Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 14-15
lägg, och den vinst, som uppstår, är
ren vinst. De fordra emellertid ett
högkvarter, och många små
rösträttsorganisationer ha helt naturligt ingen
permanent lokal.
Denna svårighet ha de amerikanska
rösträttskvinnorna avhjälpt genom att
anskaffa tillfälliga högkvarter. Ibland
kan man få fritt disponera en tom
butik vid en affärsgata. Annars hyr
man en dylik. Fönstren bli sedan
glatt dekorerade med rösträttsflaggor,
affischer, litteratur och nyheter, och
butiken sättes i ordning så att den kan
fylla några eller alla av det permanenta
högkvarterets ändamål.
Så vitt jag vet, ha de amerikanska
rösträttskvinnorna icke hittat på
något särskilt nytt i fråga om
underhållning. Rösträttsskådespel, tablåer,
konserter, uppläsningar — alla slags
program — ha givits, och vanligen med
stor framgång. Rösträttsutflykter och
picknicker ha ibland, finansiellt sett,
av-lupit lyckligt, ibland icke. I småstäder,
där man ej alltid kan få den
amerikanska favoritläckerheten, glace, ha
rösträttskvinnorna ibland fått in ganska
betydande summor genom att sälja
hemgjord glace på någon öppen plats
eller i någon privat trädgård.
Rösträttstillställningar med dans visa sig
nästan alltid inbringande; och en gång
varje år anordna rösträttskvinnorna i
New York en stor offentlig bal, till ett
pris av 50 cents pr person, vilken ger
en glänsande behållning.
En form av underhållning, som
emellertid aldrig tycks misslyckas — och
som ej är förbunden med någon slags
risk — är den offentliga subskriberade
lunchen eller middagen. I New York ha
vi haft stora banketter till ett pris av
3 dollars, där det varit omöjligt att
bereda plats åt alla, som önskade komma.
T. o. m. i småstäder har det visat sig
att folk med glädje betalar så mycket
som en dollar för nöjet och spänningen
av en festmåltid med skålar och tal.
Jag tror att de amerikanska
rösträttskvinnorna mycket mer än sina
svenska systrar använda sina möten
för att samla pengar. Man säger i
Amerika, att där två eller tre
rösträttskvm-nor äro församlade, taga de upp kollekt
av varandra — vilket icke är så långt
från sanningen. En kollekt är en
oundviklig del av varje möte, och vid de
stora mötena organiseras kollekterna
omsorgsfullt av övade marskalkar och
inledas av ett skickligt utarbetat "tal
för kollekten", så att det mesta möjliga
må komma av den. Vid de stora
mötena inflyter också en del genom
försäljning av rösträttstidningar, litteratur
och småsaker — särskilt knappar eller
rosetter, som folk kan fästa på sig. De
största inkomsterna härflyta emellertid
från de löften om bidrag, som göras
under mötena, vilka också omsorgsfullt
förberedas på förhand, och som, när
förberedelserna varit tillräckligt
omsorgsfulla, inbringat de största
bidrag vi fått till rösträttssaken.
Naturligtvis ha amerikanskorna, som
alla andra rösträttskvinnor också haft
sin försakelsevecka. Det finns intet nytt
att säga härom. Vad som är nytt är
kanske den årliga rösträttsdag, som nu
firaö av rösträttskvinnor över hela
Förenta staterna, och vid dessa
tillfällen intar alltid insamlandet av
pengar — genom försäljning av småsaker
och väl ordnade kollekter — en plats
på programmet.
Härmed har jag kommit fram till
den sista av de amerikanska utvägarna
för att skaffa pengar, vilken jag
sparat till sist, då jag tror att den minst
lämpar sig att användas av de svenska
rösträttskvinnorna — vårt sätt att
använda stora offentliga folksamlingar
för att sälja rösträttssmåsaker.
