Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 14-15
»Tvångsföreställningar.»
Författarinnan Anna Lenah
Elg-ström har i en beaktansvärd artikel
"Tvångsföreställningar" i majhäftet av
Tiden riktat en allvarlig oeh kraftig
vädjan till folken att icke fylla sina
hjärnor med de gamla primitiva
tvångsföreställningarna om krigets
nödvändighet. Nutiden skall följas av
en framtid, och det är den, som måste
skapas av folkens vilja till att bli en
tid av evig fred. Även till kvinnorna,
som i fosterländsk hänförelse oeh
offervillighet upptagit hjälparbetet i de
krigförande länderna, har Anna Lenah
Elgström ett maningens ord, varav vi
citera följande:
"Kvinnorna, även de som avsky
kriget, tjäna det ju dock, då de i de
krigförande länderna åtaga sig männens
arbete för att hålla
samhällsmaskineriet gående — ja t. o. m. då de på
fältsjukhusen tjäna barmhärtigheten,
tjäna de på omvägar kriget. Men det är
möjligt att en lyckligare framtid med
dess överlägsenhet över vår arma
generation, utökad med
barnbarnsbarnens vanliga, kyliga likgiltighet för
misslyckade förfäder, kommer att anse
att mödrarna gjorde mänskligheten en
otjänst med sin tjänstvillighet, sitt
hjälpande» Fast en sådan visdom
måste synas oss stackare, kedjade vid våra
hjärtan, våra kära, vår arma
generation, omöjlig och onaturlig. På samma
sätt ha fredsvänner och socialister
betalt tribut för sin meddelaktighet i sin
generation genom att draga ut i kriget
och villigt avge sina röster för
krigsbudgeten utan alla rävster om orsaken,
i god tro på de ledandes försäkringar
att fosterlandet blivit lömskt
överfallet. Detsamma skulle ju vi svenska
fredsvänner och socialister göra i
samma läge, och talade ledarna sanning,
skulle vi ju blott göra vår självklara
plikt att skydda vår frihet och kultur.
Men talade de osanning, skulle vi, lika
litet som våra utländska bröder och
systrar, förmå kontrollera dem, skulle,
så som allt är ordnat på nuvarande
stadium, vara tvungna att blott blint gå
ligt vis för flickan hos någon annan än den
"lilla tjocka fru", som mannen beskrev som
en dam, som flickan skulle tycka om, i
synnerhet då beskrivningen på frun passade in
på ägarinnan till ett känt otuktshus.
När paret steg av spårvagnen, frågade
jag flickan, om hon var gift med mannen,
och vid hennes nekande svar sade jag
henne, att om mannen försökte att taga henne
med sig för natten, skulle jag laga att han
blev anhållen, och hon bröt då ut i en
förtvivlad oeh osammanhängande ström av
ord. Jag erbjöd henne att taga in hos mig
eller hos K. F. U. K. och föreslog att
underrätta hennes far, men förskräckt och
förvirrad höll hon sig till sitt sällskap.
Så förklarade jag för den uniformerade
konstapeln, som kom på min kallelse, att
flickan var en främling och att, då den ende
hon kände hade velat taga henne med i
manskläder till ett dryckesgille, ansåg jag
honom vara olämplig att taga vård om
henne, och att jag var besluten att ej lämna
henne, förrän hon blivit ]iå lämpligt satt
omhändertagen. Flickan var så uppskrämd,
att hon icke kunde fatta något beslut, och
vi vandrade till polisstationen, där historien
delgavs vakthavande kaptenen.
Då kom olikheten i avseende på moralisk
ståndpunkt och uppfattning av polisens
uppgift riktigt i dagen. Polisen ansåg sig
icke kunna ingripa, då jag ej hade
framställt någon anklagelse mot flickan. Jag
fick veta, att kaptenen kunde mista sin
plats, om han kvarhöll flickan och hennes
fader sedan ville bråka om saken. Jag fick
veta, att ungdomshemmet ej kunde giva
henne nattlogi, därför att hon var 21 år.
