Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
V. ÅRG.
STOCKHOLM, 15 SEPTEMBER 1916.
N:r 18.
Med rosträttsyågen.
Kvinnornas rösträttsfråga har blivit
aktuell såsom aldrig tillförne, överallt i
krigförande såväl som neutrala länder,
där det finns en organiserad
rösträttsrörelse och där frågan icke redan är
löst, går det fram som en mäktig
rösträttsvåg sopande bort gammalt
motstånd och beredande väg för en ny tid.
I Amerika, vars
rösträttsorganisation under mrs Chapman Catts
överlägsna ledning blivit en makt av förut
oanad styrka, har det officiella
motståndet inom samtliga politiska
partier brutits. Kvinnorösträttens
uppförande på såväl höger- som
vänsterpartiernas program till presidentvalet i
höst är en framgång, som redan i sig
innebär en seger.
Vi ha blivit vana att under krigsåren
se till Amerika såsom
rösträttsrörelsens centrum. Den stora och starka
rösträttsorganisation, som alltid gått i
spetsen i Europa, Englandå L. K. P. R.
(The National Union of Women’s
Suff-rage Societies) blev vid krigsutbrottet
mobiliserad för hjälparbete. Genom
sina 560 lokalavdelningar, spridda över
hela landet, bidrog den i hög grad till
åstadkommandet av det enhetliga och
välorganiserade arbete av landets
kvinnor, som nu framkallat den opinion
för kvinnorösträtten, inför vilken till
och med mr Asquith måste sträcka
vapen.
Men även den europeiska kontinenten
har rösträttsböljan nått. Varken i
Tyskland eller Frankrike äro
föreningarna overksamma, och opinionen till
förmån för kvinnornas fulla
medborgarskap griper omkring sig med den
växande insikten om betydelsen av
kvinnornas insats för upprätthållandet av
nationernas liv. I Holland står
kvinnorösträtten tillsammans med frågan om
utsträckt rösträtt för män främst på
dagordningen bland politiska frågor,
och rösträttsarbetet drives där under
högtryck trots genljudet av
kanonernas dån på icke så långt avstånd. I
Schweiz, där rösträttsrörelsen hittills
låtit rätt litet tala om sig, föreligger i
riksförsamlingen förslag till
kommunal rösträtt för kvinnor.
Kvinnornas krav på rösträtt är en av vår tids
största moraliska och sociala rörelser, som med var
dag tilltar i styrka och utbredning.
Framåtskridandets bästa krafter äro på dess sida, och vi kunna icke
längre komma ifrån den. Den väntar endast på en
modig och klok statsman, som har blick även för
framtiden.
BISKOPEN A V LINCOLN
överallt är det liv och rörelse och
överallt är det ljusnande utsikter, men
hur är det hos oss? Vad ha vi gjort
för att föra vår fråga framåt under
dessa krigsår? Vad ha vi gjort för att
skapa den folkopinion, som ensam kan
bryta det motstånd, som ännu reser sig
i vårt land? Vi ha kommit in i en
återvändsgränd, heter det. År det
verkligen så och vi ha detta klart för oss,
så finns det intet annat att göra än att
vända åter och med förenade krafter
lyfta upp rösträtten ur dödvattnet,
upp i dagsljuset, upp i stridslinjen.
Ingen tid har så som den
närvarande visat organisationens betydelse. Det
land anses starkast, som bäst förstår
organisationens svåra konst. Vi ha vår
stora landsförening, som alltid haft
namn om sig att vara väl organiserad
och ett mönster för andra länder. Detta
är gott och väl, men det är icke nog.
Den måste växa och gå framåt, annars
fyller den icke sitt ändamål, och vi,
dess medlemmar, vi måste alla och var
och en i sin stad känna vår andel i
det gemensamma ansvaret. Vår skara
måste växa så, att den blir
oemotståndlig, och här måste vi alla hjälpa till.
"Under kristendomens första dagar
skänkte varje troende en tiondedel av
sin inkomst till församlingen", sade
mrs Catt nyligen på ett stort möte i
Chicago. "Kunna vi icke lova att
skänka en tiondedel av vår tid till
rösträtten? Kunna vi icke låta detta gå
vidare, och kunna vi inte få kvinnorna
att inse, att de icke kunna ha aktning
för sig själva, om de åka automobil,
spela bridge och hänge sig åt tomma
sällskapsnöjen på bekostnad av
rösträttsarbetet? Kunna vi icke låta det
gå vidare, så att till sist ingen kvinna,
som icke ger minst tiondedelen av sin
tid till rösträtten, kan visa sig i
hederligt sällskap? Jag ger all min tid.