Varhelst mycket folk samlas nu för tiden
— vid marknader, fester av alla slag,
utställningar o. s. v. — träffar man på
rösträttskvinnorna med deras
"rösträtt-för-kvinnor"-band över bröstet och
glatt dekorerade korgar i händerna, säl-
jande rösträttsknappar, märken,
rosetter, blyertspennor, tändsticksaskar,
solfjädrar, ballonger, flaggor, bägare och
tusen olika småsaker. Mycket pengar
flyter in på detta sätt, och
rösträttssaken bringas helt ofrivilligt till en
massa människors uppmärksamhet på ett
iögonenfallande sätt, som ej går att
undkomma. Såväl publiken som
rösträttskvinnorna måste emellertid
naturligtvis småningom vänjas vid de mera
offentliga formerna av rösträttsarbete,
innan detta kan försökas med
framgång.
Några av dessa utvägar att skaffa
pengar kanske icke förefalla de
svenska rösträttskvinnorna tilltalande
såsom saknande den värdighet, som
tillhör en stor sak. Mitt enda svar måste
bli: det är möjligt, men de ha visat
sig verksamma!
Vi måste komma ihåg att
amerikanska rösträttskvinnor precis lika väl
som sina svenska systrar ha ett aldrig
sinande behov av pengar för sitt
arbete och att de ständigt hållas tillbaka av
brist på pengar. Därför ha de gjort
klart för sig, att för att kunna uträtta
vad de veta vara möjligt, måste de
Övervinna alla finkänsliga
betänkligheter och all ömtålig tvekan, när det
gäller finansiella frågor, och på ett fullt
ärligt och affärsmässigt sätt göra ett
effektivt anskaffande av pengar till en
regelbunden och ofrånkomlig del av
sin arbetsordning. Vi måste också
komma ihåg att intet av detta kan
göras utan att i förbigående göra
propaganda — och om vi hålla denna
omständighet i minnet, blir det
jämförelsevis lätt att modigt och med lätt
hjärta göra vad som eljest skulle vara oss
fullkomligt omöjligt.
Kvinnliga aftonklubbar.
I Helsingfors har nyligen öppnats
tven-ne aftonklubbar för kvinnor ur olika
samhällslager. Bakom klubbarna stå de flesta
kvinnoorganisationer i staden, vilka
utsett en klubbkommitté, som har ledningen
om hand. Klubbarna äro öppna alla aftnar
mellan 7—10, och enligt en notis i
tidskriften Samtid göra de ett synnerligen
trivsamt och behagligt intryck på besökaren.
Om söndagarna förekommer ett ordnat
program med musik, sång, deklamation m. m.,
och fyra gånger i veckan anordnas lekar,
ledda av kvinnliga gymnaster. Bet är
säkerligen ett länge känt behov, som dessa
klubbar komma att fylla, kvinnor kunna
där sammanträffa och dryfta gemensamma
angelägenheter eller sitta i ro och stillhet
med en bok eller en tidskrift. När skola
vi komma så långt att liknande klubbar bli
en verklighet även i Stockholm?
»Den sanna kvinnlighetens
garde.»
Ett agitationsföredrag om rösträtt i ett
rätt stort Grönköping, hållet av en av våra
mest kända och ur kvinnosakssynpunkt
radikalaste talarinnor, hade visat sig äga stor
förmåga att sätta sinnena i rörelse. Folk
kom riktigt i harnesk mot varandra, och
vid en tillställning dagen efteråt talades
inte om annat än kvinnosak i allmänhet och
rösträtt isynnerhet.
Vid ett fönster sutto ett par personer och
pratade. Bägge voro förmögna, och han
beklädde dessutom en av samhällets
inflytelserikaste poster. Be företedde bilden av en
rörande enighet i åsikter. Han var upprörd
i sin själ och slutade ett långt anförande
med att innerligt och hjärtligt fördöma allt
vad kvinnorörelse heter. — Släktet kommer
att dö ut!
Hon nickade bifall och sade betänksamt:
— Ja, det är nog den där rösträttens skull,
att så många flickor gå ogifta.
— Jojo, inföll en fetlagd herre med
jovialisk uppsyn och snoppade en cigarr.
— Bet är för olyckligt med denna flykt
från hemmet, menade den inflytelserike och
tillade några välbekanta ord om mannens
ökade svårigheter i konkurrensen om
brödbiten.