Jag fick veta, att denne man var en i allo
aktningsvärd person, därför att hans
bankräkning utvisade en behållning av 2,000
dollars och han var oklanderligt klädd. Och
då flickan intet ont hade gjort, knnde
polisen intet göra åt saken.
på, som de, så snart första skottet
fallit.
Ty även de mest reformivrande
medlemmar av ett hus, som råkat i brand,
tänka icke på annat än att släcka, så
länge lågorna stå mot skyn. I en kris
sådan ’som denna är det förklarligt, ja,
naturligt för oss svaga människor att
vi måste koncentrera oss på det
närmaste och nödvändigaste och släppa
allt annat — orka icke med mer än en
dag i sänder, måste hjälpa oss fram
med nödfallsutvägar, nödfallstänkande,
ur-hand-i-munfilosofi. Framtiden skall
heller icke missakta oss for detta —
utan för att vi icke kunde förebygga
förhållanden, som skulle tvinga oss
till dylikt, för att vi inte visste bättre
än att låta dem hållas, som sålde oss
— för att vi inte gjorde något förut"
Danska kvinnor vädja till påven.
Till påven har genom friherrinnan
Wedel-Jarlsberg och fru Krieger överlämnats en
adress från danska kvinnor, som dels
innehöll ett varmt och ödmjukt tack för de
många bevis på kristlig kärlek, som påven
ådagalagt genom sina inlägg i frågan om
världsfreden, dels en innerlig vädjan att
påven måtte, genom en förnyad
hänvändelse till regeringarna, arbeta för fredens
tillkommelse.
Den konstnärligt utförda adressen låg i
en pergamentsportfölj, fodrad med vitt
siden och prydd med påvens vapen i guld.
Påven tog emot friherrinnan
Wedel-Jarls-berg och fru Krieger i sitt arbetsrum och
läste skrivelsen högt från början till slut.
Därefter gjorde han följande märkliga
uttalande: "Jag ger mitt erkännande åt de
nordiska kvinnornas strävanden för fred
och enighet och hoppas att de alltjämt
komma att arbeta därför. Även på Kristi
tid intogo kvinnorna en betydande plats,
det var för fromma kvinnor vår frälsare
uppenbarade sig första gången efter sin
himmelsfärd. Jag skall lämna de danska
kvinnorna svar."
Detta svar kommer att genom
friherrinnan Wedel-Jarlsberg, som uppehåller sig i
Rom, att översändas till fru Johanne
Miin-ter i Köpenhamn.
Först efter en timmes resonerande och
efter upprepade försäkringar, att jag ej
ville lämna flickan, förrän jag sett henne i
säkra händer, började kaptenen ge med sig.
På mitt yrkande telefonerade han slutligen
till polisen i Manning och fick veta, att de
ej kände till flickan och att de adresser
hon uppgivit voro falska. Men då det var
påtagligt, att hon hade sin bostad där, var
detta tillräckligt skäl för att hon under
beskydd av en konstapel sändes till Mannings
polis, som förde henne i säkerhet till den
familj, i vars tjänst hon var. Vidare
forskningar visade, att hon hade rymt undan
den stränga behandlingen i
föräldrahemmet i en by i närheten och kommit till
staden för att söka sysselsättning och nöjen;
där ökade hon skaran av flickor, som
ständigt riskera att falla offer för de oordnade
förhållandena vid våra offentliga
nöjeslokaler och ur vilkas led en flicka allt som
oftast försvinner.
Polisen av den gamla skolan har endast
ett motto — straff — men den kvinnliga
polisen av den nya skolan försöker utsträcka
verksamheten till att omfatta även
förebyggande åtgärder. Det är för den skull
hon behövs i kåren.
Fastän min erfarenhet ger mig de
starkaste bevis for att kvinnor ovillkorligen
behövas inom poliskåren, är jag säker om
att försök i denna riktning komma att
mötas av motigheter och många hinder på
grund av politiska förhållanden och
skiljaktiga uppfattningar om lagens
tillämpning och polisens skyldigheter. Men vår
erfarenhet har övertygat kvinnorna
starkare än förut, om att de måste göra sin röst
hörd vid rekryteringen av vår poliskår och
att de behöva ett direkt medel att stödja de
kvinnliga poliserna, vilkas uppgift
framgått ur och sammanhänger med kvinnomas
övriga reformsträvanden.
