprätt, genom hennes
arbete bereddes honom vapen och flöt
arbetets ström vidare. Man ser redan,
att både man och kvinna ha rätt, och
därigenom blir problemet ändå mer
invecklat. Samtidigt få vi ej förgäta, att
det för varje dag ännu mera
tillspetsas, att varje ny utskrivning och
mönstring samtidigt kallar ännu ilera
kvinnor till vapen — nämligen till att
övertaga de bortdragande männens
verk. Man behöver således ej lidå brist
på patetiska motsatser. Och —
lyckligtvis — dylika omvälvningar
försiggå ej patetiskt.
Man har redan överallt en aning om
den hotande faran. Lagstiftningen har
gripit in och föreskrivit, att den
hemvändande krigaren kan göra
anspråk på sin förra plats. Men detta
tvång — så nödvändigt det än må
synas — kan allena ej hjälpa. En mängd
män kommer ej att mer kunna
användas för sitt forna arbete; många skola
ej mer återfinna den forna fabrik eller
affär, i vilken de arbetat, deras
arbetsgivare är kanske död eller i konkurs;
andra kunna blott prestera ett
minimum av det arbete, som kvinnan utför,
och efter en kort frist få de rymma
fältet för henne. I varje fall kommer
saken ej att ordnas så lätt, somv en del
kvinnohatare antaga, nämligen, att
kvinnan med ett glatt leende åter
drager sig tillbaka till den husliga härden
och barnkammaren. De "okvinnliga
yrkena", om vilka man förr så gärna
talade, tyckas redan ha betydligt
minskats i antal, och efter krigsårens
erfarenheter, kommer man. förvisso blott
att "tala tyst" därom, d. v. s. om man
vill undgå att bli utskrattad. Beviset
för motsatsen skulle nämligen alltför
tydligt kunna presteras, och kvinnan
skall säkert, i medvetandet om sina
prestationer, ej så lätt låta skrämma
sig på flykten.
Kan man alltså befara, att kvinnan
överallt kommer att uppträda som
mannens rival? Ja, förvisso — man
behöver ej blott befara detta faktum utan
hoppas på det. Ty det vore ett stort
misstag, om man skulle inbilla sig, att
människorna efter kriget skola behöva
söka efter arbete. Nej; arbetet kommer
tvärtemot att söka människorna, ja
kanske t. o. m. utan att finna dem.
Icke "män emot kvinnor och kvinnor
emot män", utan "män och kvinnor",
kommer nödvändigheten att bjuda oss.
Krigets ingrepp i mänsklighetens
existens var alltför våldsam, för att, ej
efter freden efterföljas av en ännu ej
anad brist på arbetsdugliga
människor. Och oändligt mycket har man
att göra om, ersätta och reparera, och
oändligt många liv ha för evigt
upphört att verka. Efter
förstörelseraseriet kommer förvisso ett
arbetsra-seri, och man kan nästan säkert
förutspå, att vi 3 månader efter krigets
slut komma att erkänna att våra
bekymmer för att bereda krigaren en
plats i den borgerliga fredsfronten
varit tämligen onödiga.
Under mina vidsträckta resor i så
gott som alla de krigförande länderna
har jag endast fått det intrycket, att
kriget givit kvinnorörelsen ett större
kampmedel än hundraårig agitation
och millioner broschyrer och
tidskrifter. Några få fakta: de engelska
suff-ragetterna inställde genast sin kamp.
De ha blivit själen i krigsarbetet där
hemma och understödja nu samma
ministrar, som de förut så livligt
bekämpat. Norge har antagit en lag, som
erkänner kvinnans likställighet i alla
offentliga tjänster. I Schweiz torde
inom kort kvinnorösträtten vara
genomförd. Ingenstädes hör man nu de
invändningar, som förr voro så
vanliga, stillatigande åhör man nu kvinnans
anspråk på likställighet. År det
måhända någon som tror, att lagarnas
små taggar skola kunna upprätthållas?
Mannen måste giva kvinnan tillåtelse,
om hon vill företaga en resa!
Varifrån skall han giva den tillåtelsen?
Från skyttegraven? Från fånglägret?
Och denna resa räddar kanske hans
affär, som tack vare kvinnan
upprätt-hålles. Hon får i flera av de
krigförande länderna vara förmyndare,
testa-mentsvittne etc., ja hon får vara mer,
än någon kvinnosakskvinna ens kunde
drömma om 1914. Och man kan vara
förvissad om att denna utveckling
Erfarenheter.
För Rösträtt för Kvinnor
av Hildur Öijer.
— Nej, kära Louise, hur "koseligt" det
än är att sitta här hos dig och
småprata, så får jag nog bryta upp, ty
nu har jag föresatt mig att arbeta
rösträtt, och det skall börja just i dag
— allt för länge har jag skattat åt
slöheten.
