Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 14-15
RÖSTRÄTT FÖR KYINNOR
3
Under hela vintern och våren har en
synnerligen energisk kampanj
bedrivits 1 staten Iowa, och när man känner
de amerikanska kvinnornas
arbetsmetoder, vet man, att de icke lämnat några
vägar oprövade. Det var således med
mycket starka förhoppningar
kvinnorna emotsågo valdagen den 5 jnni, då
deras rösträttsfråga skulle upptagas
till behandling, men trots att ett
mycket stort antal röster tillföllo dem,
lyckades de dock inte segra i kampen mot
spritintresset, som armerat sina
trupper. I Des Moines, Decatur, Wayne
och Waterloo avgåvos 3,100 röster för
kvinnorösträtten, men i de trakter, som
helt talande kallas "de våta
distrikten", och där spritintresset är
koncentrerat, var motståndet segt. När
nederlaget syntes oundvikligt och miss Flora
Dunlap, ordföranden i Iowas
rösträttsförbund tillfrågades om vad som var
att göra, svarade hon: "Vi starta en
ny kampanj i morgon."
Dansk K vindesamfund
samlades den 17 juni till sitt
tjugufjär-de årsmöte, som under stora
högtidligheter öppnades i Aarhus teater med en
kantat, komponerad av Hilda Sehested
och med text av skalden Olaf Hansen.
Hälsningstalet hölls av ordföranden i
Aarhuskretsen, Kathinka Bjerre, och
flera utmärkta talare bidrogo till att
göra mötet till en ljus och vacker
upplevelse. Efter ett föredrag om
Kvinnorna och partierna antogs enhälligt,
på förslag av fru Gyrithe Lemche,
följande resolution:
"Mötet uttalar i överensstämmelse
med sina uttalanden på Odensemötet
1915, att det överlåter åt medlemmarna
själva att bestämma på vilket sätt de
vilja göra sitt inflytande gällande i
dansk politik, men uppmanar alla
kvinnor att begagna varje tillfälle att
skaffa sig en opartisk politisk uppfattning
och anser för det närvarande en av
Dansk Kvindesamfunds
huvuduppgifter vara att genom anordnandet av
kurser i samhällslära stödja kvinnornas
strävanden i denna riktning."
Finland inför nya val.
I Finland stå lantdagsvalen för
dörren och Svenska kvinnoförbundet
arbetar energiskt på kvinnornas
deltagande i valagitationen. Förbundet har
uppställt tre kandidatlistor för
Nylands läns valkrets och om dessa ha
medlemmarna blivit påminta genom
postkort, å vilka listorna finnas
avtryckta. Valmöten försiggå överallt i
landet och såväl de ungfinska som de
gammalfinska kvinnorna ha i dagarna
utsänt valupprop riktade till de
respektive partierna med uppmaning att vid
valen rösta på de kvinnliga
kandidaterna.
Hur amerikanska rosträttskvinnor skaffa pengar.
Av Frances Maule Björkman.
(Övers, från förf:s manuskript.)
Var gång jag talar med svenska
rösträttskvinnor om det arbete, som
utfö-res av deras systrar i Förenta
staterna, kan jag vara säker på att någon
säger:
— Ja, där det finns så mycket rikt
folk att stödja saken, kan en hel mängd
saker göras, som äro omöjliga i ett
jämförelsevis fattigt land som vårt.
Detta innebär en alldeles oriktig
uppfattning av rösträttsläget i Amerika.
Det är sant, att det finns många rika
människor i Förenta staterna — paen
olyckligtvis äro de flesta av dem ej på
vår sida. Många av dem höra till
motståndarnas läger. Några t. o. m.
understödja direkt med penningar
antirÖst-rättsorganisationen. Naturligtvis finns
det en del förmöget folk på rösträttens
sida, och dessa lämna frikostiga och
regelbundna bidrag till saken, men
största delen av de medel, varmed
arbetet i Förenta staterna bedrives,
skaffas direkt av rösträttskvinnorna själva.