Kvindelige Studenters
Sångförenings besök.
Samhörighet mellan nordens
kvinnor — det var undertonen i den norska
Kvindelige Studenters Sångförenings
besök i Stockholm 17—21 maj. Under
den alltid glada stämningen — och
sällan har väl ett besök i denna skala
varit så fritt från missljud och
slitningar — kände man dock ständigt den
allvarliga avsikten att väcka och öka
förståelsen mellan de svenska och de
norska folken. Från första ögonblicket
fick man ett intryck av den
tacksamhet våra norska gäster kände över att
här i Sverige deras önskningar
tillmötesgåtts i den grad som skett, och för
oss svenskar var det en stor glädje att
lära känna en sådan samling av
Norges kvinnliga ungdom. Mellan
värdarna och deras sångargäster, mellan
bärarna av de svarta och de vita
studentmössorna slötos under dessa vårdagar
många vänskapsband.
Kvindelige Studenters Sångförening
stiftades 1895 men omorganiserades för
6 år sedan i sin nuvarande form.
Föreningens medlemmar ha alla tagit
studentexamen och därigenom blivit
inskrivna vid universitetet, många ha
dock redan tagit sin ämbetsexamen
eller av andra skäl lämnat studierna.
Ordförande är professor Kristine
Bon-nevie, väl känd av svenska
rösträttskvinnor bl. a. som norska regeringens
representant vid Rösträttskongressen i
Stockholm 1911. Kören har förut
endast företagit ett par mindre
konsertresor inom Norge, och nu väntade man
med stor spänning hur konserten i
Musikaliska akademien skulle lyckas. De
,som voro närvarande minnas säkert
hur åhörarnas varma sympati följde
den ståtliga vita skaran bakom
estradens röda rosengaller, "og da gaar det
saa let at synge" förklarades sedan
enhälligt. Kritiken var i huvudsak
mycket välvillig. Så skriver t. ex. Svenska
Dagbladet:
"Det är ett aktningsvärt kraftprov
av ett litet folk att kunna ställa upp en
så duktig kör av kvinnliga studenter,
samtidigt som det övertygar om dess
höga kulturella ståndpunkt" och
"Erkännandet var också välförtjänt. Med
nöje lyssnade man på de ungas
musikaliska föredrag, goda frasering, smidiga
och tydliga textuttal."
"For förste gang ute i den vide
ver-den", sätter Tidens Tegn som rubrik
över en artikel om sångarresan, och för
de enskilda medlemmarna av kören
hade Stockholmsvistelsen helt säkert även
ett stort turistintresse. Utom de turer
under sakkunnig ledning, som
programmet upptog (till Nationalmuseum,
Nordiska museet’ och Vetenskapsstaden vid
Brunnsviken), togo de norska
studentskorna tillfällena i akt att se sig om så
mycket som den strängt upptagna tiden
tillät, från Staden mellan broarna till
Nordiska Kompaniets avsevärt
modär-nare komplex. De enades dock om att
till Stockholm måste de komma igen,
de hade bara hunnit skymta allt de
ville se.
I Kristiania såväl som i Stockholm
är universitetet en institution bland
alla andra, och de norska studenterna
funno därför sin Uppsaladag vara en
verklig upplevelse. Varje gammal
upp-saliensare förstår vilket intryck
"Uppsala om våren" skulle göra, med
Slottsbacken och alla trädgårdar i sol och
ljus grönska, studentkåren med fanor
och sång till mötes vid stationen, och
sedan huru de vita mössorna, för
dagen uppblandade med de 82
"duskelu-erne", fullständigt dominerade staden.
