Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r} 20
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
103
|C3NC3MfOMMC3|NC3MC3|
f i. P. ABDERSSOIIS MOBELAFFlR f
t
0
• STOCKHOLM _
ft Gamla Kungsholmsbrogatan 26 n
(1 (andra hnset från Drottninggatan) U
Stort tager af finare och mnklarm ^
MÖBLER jj
i ek, mahogny, valnot samt andra £
J träslag äf ven målade, till billigaste priser. J
|j Allm. Tel. 11410 Riks Tel. 6505 Q
det knnde ju aldrig skada att hora vad
en kvinna bade att anföra i saken, även
om man ogillade den. Men han trodde
inte att jag skulle få många åhörare.
Räkningen betalades med god rabatt,
och så skildes vi som de^bästa vänner.
— Nu har vi alltså den radikala
tidningen.
— Nej, dit kan man inte gå.
— Jo visst. Jag måste ju betala
annonserna.
— Där har jag inte lämnat in
annonsen. Det behövs inte. Den läser ingen.
Efter något parlamenterande
avgjordes, att jag skulle gå in och min
föl-jeslagerska vänta utanför.
Där bad redaktören att för den goda
sakens skull få lämna annonsen gratis
— fast det lilla kyffet sannerligen
vittnade om att både tidningen och han
själv väl behövde en styver. Han
tvivlade också på att publiken skulle
infinna sig.
Alltså fick man hitta på nya
metoder. — Har frun tid att följa mig till
stadens mera framstående familjer?
Joo — det kunde hon ha —
Och så vandrade vi till präster och
proselyter, till högtstående och till mer
obemärkta personer, till en allmänt
ansedd goodtemplarfru, som befanns
vara socialdemokrat, och till en fabrik
med många arbeterskor. över allt
lyckades det att få deras löfte att komma.
Jag fick till och med en förmögen och
fin gammal änkefrus försäkran att om
hon mot förmodan skulle gilla mina
skäl och anse en rösträttsförening
önskelig, hon då vid föredragets slut
skulle gå fram och skriva sitt namn
först på listan för bildande av en F.
K. P. E.
Nästa dag innehöll morgontidningen
en vänlig anmälan med citat ur
klippen. — Det kunde ju aldrig skada att
höra kvinnornas syn på frågan, hette
det.
Middagstidningen hälsade talarinnan
som en känd och erkänd frihetskämpe
etc.
Det var med spänning jag öppnade
dörren till föreläsningssalen och fann
en ganska talrik publik. Den första jag
såg var min förut så avvisande pamp,
vilkens vithåriga, remarkabla huvud
stack upp över mängden.
Jag talade så sakligt och så varmt
jag förmådde och slutade med att be
alla anteckna sig, som önskade inträda
i en förening för kvinnans politiska
rösträtt.
Detta ögonblick var överallt kritiskt.
Skulle den, som lovat skriva sitt namn
först komma fram eller ej? Jag hade
alltid tagit löfte av någon. Jo, min
gamla fru kom, satte på sig glasögonen
och skrev resolut sitt namn, efterföljd
av pampens systrar och prästens fru
och hela raden ända intill
fabriksar-beterskor. Och pampen kom och
skakade min hand och förklarade sig
vunnen för saken. — Så konservativ jag
än är, så måste jag säga att i denna
fråga har jag haft orätt och ni rätt,
det finner jag nu.
Och en lantlig gumma i schalett, neg
och tackade och sade: Se det var då
ett sanningens ord frun sade, och
biljettförsäljaren var obeveklig i att ej
vilja ta emot någon betalning för sitt
arbete. Han ville bidraga vad han
kunde — för det här var bra det — riktigt
bra.
Efter en tid bildades en F. K. P. K.
En styrelse sammansattes enligt mitt
Eva Rodhe.
80 år.
Mitt första personliga minne av Eva
Rodhe förskriver sig från 1880-talets
Sturm- und Drangperiod. Det var en
sensommardag, i Nya alléen i ^
Göteborg prunkade almar och lindar i
höstskrudens hela färgrikedom. En stor
del av de promenerande —
"övervägande damer", som det brukar heta i
referat från kvinnomöten — veko av åt
Chalmersgatan, och jag slöt mig till
skaran, lockad av en tidningsannons
om ett föredrag anordnat av
Kvinnoföreningen, varvid fröken Eva Rodhe
skulle tala om "Reformdräkt för
kvinnor". Ämnet var synnerligen aktuellt;
den goda smaken såväl som sunda
förståndet hade under ett par decennier
plågats av sådana vederstyggligheter
som krinoliner, turnyrer och i
gat-smutsen släpande klänningskjolar, att
ett förnuftigt ord behövde sägas
däremot.
Det var ett mycket förnuftigt tal vi
fingo till livs. Det var allvar, humor
och godmodig satir, som inte förfelade
sin verkan. Denna blev helt säkert
bannlysta turnyrer och avklippta släp.
Så har det alltid varit — där ett
väckande ord till kvinnor eller för
kvinnor har behövt sägas, där har Eva
Rodhe aldrig tvekat att ställa sig i
bräschen, driven av sin starka
rätt-färdighetskänsla och sitt varma
deltagande för mänskligheten i allmänhet
och kvinnorna, såsom samhällets
styvbarn, i synnerhet.