De huvudutvägar, som de
amerikanska rösträttskvinnorna använda för att
skaffa pengar, kunna, för
överskådlighetens skull, inordnas under 5 olika
grupper; nämligen 1) genom att inrätta
högkvarter för rösträtten, vare sig
tillfälliga eller permanenta; 2) genom
underhållningar; 3) genom möten; 4)
genom sociala tillställningar, liknande
"fredssöndagen" och "majblommans
dag" i Sverige; och 5) genom att
utnyttja stora offentliga folksamlingar
vid marknader, fester, utställningar
o. s. v.
Naturligtvis kostar ett högkvarter —
vare sig tillfälligt eller permanent —
pengar; men de amerikanska
rösträttskvinnorna ha lärt konsten att även
göra sina högkvarter inbringande. Två
rösträttsföreningar i staden New’York
ha anordnat en givande
lunchservering i sina lokaler. Rösträttsföreningen
i Albany, N. Y., sköter om ett slags
förmedling för hemlagade födoämnen. I
den lilla staden Kye, N. Y., använda
rösträttskvinnorna sin lokal som
platsförmedlingsbyrå — och t. o. m.
an-tis måste uppmuntra affären, när de
finna sig i behov av tjänare. I Troy,
N. Y., betalade rösträttsföreningen sin
hyra under den sista kampanjen genom
att under vissa timmar, då
högkvarteret ej användes, hyra ut det till en
kin-dergarten. I Utica, N. Y., lagade och
serverade rösträttsföreningens
medlemmar en gång i veckan med högst egna
händer en rösträttslunch, och för varje
gång måste massor av kunder avvisas.
Till varje högkvarter hör oundvikligt
ett "silverte", vilket, som namnet
anger, betyder en sällskaplig samman-
komst, vid vilken varje gäst väntas
lämna ett silvermynt i sin kopp.
Oundvikligt är också det bord, där man
säljer rösträttssmåsaker, av vilka
amerikanska rösträttskvinnor ha uppfunnit
en förvirrande mängd.
Alltid närvarande är också
rösträttssparbössan i någon av dess hundra
olika fängslande och iögonenfallande
former, sinnrikt uttänkta att tilldraga
sig uppmärksamheten och att fresta
iakttagaren att lämna ett bidrag. Det
behändigaste påhittet är i mitt tycke
helt enkelt en bit häftplåster av det
slag, som användes att fästa ihop
sårkanter. En uppfinningsrik
rösträttskvinna kom på den tanken att hänga
upp en remsa häftplåster i
rösträttsbyrån jämte ett anslag, varå de
besökande inbjödos att försöka sin lycka i att
få en slant att fastna på remsan — och
då alla dylika uppmaningar äro nästan
oemotståndliga för amerikanare, blev
resultatet mycket fördelaktigt för
rösträttssaken. Pappskivor med små fickor
för silvermynt ha också visat sig vara
mycket nyttiga, då det gällt att samla
smärre bidrag från tillfälliga
besökande på högkvarteret.
Högkvarteren användas också för
försäljningar av olika slag — vilkas
varulager ha den stora förtjänsten att
icke kosta organisationen någonting
alls. Den vanligaste och mest allmänt
framgångsrika av dessa är
försäljningen av bakverk eller av hemlagad mat,
som den i de flesta fall skulle kunna
kallas. Jag vet inte hur det är i
Sverige, men i Amerika är så gott som
varje husmor ryktbar bland sina
bekanta för sin färdighet i någon
speciell gren av matlagningskonst; och
rösträttskvinnorna behöva endast
tillkännagiva att det kommer att anordnas en
försäljning av hemlagad mat,
inclusi-ve mrs A:s kakor, mrs B:s terån, mrs
C:s bröd, mrs D:s inläggningar, mrs
E:s kanderade frukter och mrs F:s
kycklingssallad, för att hela samhället
skall samlas i deras högkvarter och till
varje pris söka förskaffa sig dessa
delikatesser. Och då naturligtvis alla dessa
damer skänka föreningen sina händers
verk, uppstår åter en ren vinst.
