Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 14-15
mot konungen. Att Birgitta genom
sina flammande uppmaningar haft del i
denna resning, är påtagligt. Man har,
fast 6om det förefaller mig, på nog
svaga grunder, rent av misstänkt
henne för att till tronen vilja föreslå sin
egen sonson, Karl Karlsson.
Hennes politiska uppträdande mot
kung Magnus var nog delvis
förestavat av religiösa skäl — besvikenheten
över att hans "korståg" österut, däri
hennes bror Israel en tid deltog och
hennes biktfar Matthias var fältpräst,
slutligen avslöjade sig som enbart ett
politiskt företag. Men hennes
opposition hade redan väckts omkring
1346, då en tidigt påbörjad
klosterbyggnad i Uppsala, som Magnus
frikostigt donerat, strax förstördes genom
onda människors tillskyndan, utan att
han tycks ha velat eller kunnat skydda
den. Och huvudsaken i Birgittas
offentliga uppträdande är dock alltjämt
de kyrkopolitiska synpunkterna:
klosterstiftelsen och påvens flyttning till
Avignon. Vi "bildade"
nutidsmänniskor, som nästan tro oss sätta kronan
på vår bildning genom att hålla, oss i
möjligaste mån huvudstadsförnäma
gentemot allt religiöst, tills vi inte ens
gitta se det som något faktiskt
existerande — vi ha nu mycket svårt att
sätta oss in i universalkyrkotanken, den
katolska kyrkans alltjämt fortsatta
försök att bokstavligen, i jordisk
mening förverkliga Gudsrikes-idéen: "ett
fårahus och en herde". Tiden närmast
efter nu pågående världskrig, då
denna kyrka, därest den tillräckligt
förstått att sätta in sin politiska makt
på fredstanken, säkerligen får ett
uppsving som ingen annan, kommer
kanske att lära oss något om den
saken. Och vad är universalkyrkans
begrepp i grunden annat än ett utslag av
samma tanke, som skapat
fredssträvandet — Gudsrikes-tanken om "frid
på jorden och människorna en god
vilja!" För denna tankes förverkligande
har även Birgitta kämpat i sin
oavlåtliga strävan att konsolidera
påvemakten till Gudsrikets enhetspunkt,
Rom. Visserligen blev det inte hon,
som lyckades därmed. Vad som
misslyckades för "furstinnan av Närike",
det lyckades bättre för en ung
färgar-dotter från en italiensk småstad,
Katarina av Siena, vars namn också
strålar för eftervärlden i den poetiska in-
vill se er förklara, varför inte
indignationen åtminstone pressat fram
handlingar av motsatt art? Varför
skyndar vi inte att söka avtvå
fläckarna på vår sköld genom goda gärningar,
givmildhet, värdighet och sans och
måtta i handling och ord?
Ja, jag vet vad vi har gjort. Det
är något. Men vi har blivit så fort
nöjda med oss själva. Vi har för små
krav på oss, för stora på de andra. Vi
begär hänsyn, takt, billighet, ädelmod.
Be felar, det är alldeles sant. Men låt
oss städa hemma först och främst,
innan vi kommer för att göra rent hos
andra. Någon sa, att vi ingenting kan
göra. Vi kan utspy våra jobbare! Vi
kan ge goda exempel på rättsinne och
humanitet, på stora vyer och ansvar
för framtida generationer, på omsorg
om vår europeiska kultur.
Kvinnorna? Ja, de har demonstrerat
för freden. Men de ha tigande tillåtit
skurkar att göra fred föraktlig, att
sammankoppla den med vinst och
rikedom. Några av oss ha tagit emot
smutsigt guld, prytt sig för det, ätit,
druckit. Vi vill alla gärna ha mycket,
vi krusar vår kropp. Vi har ingen
moralisk lidelse. Om vår själ svälter och
skrumpnar och hårdnar därunder, det
bryr vi oss inte om, inte heller om vårt
liv får fläckar, om vårt överflöd är
betingat av andras umbäranden.
Och vi bryr oss till slut icke heller
om att våra barn måste bära vår
fläckiga sköld.
giveisens glans. Men Birgittas tanke
gjorde dock Rom sedan till sin, och en
senare påve nödgades, kanske icke
litet emot sin vilja, kanonisera henne,
som med allt utom "opportuna"
sanningar vågat förfölja hans företrädare.
Men för Gudsrikets förverkligande
har Birgitta också sökt att på ett
särskilt sätt insätta kvinnans krafter, och
detta i ett slags samarbete med män,
som före hennes tid icke varit känt i
Norden. Från sin resa i Frankrike
—-där hundraårskriget också drev henne
att göra sin insats för "fredssaken"
genom en skarp skrivelse till
konungarna av Frankrike och England —
hemförde hon intryck från
Fontevralden-sernas dubbelkloster, dem hon sedan i
Vadstena sökte förverkliga. Och vad
hennes orden sedan betytt för Nordens
kultur, därom är det överflödigt att
tala.
