Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
58 RÖSTRÄTT FÖR KITISNOR
N:R 3
skall fortsätta, och freden skall ej
lämna den, utan befordra den. Och ingen
skall mer förvåna sig över vad
skämtet ännu för några år sedan hånade.
Nödvändigheten blir alltmera
tvingande. Varor, gods, råprodukter, allt
måste anskaffas; den som är raskast i
vändningarna är värd guld. Nya
handelsförbindelser tillhöra dem, som
snabbast äro i stånd att fullgöra
leveranserna. Vem frågar efter om
kvinnor eller män stå för arbetet?
Oändligt många rättsförhållanden
måste ordnas på nytt, nya böcker
anskaffas, nya ämbetsverk inrättas etc.
— ja, sannerligen, man kommer därvid
att föga bekymra sig om utbildningen,
man kommer endast att fråga efter att
var och en arbetar, raskt, outtröttligt.
Dag och natt. Tvivelsutan kommer
detta att innebära en fara för
familjelivet, vida större än före kriget. Men
återhållning och stillastående är
också en fara, som hotar folken med
fattigdom och ekonomiska kriser. Man
kommer blott att ha att välja
mellan olika faror. Vem skall då ha mod
att tala om de "svaga" kvinnorna och
"okvinnlighet"? Ha de ej fått stödja
och hålla darrande män, ur vilkas
hjärnor läkaren avlägsnat granaternas
splittror? Ha ej de, nästan
tillintetgjorda av sorg, fått övertaga sina mäns
arbete och dessutom omvårdnaden om
de faderlösa små? Voro de ej överallt
närvarande — i fabrikerna, på
kontoren, i tjänsterummen och lasaretten?
Och ha de ej trots allt förstått att
modigt kämpa sig fram genom
krigshushållningens försakelse och
umbäranden? — Förvisso — endast den, som i
de krigförande länderna varit i
tillfälle att se det, kan döma därom!
Morgondagens kvinna kommer man
att möta överallt och utan att
förvånas däröver, oeh, naturligtvis, utan att
kunna på minsta vis förarga sig över
henne. Här och där skall kanske en
oduglig och hänsynslös man reta sig
över de honom obehagliga
yrkeskonkurrenterna, men vi tro, de komma
endast att höra till undantagen. Det
kommer helt enkelt ej att falla
någon människa in att tänka på
annat än att det måste så vara, och det
kan då ej heller vara annorlunda, om
det ock fordomtima var det. De
"övertygande bevisen" att en kvinna ej
ägnar sig för det och det yrket, komma
att falla inför fakta att kvinnan
utövar det och det yrket. Vid sidan
därom kommer det naturligtvis att finnas
"damer"; icke ens kriget har gjort slut
på dessa egendomliga mänsklighetens
lyxskapelser, och freden kommer nog
nans rösträtt". Jag invände något om
att det väl ändå var hon, som i den
familjen drog det tyngsta lasset, men
svaret blev endast en lång suck,–
På gatan mötte jag min kusin Karls
fru, och hon blev nu mitt offer: "Ja —
jag vet inte — nej det kan jag nog
inte–ty, som du vet, ha vi så dålig
postgång ut till villan, att jag har min
adress på Karls kontor, och han skulle
aldrig bära hem den tidningen." Inte
ens för sin hustrus skull? frågade jag.
"Nej, jag slog fram därom en gång i
vintras, och han svarade, ’att den skulle
bränna i hans ficka’, och inte vill jag
då att han skall göra det."
På middagsrasten kilade jag upp till
Holms för att träffa fröken Ada — jag
trodde visserligen, att hon var "säker",
men hade föresatt mig att ingenting
uraktlåta, utan "göra min plikt inom
mitt distrikt". "Tidningen?" "Nej, den
läser jag hos Malla Gren och, snälla
fröken, när Ni skickar något om
rösträtten, så använd inte stämplade
kuvert — min principal kunde få se
breven, och då bleve han inte nådig" Jag
tänkte på hur beroende principalen var
av den duktiga Ada, men lovade i alla
fall att villfara hennes önskan.