Eva Rodhe har en lång meritlista
som lärare och pedagog. Efter att i
sexton år ha varit föreståndare för
Elementarläroverket för flickor i
Uddevalla — där forna elever ännu med
entusiasm tala om sin lyckliga
skoltid — företog hon en treårig studieresa
i utlandet, vars resultat blev "Eva
Ro-dhes praktiska arbetsskola för barn",
vilken öppnades 1881. Den blev under
hennes ledning en mönsteranstalt och
förebild i in- och utlandet. I tjugotre
år ledde hon skolans verksamhet och
tillvann sig i hög grad såväl
lärjungars som föräldrars tacksamma
tillgivenhet.
I ett 20-tal år var hon ledamot av
Göteborgs folkskolestyrelse, där hennes
inlägg alltid var av vägande betydelse.
Även i många andra pedagogiska och
sociala föreningar har hon varit
verksam som ordförande eller
styrelseledamot. Hennes alltid Öppna blick för den
praktiska sidan av tingen tillåter
henne icke att se ett missförhållande utan
att finna utvägar för att avhjälpa det.
Hon såg att husmoderns okunnighet i
ett hems skötsel åstadkom vantrevnad
och fattigdom. Det var insikt i huslig
ekonomi som tarvades, och så tillkom
efter hennes förslag i
folkskolestyrelsen inrättande av
skolköksundervisning åt flickorna. Hon var i många år
inspektris för Göteborgs skolkök.
Andra rent praktiska framsteg, som
falla inom folkskolans område,
omfattar hon med livligt intresse, såsom
skollovskolonier, barnbespisning,
ambulerande skolkök m. m., m. m.
Eva Rodhe har icke snävt
specialiserat sin verksamhet, därtill äro hennes
intressesfär och initiativförmåga för
vidsträckta. De ha räckt till från
py-sen i första förberedande till den gamla
tjänarinnan med svikande
arbetskrafter. Det var Eva Rodhe, som fick till
stånd Föreningen för beredande av
livränta åt tjänare, byggd på synnerligen
praktiska grunder.
Att en kvinna med Eva Rodhes för-
förslag. Medlemmarna valdes bland de
fruar jag hade besökt och pejlat och
bildat mig en mening om, och jag
fick till och med in min socialistfru
bland dessa högerfruar — till
ömsesidig nytta erfor jag senare.
Ja — så var det i början.
Ann Margret Holmgren.
Livsgärningar.
"Ja", sade den gamla, "nog har livet
farit hårt fram med mig, men jag har
ändå alltid lyckats reda mig."
Jag var på besök hos henne med
anledning av hennes pensionsansökan.
"Ni blev änka tidigt?"
"Min man drunknade en kväll under
sitt arbete och jag stod där med mina
två små gossar och väntade inom ett
par veckor mitt tredje barn. Allt vad
jag ägde kontant vär återstoden av
hans sista avlöning. Och vägen till
fattigvården då, på den tiden när jag
var ung, det var en tung väg, frun."
"Nå?"
"Ja", sade hon, och det kom en
darr-ning i rösten, "det gick därför att det
måste gå, men de åren ville jag sedan
aldrig tänka tillbaka till. Vi levde inte,
vi svalt oss fram, barnen och jag. När
jag väl i sorg och elände fått min lilla
flicka fick jag taga plats i hårt
trädgårdsarbete för ungefär 75 öre om
dagen och sedan var det att år efter år
stå och tvätta om vintern och gå i
utearbete om sommarn."
Vi sutto båda tysta en stund.
"Men så blev barnen stora?"
"Jag fick fram dem", svarade hon,
"och de artade sig väl. Gossarna kom
över till Amerika och där ha de gift
sig och fått många munnar att mätta.
Och flickan, hon gifte sig också. En
präktig och hederlig man fick hon, men
vart år kom där barn i huset. Aldrig
hade hon råd att ta någon som helst
slags hjälp, hon arbetade natt och dag,
men efter det åttonde barnets födelse
dog hon."
"Och nu flyttade ni dit?"
"Ja", svarade hon, "visst var jag
gammal och utsliten och reumatismen
var svår efter alla de kläder jag legat
och klappat i väta och köld, men
barnen voro ju min dotters, sä det var
bara att ta’ vid. Och glädje har jag
Gud vare tack fått av dem, för det har
gått bra för alla åtta. Se här",
fortsatte hon.
Och jag måste gå igenom alla
fotografierna, som hängde i enkla ramar
över soffan. Där var barnen och
sonhustrurna och mågen och alla
barnbarnen. I synnerhet de senare voro
präktiga typer av unga män och
kvinnor.
