Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
V. ÅRG.
STOCKHOLM, 1 OKTOBER 1916.
N:r 19.
Kring Birgittaminnet.
Rikets lagar och rikets väl
kyrkans lära och vård
välvas i hennes härskaresjäl,
när hon styr för hus och gård.
Dessa rader, hämtade ur Teresia
Euréns diktcykel om den heliga
Birgitta, den märkligaste kvinnogestalten i
vår medeltidshistoria, kan för en
oförstående och frågande ge en ledning och
en förklaring varför
rösträttsföreningarna beslutat antaga Birgittadagen,
den 7 oktober till en gemensam "dag"
för hela landet till att samlas kring
sin stora uppgift, till inbördes
uppmuntran och förnyad strävan.
Birgittas mäktiga gestalt har större
mått än som passa samman med de
vanliga begreppen om sann
kvinnlighet. Hon lät icke tanken på sitt kon
hindra sig att säga — och kraftigt
därtill — vad hon ville och ansåg rätt. Och
stora planer välvde hon i sitt sinne och
utförde dem ock. Tvekade icke inför
de inhemska politiska frågorna och
följde orädd sitt samvetes röst, då den
tvang henne att ingripa i de stora
världshändelserna. Men vi, hennes lands
döttrar i sena tider, minnas hélst och
vörda hennes minne i främsta rummet
för vad hon genom sin ordensstiftelse
gjorde för kvinnornas delaktighet i
dåtidens andliga odling. Birgitta ville
skänka både män och kvinnor
möjlighet att få del av denna andliga
odling, som vårdades och växte inom
kyrkans och klostrets hägn. Där fanns då
den bästa vägen framåt och uppåt för
de ideella livsintressena, för själens
växt och personlighetens fostran.
Nya vägar ha sedan banats.
I och med att statsbegreppet har
vuxit vid sidan av kyrkan och vunnit i
fasthet, organisation och
målmedvetenhet, har något danats, som kraftigare
än allt annat bidragit till individens
andliga fostran, det är
solidaritetskänslan, medborgarandan.
Kvinnornas politiska medborgarrätt
är ett av de mål över vilka vägen går
mot det stora målet, — den mänskliga
personlighetens frigörelse och
utveckling inom kvinnan. De möjligheter
rösträtt och valbarhet kunna ge, de äro
Birgitta-
Birgitta, den ädlaste blomma
av gammal f)övdingestam,
Birgitta, den moder fromma,
för konungen trädde fram.
?\v nit för det rätta driven,
l)on talade, gudaingiven
ocl) trotsande f)än ocf) skam:
"Etät ej dig av smichrare räda,
i falskj)etens snaror snärd,
du tvingar ditt rike i väda,
du är ej din krona värd;
frän onda vägar du vike
ocl) bygge med lag ditt rike
ocf) vige ät Fierren ditt svärd/’
Birgitta, den klara Iäga,
sin samtids gissel ocl) tröst,
f)on lydde utan att fräga
sitt väsens bjudande röst;
ocl) när ocl) fjärran j)on tände
den l)immelens eld, som brände
i djupet av tjennes bröst
(Ur Kantat vid Internationella
kvinnorösträttskongressen i Stockholm, juni 1911.)
Sigrid £rfjottl>iifMtd*
medel som behövas i vår kamp för
utveckling.
Vi som tro på utvecklingens
nödvändighet — vi bliva ej pessimister, hur
mörkt det än ser ut, hur många
bakslag och stillestånd vi än få uppleva,
— vi skola framåt och uppåt, trots allt.
Bakom hån och förakt och envist
motstånd förnimma vi en stigande vetskap
om, att världen behöver oss mer och i
högre och vidare grad än tillförene.
över dagens småaktigheter bär oss det
levande medvetandet om att målet är
kampen värd.
Må minnet av Birgittas brinnande
hänförelse för sina mål samla oss i
täta led i korståget mot allt som
reser sig mot strävandet efter andlig
frihet, politisk frihet, ekonomisk
frihet, dessa betingelser för den
mänskliga personlighetens utveckling, vare
sig hon föddes hit till denna tillvaro
såsom man eller såsom — kvinna.
»Det är på vindväxlingen
och strömkantringen vi
nu hoppas.»
"Stormakternas" berömda författare
har som bekant den lilla svagheten att
tro sig äga profetians gåva. Han
brukar därför gärna stå till tjänst med
"vetenskapliga" förutsägelser om
framtiden. Vad särskilt den kvinnliga
rösträttsrörelsen angår, ställde han dess
horoskop på våren 1911, då han i
Första kammaren förklarade, att denna
rörelse år 1906 — då riksdagen avlät sin
bekanta sympati- oeh
utredningsskrx-velse — befann sig i sitt "perihelium".
"Den var då", förklarade siaren,
"närmare sitt mål än den förut varit och
hädanefter kommer att bliva.
Särskilda omständigheter av tillfällig och
övergående n/itur gåvo den då en
chance, som inte återvänder."
Efter att ha utvecklat, att dessa
omständigheter egentligen bestodo i den
längtan efter "nationell samling", som
nämnda år gick genom vårt land och
som bl. a. yttrade sig i äventyrliga
och generösa medgivanden och
tillmö-tesgåenden, men att man blivit
besviken på verkningarna härav, fortsatte
den poetiska talaren: "Sinnena hava
slutit sig igen. Hetsigheten är över.
Eftertanken har vaknat — och
därmed har kvinnans chance att få till
statens, till mannens och till sin egen
skada offra sig på politikens altare
åter gått förbi. Jag grundar denna
övertygelse icke blott på svensk
historia, utan också på allmän historisk
erfarenhet. Den kvinnliga rösträtten är
den senaste, för att icke säga den sista,
frukten på gammalliberalismens träd.
Denna liberalism med sina uteslutande
privata omsorger, sin omvårdnad om
de små i samhället, sin renodlade
individualism, sitt humanitetsideal, sitt
känslotänkande, sitt gradperspektiv på
statslivet — alltsammans
berättigade synpunkter, men förvisso inte
ensamt berättigade — vad är det annat
än en kvinnlig strömning igenom
historien1? Vad var då naturligare än att
den till sist skulle taga kvinnorna
själva ombord på sin farkost, där man
läser de "mänskliga rättigheterna" och
årtalet 1789 på flaggan. Men det var
för sent. Strömmen har avstannat,
vinden har mojnat, och helt nya
vindar blåsa nu. Det gamla skeppet med
sin senkomne passagerare ligger icke
längre i vinden".
Året därpå — 1912 — upprepade hr
Kjellén sin profetia. "Det är på
vindväxlingen och strömkantringen vi nu
hoppas", sade han; "till dem bereda vi
oss, och vi se dem redan komma. Jag
har här i min hand bevis därpå, näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