Och då man efter en lyckad konsert,
från festen på Flustret med tal och
gluntsång, alla tågade upp till
univer-sitas, från vars trappa man såg den
vårljusa slätten bortom Gustavianum
och domkyrkan, och därefter hörde
Allmänna sångens generalrepetition till
vårkonserten — då funno nor&koraa
Det dagas i New York.
Det är icke mer än fem månader
gångna, sedan kvinnorösträtten föll
vid folkomröstningen i New York, men
frågan är av så vitalt intresse, att när
den nu åter varit före i senaten, har
den, trots flera politiska ledares
energiska motstånd, gått igenom med en
överväldigande majoritet, 83 mot 10.
Frågan måste nu passera även nästa
års läsning för att år 1917 kunna
föreläggas valmännen. I debatten yttrade
senator Brown mot förslaget: "Man
kommer kanske att kalla mig
gammalmodig och jag är gammalmodig. Jag
älskar, ärar och respekterar kvinnan,
och i många hänseenden anser jag
henne mannen Överlägsen. Hon är god
och ädel, när hon verkar inom den sfär,
som naturen och mannen anvisat
henne. Men Amerikas kvinnor ha
avlägsnat sig från den plats, dit de rätteligen
höra, och jag är gammalmodig nog att
in i det sista kämpa mot en rörelse,
som i ännu högre grad kommer att
avlägsna kvinnan från det område och de
plikter, som Gud själv anvisat henne."
Hur förbrukade och
verklighetsfrämmande verka icke dessa fraser, och hur
omöjligt är det inte att inrangera
kvinnan i ett bestämt fack, när hela
tidsandan kräver en anspänning av alla
krafter och medverkan av varje
individ. Man har ävenledes svårt att
förstå, att senator Brown vågar
framställa ett problem, som han aldrig praktiskt
skulle kunna lösa, eller anser han
kanske att staten, som redan är tillräckligt
betungad, skall åta sig
försörjningsplikten mot alla dessa kvinnor, vilka
han helst såge återvända från
förvärvsarbetet till hemsysslorna.
Lyckligtvis var flertalet av de andra
senatorerna mera framsynt, och
senator Whitney yttrade, att det växande
intresset för kvinnorösträtten säkert
skulle utmynna i ett gynnsamt
resultat vid 1917 års folkomröstning.
Den framgång, som senatens
behandling av deras fråga innebar för
kvinnorna, får icke betraktas som en
lycklig slump, ty bakom det hela spåras
kvinnornas energiska, kloka och
välorganiserade arbete. Den konservativa
tidningen New York Times, som
under folkomröstningens dagar ägnade
kvinnorna långa spalter och även
särtryck av tidningen, yttrade nu ganska
försmädligt, att "senatorerna icke
kunde säga nej till en kvinna". Detta
innebär i själva verket, att tidningen
anser, att flera kvinnor arbeta för
rösträtten än emot den, ett medgivande
som kvinnorösträttens motståndare
hittills icke varit böjda för att lämna.
Men sanningen ligger nog så, att det
var siffran från folkomröstningen i
november, som blev den bestämmande
faktorn i en senat, där man är van att
räkna med realiteter. Mer än en halv
million män hade i staten New York
avgivit sin röst för sina mödrars,
hustrurs och systrars rättvisa krav.
Detta har gjort ett djupt intryck på
allmänheten, och den skarpsynte
politikern insåg att en bräsch var bruten för
den kvinnliga rösträtten. Det var
således icke bara rättskänsla, utan även
politisk klokhet, som dikterade
senatens beslut.
språket för fattigt för vad de ville ha
sagt.
Att sångarfärden i sin helhet blivit
i så hög grad tillfredsställande berodde
ej minst på fru Ann Margret
Holmgrens utmärkta anordningar och
allestädes närvarande omtanke. Det var
också med formlig entusiasm hon
under avskedsfesten å Skansens
Högan-loft hyllades av de unga vännerna från
Norge. I allvarlig och skämtsam form
försäkrade de oss där, att
Stockholmsfärden 1916 skulle för dem kvarstå som
ett enbart ljust och glatt minne.
Elin Odencrants.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