Innan jag hann ut på e. m., fingo vi
besök av fru Stål, hon, som bodde hos
oss som Hicka, och, som genast hon fått
ej heller att göra det. Dessa komma
emellertid endast att utgöra en liten,
från det verkliga livet avvikande
"klick", som har till uppgift att slösa,
skapa moder och på den tröttande
jakten efter sensationer endast skaffar sig
sjukdomar, som måste botas vid
fashionabla kurorter. Kvinnan däremot
kommer att hålla fast vid sitt yrke,
och den som vill se, kan redan i dag se,
hurusom nästan alla kvinnor valt ett
sådant.
Millioner män dö eller bli
krymplingar för livet, giftermålsutsikterna bli
allt mindre, och
levnadsomkostnaderna ha stegrats så enormt, att mannen
i de flesta fall ej kan försörja en
familj. Därför måste även kvinnan göra
sitt för hemmets uppehälle, och
därmed försvinner ock den gamla
föreställningen om mannen som
"brödgivare och hustyrann". Den allmänna
värnpliktens demokrati förde
omedelbart till allmän
utkomstskyldighet, och därmed ock till
undanröd-jandet av kvinnans "vara eller icke
vara" i det allmänna livet. Vad som
därav ännu alltjämt finnes kvar i gamla
lagar är intorkat, talar emot livet, har
gjort sig omöjligt, ja, det behöves ej
ens en motsägelse för att utplåna det.
Obotliga kvarlevor av en utåldrig
konservatism skola givetvis förklara,
att vi därigenom förlora i poesi och
det berömda "galanteriet" kommer att
få sitta emellan. Men denna
tvivelaktiga förlust kommer att uppvägas
genom mänsklighetens utnyttjade kraft,
som utövar alla sina tjänster, och i
ett vilt rus kommer att övervinna och
förringa arbetets blodiga smärta och
mänsklighetens förnedring.
Morgondagens kvinna kommer
sannerligen ej att ha det för lätt, men i
stället erövrar hon sig rätten att vara
en fullberättigad delägare och besittare
av denna nya kommande värld, som
genom brand och mord långsamt
utbreder sig inför oss.
R—t
Rösträtten på scenen.
Frigga Carlbergs roliga och lärorika
pjäs Statsministerns döttrar har nu
utkommit på Göteborgs F. K. P. R:s
förlag. Såväl de F. K. P. R., som tänka
uppföra den på tiljorna, som alla
övriga rösträttsintresserade böra med det
snaraste införliva den med sitt
bibliotek, ty den lilla prydliga volymen får
inte saknas på någon rösträttskvinnas
bokhylla. Särskilt under sommarens
agitation torde den bli av stort värde.
Samhällshupsep av ny typ.
För de F. K. P. R., som till hösten
tänka sätta igång med samhällskurser
av ett eller annat slag, kunde säkert
åtskilligt vara att lära av de kurser man
i vinter påbörjat i Danmark och för
vilka här i korthet skall redogöras.
I känslan av det ansvar och de
förpliktelser, som segern av den 5 juni
förra året medförde för de danska
kvinnorna, beslöt Dansk
Kvindesam-fund att starta kurser, som skulle ge
de nya väljarna solid kunskap i de
ämnen, som en medborgare behöver
vara hemmastadd i. Grundprincipen i
dessa kurser är undervisning, ej
underhållande föredrag. Deltagarna äro
elever och ledaren deras lärare. Därför
skall var lektion bestå i dels att något
nytt genomgås och dels att det förra
gången meddelade förhöres. Det nya
bör helst framställas samtalsvis.
Undervisning efter bok anses ej
nödvändig; däremot noggranna anteckningar
av det viktigaste under lektionerna
jämte litteraturanvisningar för
självstudier.
Enligt en för hela Danmark
skisserad plan har tiden beräknats till 2 å
4 terminer med 12 lektioner i veckan,
var och en på halvannan timme.
Lärar-krafter har man fått från läroverk,
seminarier och folkhögskolor.