Birgitta, "furstinnan av Närike", har
i hela sin livsgärning förverkligat den
kvinnliga hövdinganaturens ideal. Om
den svenska kvinnorörelsen behövde
ett skyddshelgon, så vore hon
självskriven.
Säkert har en missuppfattad
Kristusgestalt inom alla kristenhetens tider
varit en av de starkaste orsakerna till
att det gamla romerska "virtus" —
dygden såsom duglighet i detta ords hela
vidsträckta bemärkelse — så allmänt
fått en misstänkt klang, liksom av
själviskhet och trots, i motsats till de
omhuldade asketiska dygderna.
Konsten, som mer än vi tro, skapar våra
känslovärden och föreställningar, har
nog häri en dryg andel. Den kristna
konsten har oftast för den lidande
frälsaren glömt hövdingagestalten, de
gamla anglosaxiska kvädenas och
Heliand-diktens Kristus-droft, "segerherren,
hjältarnes skapare, böljornas väktare",
som Kynevulf kallar honom, och som
inte är mindre verklig än Haminet,
som stilla tiger inför sin klippare".
Birgitta, en germansk hövdinganatur,
icke minst i sin längtan att "bära
genom farorna det svaga" — hade aldrig
förlorat det germanska Kristusidealet
ur sikte, och för henne var "Guds och
Jungfruns Son", hennes "själs och
lekamens allra käraste", också detsamma
som hennes ideal av ädelboren
manlighet. Eller klingar det icke av
rid-darromantik över rader som dessa ur
hennes stora diktbok,
Uppenbarelserna:
"Min Herre Jesus Kristus, du är den
starkaste kämpe och manligaste
riddare. O hertig av Bethlehem, så
fullkomnade du en hertigs leverne, då du ledde
den stora skaran från mörker och
bedrövelse till evärdlig glädje;–-
ditt hjärta är oförtrutet till reds att
skipa rätt och krossa orätt."
Ingen
som i år blivit van att alltid ha till
hands den lilla trevliga och bekväma
kalendern — på en gång almanacka,
uppslags- och anteckningsbok — som
utkom till förra julen på Göteborgs
F. K. P. R:s förlag, torde försumma
att i tid beställa en till nästa år. Den
lilla nätta boken tar ingen plats i
väskan och är precis vad en
rösträttskvinna behöver till dagligt bruk. Med sin
gula klotpärm och sitt rösträttsmärke
i guld hör den nästan till uniformen
och kan på resor, föreläsningar och
vid många andra tillfällen bli liksom
ett igenkänningstecken
rösträttskvinnor emellan. Att ge bort till julklapp
är den alldeles förträfflig, lika bra till
vän och fiende, den är lätt att skicka,
kostar nästan ingenting i porto och är
till nytta var dag på året.
Rekvisitioner på Kvinnornas
Kalender 1917 insändas till sekreteraren i
Göteborgs F. K. P. R. fröken Hildur
Öijer, adr. Göteborg L eller till
Rösträttsbyrån, 6 Lästmakaregatan,
Stockholm. Priset är 1 kr. och behållningen
tillfaller L. K. P. R:s resetalarefond.
Hur det var i början.
L. K. P. R. har som bekant numer
en mängd väl kvalificerade och
utmärkta resetalarinnor. Det finns bland
dem både docenter och doktorer,
licentiater och kandidater, adjunkter och
examinerade av alla slag. Och
böneskrivelser om önskade föredrag
komma från alla håll, flera än sekreteraren
kan bejaka. Allt planeras för en sådan
talarinna. Hennes resekostnader
bestridas och hon har blott att infinna
sig på överenskommen tid.
Men så var det inte i början — åren
1902 och 1903. Då fanns det bara en
enda stackars olärd resetalarinna, som
aldrig hade avlagt den minsta lilla
examen, inte ens i en skola. Hon hade
ingenting att komma med mer än sin
goda vilja och ett för rösträttssaken
brinnande hjärta. Inga bönfallande F.
K. P. R. funnos — det var sådana hon
ville framskapa. Inga resebidrag
vankades. Den lilla talarinnan fick trassla
sig fram bäst hon kunde. Hon fick
truga sina föredrag på dem, som
undanbå-do sig föredrag om rösträtt.
Kanske kan det roa Rösträtt för
Kvinnors läsekrets att höra hur det
gick till för denna talarinna att
komma till en viss liten undangömd
småstad, dit hennes längtan stod, just
emedan den var så liten och så avsides
liggande och påstods vara absolut
otillgänglig för nya idéer.