Ur bokmarknaden»
FREDRIKA BREMERS BREV.
Samlade och utgivna av Klara
Johanson och Ellen Kleman. Del II 1838
—1846. Norstedt & Söners förlag.
580 sid. Pris 13 kr.
Några ord av Fredrika Bremer i ett
brev till Tegnér i denna volym: "Jag
känner nu livet så outsägligt rikt och
fullt" skulle kunna sättas som motto
för hennes grundstämning under
denna livsperiod. Hon känner sig rik och
hon är också slösande frikostig i sitt
förhållande till dem hon håller av. Hon
ger givmilt och jublar över att få ge.
Om hon till en vän skickar lingon, som
hon syltat, eller ett porträtt, som hon
ritat, eller en bok, som hon skrivit,
alltid sker det med en överströmmande
råga av djup tillgivenhet för de
nära-stående och av hjärtlig välvilja för
dem, som tillhöra den vidare kretsen
av vänner.
Till de närmast stående vännerna
höra bland denna dels korrespondenter
— vid sidan av Böklin — både Tegnér
och Geijer. Nära stå även Franzén och
Fahlcrantz. I fråga om rikhaltighet
och längd och mängd av Fredrikas
brev till henne har nu Malla
Silfver-stolpe till och med hunnit framom
Frances v. Koch. För Fredrika själv var
varken förhållandet till Frances eller
till Malla av den betydelse, att hon
behövde dem. Mén de behövde henne. Till
Stina Sommerhielm, den stödjande och
inspirerande kvinnliga vännen — icke
som Malla och numera även Frances
hjälpsökande utan hjälpgivande —
finnas inga brev.
Det faktiskt-psykologiskt mest
uppseendeväckande nya, som den nu
utkomna volymens brev ge, är kanske
inblicken i Fredrikas vänskap för
Tegnér. Man frapperas ovillkorligen av
det kamratliga i hennes hållning och
även av de livliga uttrycken av
sympati. Avlägsen beundran för snillet,
skygghet gentemot människan är vad
man skulle väntat — åtminstone om
"man" rör sig med
genomsnittspsykologi — och så ett vemodigt medlidande
med den brustna storheten. Detta
medlidande, rättare denna medkänsla finns
förvisso hos Fredrika. Den
genom-dallrar brevens innehåll. Men
Fredrika är en glad barmhärtighetssyster,
en glad och därjämte en myndig,
respektingivande. Fixa idéer och sjuka
fantasier motar hon raskt undan. Hon
har den friskas styrka gentemot den
sjuka. Men varken medkänsla eller
hälsoförnimmelse räcker till att
förklara tonen i hennes brev till den av
— Men, inföll en "självförsörjande"
husmor utan jungfru, med sådana åsikter
förefaller det mig egendomligt, att ni bägge två
låter era egna flickor arbeta utom hemmet.
Båda hade nämligen för egna döttrar
besatt ett par goda bankplatser inom
samhället utan att dock därför ha kastat bort
någon särskild utbildning. Man hade ju
relationsvägen att tillgå.
Ben inflytelserike vände sig halvt
förnärmad om mot den talande.
— Man är ju alldeles tvungen.
— Men det är just detta tvång som
framkallat kvinnorörelsen. Varför då försvåra
strävandet för andra, som inte ha pappor
med tiotusenkronorsinkomster — om de ens
ha några pappor alls!
— Vi påstå ingenting annat än att det
inte är lyckligt, slutade den första med mild
envishet.
— Vill man leva, så får man väl låta
Lasse leva, sade den fetlagde, i det han
begav sig in i rökrummet.
Några unga fruar i ett annat hörn av
rummet undrade hur det kunde se ut i F. K.
P. R.-styrelsens hem.
— Bär går det väl litet på hafs allting,
när frun jämt är borta, sade en.
— Tänk på de stackars barnen!