— På vad sätt skall du då arbeta?
— Genom att samla prenumeranter
på Rösträtt för Kvinnor. Ack, om
kvinnorna bara inte voro så fattiga,
utan verkligen kunde offra en krona
— gud ska veta att valutan inte
uteblir!
— Fattiga! Nej du, när det gäller
annat, fiska de nog upp kronan — det
är bara, när det är fråga om den tråkiga
rösträtten, som det inte nappar. Fega
äro de–ja, du kommer att ge mig
rätt, sedan du gjort ronden.
— Fega! Hur kan du fälla ett så
hårt omdöme om dina medsystrar?
— Ja förlåt, jag menar visst inte
alla, men jag rår nu en gång inte för,
att jag ser nyktert på tingen. Som du
vet, fuskar jag också i yrket, och för
att inte behöva ödsla krafter på att
uppmana de "plikttrogna", gick jag
igår in på postkontoret och bad att få
titta i utdelningslistan — och jag blev
både varm och kall. Varm av de namn
jag såg — ty för många av dess bärare
spelar kronan verkligen en roll — och
kall „av att "se" så många, som
saknades.
— Ja, skälen kunna ju vara
mångahanda, men beskyllningen för feghet
får du allt ta tillbaka.
— Kom igen i nästa vecka, Maja lilla,
så ska vi fortsätta samtalet — jag
medger att min syn på vissa ting kan tåla
vid en liten justering.–-
Sju dagar senare sysslade Louise
med att ordna ett litet inbjudande
kaffebord för att värdigt kunna mottaga
Maja. Det gick "i färgerna": gult och
vitt. Ibland hade hon undrat, om
"artisten", som fann på det helgula
porslinet, haft en aning om i vilket syfte
det kunde användas. Louise var alltid
så "genomförd" — som vännerna
skämtsamt betygade — till och med
när det gällde kaffebordet, och här
hade hon material: bländvit damastduk,
gul servis, jus suffragii-servetter och
härliga påskliljor. Det smäckra
kristallglaset flankerades av fyra små vita
sidenvimplar med märket i gult.
Nu kunde "barnet" komma. Den
äldre vännen kallade henne gärna så,
fastän hon medgav, att "den lilla" var
fullvuxen inom deras gemensamma
intressesfär.
Tamburklockan ringde sakta. Det
var nog inte Maja, ty hennes signal
var tre små korta ryck, men när
dörren slogs upp, stod "barnet" verkligen
elär, och det var med dröjande steg hon
gled över tröskeln.
— Välkommen min vita lilja, vart ha
rosenkinderna tagit vägen?
Maja rätade upp sig och rodnade
till. — Jag är bara litet trött, sade hon
hastigt, och ytterklädernas placering
tog hela hennes uppmärksamhet.
Louise låtsade om intet och slog upp
sin språklåda. Hon "hade familj", d.
v. s. bedårande brorsbarn, och det tog
en lång stund, innan "allt det senaste",
som dessa små underbarn kläckt ur
sig, var genomgånget.
Maja skruvade sig på stolen, och
"uppsalastjärnan" stockade sig i
halsen. Till sist bröt hon ut, nästan en
snyftning: Louise, du hade rätt, dom
vågar inte!
— Vädra känslorna min unge, jag är
oemottaglig för baciller.
— Ja, ser du, det är inte de "riktiga"
nejen, som gjort mig ledsen — dem
förstod jag — utan det att
missräkningen, som gripit mig så liårt. "Kvinnor
kunna aldrig räkna med realiteter",
brukar min bror säga, och nu har jag
fått en lektion, som jag inte glömmer
— tänk, att jag inte velat se!
— Giv mig några smakbitar, är
du rar, dina antydningar ha verkligen
retat min aptit, och måhända kan jag
sedan servera dig en liten efterrätt.
— Jag blir nog långrandig, men det
får du förlåta och som vanligt offra
dig för saken.–Genast jag började
fick jag med glädje kronorna av två
biträden i Lysells affär — de snälla
flickorna bådo nästan om ursäkt för
sin försummelse — och detta gav mig
mod att på Albergs konditori vända
mig till majorskan Granroth, som jag
bara känner från en bjudning i
vintras. Hon stirrade helt häpen på mig,
men så fann hon sig och upplyste mig
med sitt förbindligaste småleende, att
hennes hus var så välförsett med
tidningar, att hon på inga villkor ville
ha mera–— papper!
Något slokörad gick jag in på
Wal-léns kontor och bad att få tala vid min
vän kassörskan. "Ja, kära du, jag kan
ju ta tidningen, eftersom du vill det,
men med villkor att den lämnas till
portvaktsfrun." På min frågande blick
svarade hon hastigt: "Ser du, min bror
skulle nog aldrig tillåta mig att ha
tidningen — han blir i misshumör,
bara man antyder något, som rör kvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