"Men att ni nu bor här så ensam på
gamla dar", frågade jag.
utsättning, är en varmt intresserad
rösträttskvinna, säger sig självt. Om
jag ej minns orätt, så var det i hennes
hem vi samlades sommaren 1902 för att
överlägga om bildandet av en
rösträttsförening. Det var under hennes
ordförandeskap det första rösträttsmötet
hölls i Göteborg. Och den första
broschyr i frågan har henne till
författare. Den är, trots de fjorton år, som
sedan dess förflutit, fullt aktueH och
skulle göra vem som helst gott att
repetera. Bevisen äro så ovederläggliga, så
klara och logiska, som allt Eva Rodhe
talar och skriver. Hon slutar den lilla
utmärkta skriften med en varm och
allvarlig vädjan till kvinnorna att hålla
samman, inse att enighet ger styrka —
och framgång. Då hon icke långt
efteråt bildade en F. K. P. R, i Uddevalla,
där en stor del av medlemmarna, om
icke alla, varit hennes elever, kände
hon säkert att de frön hon utsått icke
fallit på hälleberget.
Att en sådan bana, som den Eva
Rodhe tillryggalagt, ej varit enbart
strödd med rosor, säger sig självt.
Marken var nog ofta hårdbruten och
det behövdes uthållighet och den stora
mänsklighetskänslan för att icke ge
tappt.
Det berättas att Rahel Varnhagen
kallade Goethes besök för sitt adelsdiplom.
Jag skulle vilja säga detsamma om
Eva Rodhes vänskap, att jag anser den
som ett hederstecken, som jag är stolt
över. Frigga Carlberg.
RiKs 25 50
Allm. 62 96
Ld«l
t* ’^i. H°fl
Malmtorgsgatan 6, StocKholm
"Ser frun", svarade hon, "man skall
inte tynga på de unga. När min måg
dog och jag inte behövdes där längre,
för de unga hade kommit ut var och
en på sitt håll, då flyttade jag hit. Har
man alltid stått på egna ben och gjort
rätt för sig, då vill man inte heller på
gamla dar ligga någon till last. De
unga ha det nog stretigt ändå, flera av
dem ha redan familjer. Här har jag
mitt eget rum med mina egna gamla
möbler, och då känner jag liksom att
jag reder mig själv. Hyran får jag
ihop genom att jag har två inneboende
flickor och mat får jag av barnbarnen.
Aldrig har jag begärt någon hjälp av
det allmänna, men den här pensionen
tycker jag liksom att det inte är någon
skam att ta emot. Jag behöver en
extra slant, ser frun, för sedan mina
händer blevo så här styva och mina ögon
så dåliga, kan jag inte längre förtjäna
något på att sticka."
Jag lämnade den gamla, där hon satt
i soffan under porträtten av alla de
många, hon under ett hårt arbete och
en bitter kamp för tillvaron fostrat
upp till dugliga samhällsmedlemmar.
Och jag tänkte på alla de liknande
livsöden, som dölja sig bakom
pensionsansökningarnas torra fakta.
Denna gamla kvinna hade ändå haft den
glädjen, att det gått väl för dem hon
strävat för. Men jag erinrade mig en
annan, vars liv nog också är rätt så
typiskt. Hon var tyst och
förbehållsam, men av någon anledning kom jag
att besöka henne flera gånger. Och en
dag, när jag kom dit, grät hon. Då
kom berättelsen om hennes liv.
Hela hennes äktenskap hade varit en
enda ångest för mannen, som var
höggradig alkoholist och hörde till
hustru-plågarnas stora skara. Till slut
övergav han henne och barnen. Det var nu
bara att gå ut i vilket arbete som helst,
hur hårt och illa betalt det än var. Hon
hade fyra barn att försörja. Av dessa
dogo tre och endast en son hade hon
kvar. Men när hon strävat fram så
långt att sonen blev vuxen, då gick han
samma väg som mannen. Till slut kom
han i konflikt med lagen och måste ge
sig ur landet. Sedan dess hade hon
aldrig hört något från honom. Det enda
hon hade kvar efter honom var ett litet
barn, som han var far till. Nu var det
att ta i på nytt och sträva för
sonsonen och nar hon talade om honom,
förstod man, vad han betydde för henne.
All hennes kärlek, alla hennes
förhoppningar koncentrerades kring honom
och man anade hennes djupa ångest
för att det skulle gå honom som det
gått de andra. De sista tre åren hade
han försörjt henne. Nu var han ute
och fullgjorde sin värnplikt.
Anledningen till den gamlas bittra
gråt var att hon just den dagen fått
veta att han blivit ådömd arrest för
fylleri!
Ja, föga stämmer den bild man får
av dessa gamla kvinnors liv överens
med de skönmålningar man kan sitta
på riksdagsläktaren och höra, var
gång frågan om kvinnornas
medborgarrätt kommer upp. Det är inte utan
att man skulle önska att alla dessa,
som tala om kvinnornas lugna liv
inom hemmets skyddade murar, hölle sig
litet mera på verklighetens grund, f
det fallet skulle nog
pensionsansökningarna från de gamla
kvinnorna ha en hel del att lära dem.
Bakom deras uppgifter skymtar man ofta
livslång bister kamp för tillvaron, en
kamp, som försvåras ytterligare
genom den brist på yrkesutbildning,
som tvingar kvinnorna att ta vad
arbete som erbjuder sig, hur illa betalt
det än är. Härtill kommer det osäker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