Ren vinst har också ofta uppstått
genom vad som skämtsamt kallats "en
vit-elefant-försäljning". En av våra
amerikanska humorister skrev en gång
en berättelse, som skildrade de
vedermödor, för vilka en man utsattes, som i
present erhållit en vit elefant; och
sedan dess användes namnet "vit
elefant" på det slags gåvor — som utan
tvivel existerar i Sverige lika väl som
i Amerika — som vi icke ha något
bruk för och icke veta vad vi skola
göra med. Naturligtvis är det
utmärkande för dessa gåvor, att fast vi ej
bry oss om dem, de kunna vara ett
uttryck för någon annans hjärtas åtrå.
Och rösträttskvinnorna, som känna
detta faktum, sända därför allt
emellanåt ut en maning till alla och envar
att sända sina "vita elefanter" till
högkvarteret för att för goda penningar
säljas till folk, som i dem kunna få ett
verkligt behov fyllt.
Något liknande är "the rummage
sale", en försäljning, dit alla ombedjas
att sända sina avlagda kläder. Dessa
göras i ordning och säljas till mycket
låga priser till sådana, som kanske
annars skulle få vara utan. Mycket ofta
hållas dessa försäljningar i de
fattigaste stadsdelarna, där de människor
leva, för vilka utsikten att få bra kläder
billigt, betyder mest. Någon gång ber
man damerna i stora världen om deras
obetydligt begagnade grannlåt, och i
detta fall blir resultatet för
rösträttskassan mycket betydande.
Nyligen ha rösträttskvinnor samlat
sina gamla trasor, buteljer och
galosch-er och sänt dem till högkvarteret, och
så snart ett tillräckligt förråd samlats
där, säljas de till lumpsamlaren för en
summa, som är väl värd besväret.
Ett särskilt framgångsrikt medel att
skaffa pengar är "smältdegeln". Detta
har använts både av Landsföreningen
och av flera föreningar i de enskilda
staterna och med aldrig svikande goda
resultat. Alla rösträttskvinnor
anmodas att till sitt högkvarter sända alla
möjliga gamla bitar av guld eller
silver, som de kunna ha i sin ägo —
sönd-riga smycken, prydnader, bordsilver,
toalettsaker, vad som helst av ädel
metall. I högkvarteret sorteras alla
dessa saker, och det som ännu är i gott
skick eller genom någon liten
reparation kan göras brukbart, sparas till
en försäljning; medan återstoden
skickas till myntverket för att smältas ned
och förvandlas till pengar.
En annan mycket framgångsrik
utväg är "samkvämet för förtjänade
pengar". Alla rösträttskvinnor
ombedjas att söka förtjäna en dollar till
rösträtten och att taga den med till ett
samkväm på högkvarteret en viss
afton, beredda att, om möjligt på vers,
berätta på vad sätt den hade förtjänats,
och många och underbara äro de sätt
att fylla rösträttens lådor, som sålunda
uppenbaras.
En särskild fördel med alla dessa
utvägar är att de icke lägga någon tung
beskattning på någon. Alla, utom vid
försäljning av bakverk, använda sig i
själva verket av vad som eljest är till
ingen nytta och som icke innebär någon
uppoffring för någon av givarna, utom
kanske en smula eftertanke och besvär.
De medföra ingen risk och inga ut-
Kvinnans hjälp»
Efter Woman’8 Journal av EUen Wester.
Under det nuvarande kriget säges ,det
att flera män mistat synen än under något
föregående krig. I New York Independent
berättas i en korrespondens från Marseille
om ankomsten av ett stort antal invalider,
vilka skulle fördelas i Provence. Först
kom-mo de som mistat armar och ben och
slutligen många blinda.
Den väntande tysta folkmassan skildes åt
båda håll, och genom vägen, som öppnades,
kommo de blinda soldaterna. De stapplade
Över stenläggningen och snavade, när det
bar nedåt, och fastän kamrater ledde dem,
sträckte de armarna framför sig med
vidöppna händer, osäkra, trevande händer,
tvekande infor mörkret.