Deltagarnas antal bör helst inte överstiga 30 i
varje kurs. Ämnena äro naturligtvis
allt, som kan falla under rubriken
samhällsfrågor, därvidlag ej att förglömma
ekonomiska spörsmål. Dansk
Kvinde-samfund har för gången av det hela
utarbetat en detaljerad plan.
Det är, som man ser, att helt enkelt
sätta sig på skolbänken igen. Men
eventuell motvilja härför bör ju inte
vara så svår att övervinna, då man
betänker, att här finge man verkligen lön
för sin möda. Föreläsningar i all ära
— men behållningen blir ju i
allmänhet inte särdeles stor. I all synnerhet
då det gäller ämnen så späckade med
fakta som de ifrågavarande. För dem,
som vilja anordna kurser, som skola
ge mesta möjliga kunskap, borde alltså
det danska exemplet vara efterfölj
ans-värt.
Dansk Kvindesamfund tror sig
kunna påräkna ett sådant intresse för sina
kurser från kommunernas sida, att
dessa skulle lämna både gratis lokaler och
penningunderstöd. Så optimistisk får
man väl ej vara här, men om flera
kvinnoföreningar på platsen kunde slå
tillsamman om en kurs, borde de
ekonomiska svårigheterna vara lättare att
komma igenom. Lydia Matson-Sager.
Igenkänniiigsteckiiet.
Det är ett känt faktum att varhelst
rösträttskvinnor råkas, så ha de
genast, om ock personligt obekanta,
gemensamma intressen och
beröringspunkter. Vare sig man råkar en
duktig innehavarinna av en bok- och
pappershandel i Haparanda eller en
fri-herinna ifrån Ystad, en dalkulla eller
en modist i Stockholm, så har man
genast något gemensamt att tala om;
bära de bara märket, så uppenbaras
gemensamheten utan vidare. Möter man
på resor eller på gatan en annan
kvinna med rösträttsmärket, detta säkra,
pålitliga tecken på en meningsfrände
— vi bära det väl alla! — så verkar det
som ett band, ett frimurartecken; man
vet genast var man har den andra, vad
hon tycker och tänker om en massa
saker, vet genast att vi sträva för
samma mål. Likadana märken bäras av
kvinnor från världens alla hörn, och
det käns som ett stöd och en
uppmuntran utan ord att se den lilla diskreta
rättfärdighetssymbolen buren av
obekanta kvinnor.
Det är ett säkert, billigt och lätt sätt
att stödja varandra och den
gemensamma saken genom att långt mera
allmänt bära det internationella lilla
tecknet. Finns det månne någon
medlem av Vita Bandet, som försummar
att bära sin vita rosett? Och ha inte
t. ex. alla promoverade doktorer, alla
ingenjörer m. fl. sina olika
utmärkelsetecken — varför ha inte alla
rösträttskvinnor sitt internationella
märke synligt? Själva märket förblir ju
detsamma, men infattas olika i olika
länder; bl. a. i Ungern, där det är
inramat av en genombruten kant, besatt
med kulörta stenar och pärlor; det
ryska märket har fått en ljusblå
emaljkant med inskription. Dessutom finns
det märken av brons för 50 öre, av
silver för kr. 1,10, i guld till ett pris av
6 och 12 kr., efter vars och ens smak
och råd och lägenhet; således måste
allt de flesta av dem, som ej skaffat
sig märket, själva konstruera upp sina
små undanflykter.
E. W. P.
Donation till kvinnliga medicinare.
Avlidna fröken Hilda Nilsson i
Stockholm har donerat 25,000 kr. till
en stipendiefond under
Fredrika-Bre-mer-Förbundets förvaltning för
kvinnliga medicine studerande, med
företräde för sådana, som ägna sig åt studiet
åt ögonsjukdomar under högst 8 år i
följd.
— och av henne hade hon fått låna
Rösträtt för Kvinnor för förra året.
Du kan tro hon läst med öppna ögon
— man kände sig nästan efterbliven!