Låt det gå vidare. Låt oss få med
alla kvinnor vi känna. Det går icke att
vinna rösträtten, om vi icke ha en stor
armé bakom oss, men då ger
motståndet vika av sig självt.
Och vi måste få männen att inse, att
det är deras plikt att hjälpa oss —
att det är orätt av dem att lämna
rösträttslösa kvinnor att ensamma
utkämpa tidens största politiska kamp.
Jag önskar, att ni måtte fara hem
eldade till självuppoffring och strid och
besjälade av föresatsen att giva eder
helt åt saken."
Dessa mrs Catts manande ord kunna
gälla även för oss. Låt oss inför det
arbetsår, som nu inträder, lova
varandra att med förenade ansträngningar
föra vår rösträttsfråga upp ur
dödvattnet, så att vi komma med på den
stora våg, som nu går över två
världsdelar. Låt oss komma ihåg, att
nästa riksdag är den sista i perioden,
och att det är ytterst på oss själva det
beror, hur snart vi skola nå det mål,
som redan uppnåtts av kvinnorna i
övriga nordiska länder och som är
inom räckhåll för de engelska och
amerikanska.
Jus Suffragii
augustinummer har utkommit som ett
speciellt skandinaviskt nummer, vid vilket vi
vilja fästa våra läsares uppmärksamhet.
Från Sverige ha synnerligen värdefulla
bidrag lämnats av Anha Wicksell,
kyrkoherde August Bruhn och Elin Wahlquist. För
Norge skriver Ella Anker, Katti Anker
Moeller och Betzy Kjelsberg och Danmark
representeras i det innehållsrika numret
av Thora Daugaard, som redogör för de
danska kvinnorna och de politiska
partierna.
Lily Braun f.
Några personliga intryck.
När Lily Brauns dödsbud nådde mig,
återkallades ett besök hos henne
livligt i mitt minne. År 1910, när jag i
Berlin sammanträffade med kvinnor ur
många olika läger och av vitt skilda
åskådningar för att samla intryck från
den tyska kvinnorörelsen, mötte mig
överallt yttrandet: ni måste träffa
Lily Braun. Genom Hedvig Dohms
be-medling fick jag förmånen att bli
mottagen i hennes hem i Zahlendorf, där
jag flera gånger var hennes gäst.
När Lily Braun första gången stod
framför mig, blev jag verkligen
bländad. Jag ser henne ännu tydligt, så
ståtlig, nästan majestätisk i sin
hållning, med sina blåa, frimodiga ögon,
så säregna för den germanska rasens
yppersta representanter. En
obeskrivlig personlig charm, ett betagande
något strömmade ut från denna kvinna.
Vi talade om kvinnornas ställning i
Sverige, om kvinnans rösträtt och om
moderskapsförsäkring, vilka krav hon
varit en av de första att offentligen
framställa i Tyskland, om
äktenskaps-och barnalagar i Sverige och om den
moderna skandinaviska litteraturen;
och i allt tycktes hon vara lika
hemmastadd.
Jag njöt att höra henne tala, att
lyssna till hennes starka stämma, som
kunde få så veka tonfall, att höra hennes
färgrika skildringar av dagens
händelser i den tyska kvinnovärlden. Denna
kvinna ägde en enastående förmåga att
vinna människorna, både individen
och mängden, ej minst genom sin
storartade formella begåvning. Hela
hennes väsen bar prägeln av den sanna
aristokraten, av individualisten, som
nog föga syntes mig passa samman
med den tyranniska andan inom den
tyska socialdemokratien.
Hon var en verklig idealist, avskydde
all halvhet, allt småsinne, kunde aldrig
kompromissa och var nog mindre än
de flesta född till politiker.
På sin tid hade hon blivit
socialdemokrat genom sin önskan att få hjälpa
människorna till en lyckligare tillvaro.
Uppfostrad i sin fars, general
Kretschmans hem, i en ytterst
konservativ miljö, vars konventionella
uppfattning hon icke kunde tåla, gifte hon
sig helt ung med en krympling,
samhällsreformatorn, professor Georg von
Gizycki. Att en ättling till Napoleon
III övergick först till den radikalaste
kvinnogruppen och sedan till
socialdemokratien väckte på sin tid ett
oerhört uppseende. Hon kunde dock aldrig
trivas inom den borgerliga
kvinnorörelsen, men blev även djupt besviken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