Den siste i raden var en vacker, ännu
inte tjuguettårig yngling, underlöjtnant
vid Chasseurs d’Afrique. Håret sköts
tillbaka från pannan av den svarta bindeln
över ögonen, den röda fezen var förd åt
sidan av ett annat bandage, och hans högra
ärm var tom. Och fastän Hederslegionens
kors glittrade på hans bröst, darrade han i
hela kroppen och upprepade om och om
igen, "fai peurf j’ai peur, j’ai peur". Han
hade gått fram i striden, men han
fruktade mörkret.
Då inträffade något, vilket ändrade hela
den gräsliga bilden av fasa och elände till
något sublimt.
En flicka steg fram ur folkmassan, lade
armen om ynglingens axlar och tog hans
hand i sin. Hon kunde ej vara mera än
sexton år gammal, skön; med de
provengal-ska kvinnornas mörka, strålande grekiska
skönhet, en flicka av folket, som antagligen
kommit in till Marseille med sin kärra
trädgårdsprodukter.
"Courage, mon vieux", sade hon, "var ej
rädd. Låt mig leda er."
Soldaten vid ynglingens sida saluterade
och steg åt sidan. Denne vände sina
förbundna ögon mot flickan, och då han kände
den stödjande armen om sina axlar och
den starka handen om sin, darrade han ej
längre, rätade upp sig och blev åter soldat
från att ha varit ett förskrämt barn.
"Courage, mon vieux!" Det var sporren, som
väckte hans mod. Man visar inte fruktan
inför en kvinna. Han tog de få stegen över
stenläggningen till den väntande
ambulansvagnen stadigt och spänstigt, med
huvudet vänt mot flickan bredvid och med ett
småleende på läpparna. Hur länge månne
det var sedan han smålett?
De kommo till vagnen ,där en soldat stod
färdig att sätta hans fot på fotsteget, och
där vände han sig till flickan och väntade
ett ögonblick med darrande läppar. Han
lyfte handen halvvägs mot pannan för att
salutera, men hejdade sig.
"Vad heter ni, min vän?" frågade han.
"Adrienne, herr löjtnant, svarade hon
sakta. I hennes röst och hållning fanns ej
spår av koketteri. Smärt och rak stod hon
framför honom som en rekryt inför befälet.
Ynglingen tog av sin röda fez och stack
den under den tomma ärmen, som, var fäst
vid hans bröst. Han räckte ut handen, och
när han träffade hennes axel, kom hon ett
par steg närmare honom.
"Merci Adrienne", sade han otydligt, i
det han böjde sig ned och kysste henne
på båda kinderna.
Den unga bondflickan rätade upp sig som
en drottning, men hennes ögon stodo fulla
av tårar, och ett ögonblick knnde hon inte
tala. Men på samma gång stolt och blygt
svarade hon därpå: "Merci mon lieutenant
Hennes händer voro knäppta över bröstet
och hennes ansikte hade en Jeanne d’Arcs
uttryck inför Visionen. Löjtnanten tog sin
plats i ambulansvagnen, och då den satte
sig i gång, saluterade han ånyo, och hans
förbundna ögon riktades mot den plats, där
hon stod. Och till dess vagnen försvann
bland mängden av andra åkdon, kunde man
urskilja hans raka gestalt och handen höjd
mot tinningen.
Flickan stod orörlig och såg efter honom,
tills han var utom synhåll. Hon hade inte
bara blivit kysst, hon hade fått
Hederslegionen, även hon.
Det symboliska uppträdet etsade sig in i
allas minne. Inför vår tids tunga, dystra
problem bliva tänkande män rädda, de
tanklösa orädda, emedan de inte förstå, vad
skäl de hava att förfäras. Men när den
sanna kvinnan står vid mannens sida,
kunna de tillsammans nå målet, och
mörkrets fasa omintetgöras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