Bland annat, som gjort intryck på
henne, var uppmaningen till
prenumeration, och nu ville min gäst be mig
skaffa henne tidningen för i år —
"fröken tror väl, att man kan få alla
numren, fast det är långt lidet på året?"
Jo, det var jag viss om, och jag
hoppades få nöjet skänka henne den, men
då voro vi framme vid målet — d. v. s.
det, som hon hela tiden haft i
tankarna, En hård knut på den omfångsrika
bomullsnäsduken togs upp, och från
den flyttades 10 tioöringar över i min
hand. "Fröken ska inte tro, att jag vill
ha tidningen för inte — de ä en sån
glädje för mig att kunna betala och —
–detta är min kaffegrädde för förra
månan. Jag kunde aldrig tro, att det
kunde gå för sig, för jag har alltid
förr haft så ont utå svart kaffe, men
nu var det bara roligt, och ändå
roligare blir det, när jag får så mycket å
läsa å tänka på"–—
Maja borrade ned huvudet i vännens
knä, och när hon åter tittade upp, var
blicken klar och rösten stadig.
— Tack, Lisa lilla, sade hon varmt, i
nästa vecka skall jag börja på nytt —
i en annan stadsdel l
ärva den rika mostern, blev gift med
en okänd storhet från
Västervikstrakten. Naturligtvis sonderade jag henne.
"Nej, hon hade inte tidningen —
ledsamt nog för övrigt" — och med stor
världsvana lät hon samtalet glida över
på mammas oförlikneliga sockerkaka.
— övad, som jag blivit, lät jag henne
förstå, att mot en krona, plus porto,
kunde den farliga publikationen
anlända i ett ogenomträngligt
korsbands-omslag, och, vet du, jag fick tårar i
ögonen vid hennes oförställda glädje.
"Ville jag ha besvär, så skulle hon bli
så tacksam — hennes man var så
nervös –-överansträngd —,—
(kanske av att klippa hustruns kuponger?)
— och — och"–Nu var det jag,
som bytte om samtalsämne, och hennes
handtryckning vid vårt avsked var
mycket uttrycksfull.
Ja, detta var vad jag hann med på
min lovdag, och sedan har det varit
nästan likadant. En riktigt välbärgad
dam försäkrade mig, att hon inte
kunde "ta en minut från arbetet för att
läsa tidningen", och en fet och frodig
änkefru bad mig i sträng ton att ej
"lägga mig i hennes
privatangelägenheter", och ändå försäkrar jag, att jag
var så hövlig–- — men usch Louise,
det glittrar så överlägset i dina ögon,
du tycker jag är barnslig, som inte kan
lämna hjärtat hemma, när jag gör
sådana här ronder — jag vet nog att ett
kallt huvud är mera värt än ett varmt
hjärta, men då får saken vara —
åtminstone för mig.
— Ack, min vän, vi behöva nog båda
delarna, och nu skall du till belöning
få del av min lilla erfarenhet, men ska
vi inte först inta våra vanliga platser
vid brasan?
— Du har nog någon gång hört mig
nämna gamla fru Sundén. Hon lever
av sin lilla statspension, och till den
kommer ett litet bidrag från en annan
kassa, som jag årligen brukar hjälpa
henne att söka, och som hon helt
trohjärtat kallar "sin fond".
Innan nerverna blevo så oroliga,
ökade hon sina små inkomster med att sy
skorosetter, men jag är ändå viss om
att "skälvan" i händerna har sin grund
i mångårig undernäring. — I förrgår
fick jag besök ^v gumman, och som det
är långt ännu till dess "fonden" skall
sökas, trodde jag, att ärendet gällde ett
litet ficklån. Något sådant begär hon
inte gärna, men "nöden har ingen lag",
som du vet. Vi pratade hit och dit, och
till slut kommo vi in på
rösträttsfrågan. Då blev det liv i den lilla
gumman. Ja# fick veta, att "fru Arvidsson
på svalen" har en dotter, som är
ma-skinskriverska — "en riktigt rar tös"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