— Ja, veterinärsfmn lär visst ha det
litet si och så. Hon sköter gubevars sina
"intressen"!.
henne intellektuellt så högtbeundrade
skalden med "den gyllne lyran". Den
talar om för oss, som i denna stund
läsa hennes brev, två ting. Det ena är,
att den icke blott anspråkslösa men
sant ödmjuka Fredrika Bremer just
inför de intellektuellt yppersta kände
den frihet från tvång, som andlig
släktskap inger. Med Geijer och med
Tegnér känner hon denna frihet, detta
kamratskap. Hon, som knappast hade
föreställningen eller ordet för
kamratskap och som barn och ung aldrig haft
någon praktisk erfarenhet därav
utanför syskonförhållandet — hon skriver
i sin medelålder verkliga kamratbrev
till sitt lands snillrikaste män, inemot
ett tjugutal år framför henne i ålder.
Det andra, som vi se av breven till
Tegnér, är, att det fanns något hos
honom, som väckte även hennes
personliga frändskapskänsla, hennes sympati.
Helt annorlunda fruktbar var dock
naturligen vänskapen med Geijer,
både intellektuellt och personligt. Före
Geijer kom Fredrika fram till den
grundåskådning av
samhällsutvecklingens riktning och samtidens strävan,
som Geijer sedan förkunnade i sitt
Litteraturblad, och vem kunde förstå
honom som hon?
Böklin har alltjämt kvar sin plats i
Fredrikas hj ärteintresse. I breven till
honom visar det sig kanske ännu mer
än i några andra, hur Fredrika nu är
den fullmogna, i sig själv vilande
personligheten. Han må tala eller tiga,
hon vänder sig alltjämt till honom med
det, som djupast berör henne, blott hon
vet eller hoppas, att vad hon ger blir
emottaget så som det ges.
Frances v. Koch och Malla
Silfver-stolpe äro representanter för vardera
sin typ av kvinnor, för vilka den
ideella läggningen försvårar livet — även
på annat sätt än detta alltid och
allmänmänskligt gäller. För Frances v.
Koch, den lyckligare av dem, är det
den husliga mekanismens krav på tid
och krafter och omtanke, som ofta
kännas som bojor av en som icke har
Marthanatur, som hellre läser och
mediterar än ordnar sällskapsfester. Det
är klavbindande yttre omständigheter,
som hon emellanåt suckar under. Man
ser det av Fredrikas brev till henne.
Mallas fall är värre. Hennes lidande
kommer från henne själv. Hon hor till
de aldrig fullvuxna, som för hårt
binda själva sin idealism vid sina egna
smärre och större erfarenheters rad. I
fråga^ om den gällande hustavlan för
familjemödrar visar Fredrika intet
kätteri. Men den goda Malla förfärar
hon med att tala om, att just hon,
Malla, genom sin historia bestått hen-
Beras liv flöt behagligt fram mellan
sällskapsliv, besök i Grönköpings sidenhus och
dess Chéruit for klänningar och
promenaddräkter samt som kompensation Ken smula
barmhärtig välgörenhet då och då. Om
någon dragit i tvivelsmål deras hemdygder
och ömma modersvård, skulle de ansett sig
oerhört förnärmade.
I den exklusivaste delen av salongen satt
en medelålders friherrinna med vuxna
döttrar hemma. Bet sorii förmådde sätta
sinnena i rörelse runt omkring var henne
någonting fullkomligt ovidkommande.
Samtalets vågor återstudsade som från en
granitklippa, och hennes blickar tycktes säga:
— Kan man då inte snart få något annat
att tala om!
— Ack, dessa moderna påhitt, sade en
herre, som kom fram i avsikt att konversera
henne.–-
Högt uppe i bokskåpet stod Geijer i
föråldrat praktband. Ingen hade reda på att
den sällan öppnade volymen i nära hundra
år innehållit följande rader:
"Vill någon i vad bana som helst, med
hög tanka om sin egen förmåga, beröva
världen sin oskattbara medverkan och
behaga sig själv i ett förnämt stillasittande,
så må han vara övertygad, att tidens hjul
vänder sig" honom förutan och vänder
honom själv därjämte."
A. «É B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