•
Jag måste då "börja vid början" och
nämna att för att kunna göra inträdet
i en stad eller en plats på landsbygden
fordrades att få tag i namnet på
någon där boende person, till vilken man
kunde vända sig med förfrågningar
angående pris på lokaler och med
begäran om hjälp med att tinga lokal, om
möjligt till reducerat pris, — att införa
annonser och notiser i tidningarna —
om möjligt också med rabatt — att
uppsätta tillsända affischer och, last but
not least, att skaffa en välvillig familj
eller person, som gästfritt ville ta emot
den i regeln i det längsta med
avvärjande brev motade rösträttskvinnan.
Detta allt mötte alltid svårigheter. Ett
enda undantag utgjorde Ronneby, där
Augusta Tonning bad om ett föredrag
i samband med det som var bestämt
att hållas i Karlskrona. Jag glömmer
aldrig hur det kändes att mottaga
denna inbjudan. Det var som om en
strålande hoppets stjärna steg upp på det
mörka firmamentet.
Men nu till den lilla staden dit jag
ville och där alla ödets — eller andra
— makter tycktes ha sammansvurit
sig för att förhindra min ankomst.
Jag hade skrivit till en av stadens
manliga pampar, till vilken jag hade
relationer. Han hade avvisat mig.
Ingen människa ville höra talas om
kvinnans rösträtt i den staden. Han hade
frågat sig för på flera håll, men ingen
ville härbergera en rösträttskviniia,
hade de sagt. Han tillrådde mig
därför — i tämligen snäva ordalag — att
avstå från varje försök att hålla
föredrag över detta ämne i deras stad, det
kunde ej annat än misslyckas.
Således var han ej den rätte. Alltså
nya försök att finna namnet på någon,
vem det vara må, att ånyo skriva till.
Äntligen — en äldre fröken i
statstjänst funnen. Hon skulle i all
hemlighet vara vän av kvinnans rösträtt.
Genast brev till henne.
Hon såg ingen dager till att finna,
husrum, men visste att en
anspråkslös modehandlerska hade haft en
petitionslista och samlat namn för
rösträtten. Hon skulle tillfrågas.
Nytt svar. Också där omöjligt. Hon
hade sagt sig riskera att mista sina
finaste kunder. Men nu hade en
skollä-rinna spårats upp, misstänkt för att
vara litet intresserad. Huruvida hon
skulle våga vidgå det, var tvivel
underkastat. Det ginge emellertid an att
skriva till henne — men för all del inte
säga vem som hänvisat till henne.
FREDRIKA BREMERS
BREV
Samlade och utgivna av
Klara Johanson och Ellen Kleman.
II. 1838—1846.
Pris 13 kr., inb. 15 kr.
»En epokgörande självbiografi . . . .
Bär överallt vittne om utgivarnas
sakkunskap och vetenskapliga
nopgrann-bet.»
Lydia Wahlström i Stockholms Dagblad,
»Som ett bidrag till och
komplettering av vår kännedom om det litterära
livet i vårt land på 30- och 40-talet
kommer detta arbete att bli
ovärderligt ... De båda utgivarinnornas namn
borga för att arbetet är så omsorgsfullt
utfört som det gärna är möjligt.»
Socialdem okraten,
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.
En enkel kvinnas
funderingar
Kåserier
av
Clementine
(Elin Brandeli).
Pris 2: 75.
»Det kan sägas att samtliga kåserier,
även de som röra sig kring gårdagens
aktualiteter, med framgång trotsa tiden,
så visst som det mänskliga aldrig
förlorar sitt intresse, även om dess dräkt
är den efemära händelsen. En klar,
vårdad stil utan spår av krystad
spiritualitet kläder innehållet, som är
väl-sittande tailormade, för att nu ta ett
ord ur modekåsösernas älskliga
voca-bulaire.»
Dagens Nyheter.
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.
Efter långvarigt underhandlande var
hemmet att bo i funnet och allting
klart. Jag möttes vid tåget och läste
en oförställd och glad överraskning i
den mötandes min, när hon fick syn på
mig. Senare fick jag veta, att man
hade tänkt sig att en rösträttskvinna
måste se ut som en karl, ha glasögon
på näsan, tala bas och röka cigarr.
Av nyfikenhet, parad med hjälpsamhet,
hade man ändå beslutat sig för att
by-sa vidundret.
När man så fick se en beskedlig liten
fru, som såg ut som andra, blev man
förstås angenämt berörd, det insåg jag,
— Nå — blir det folk i morgon afton?
— Hm — jag vet ingen som tänker
gå, men alltid blir det väl några.
Nu voro goda råd dyra. Folk måste
det bli. Annars var det ju omöjligt att
få en F. K. P. R. bildad.
— När kommer tidningarna ut?
— Den kommer i morgon bitti.
— Finns det bara en?
— Nej, vi har två, men den andra
kan inte räknas. Den är nästan
socialistisk.
— Jaså —. Vill ni följa mig till
tidningarna nu med ens, så vore jag
tacksam. Jag måste tala vid redaktörerna
och så betala annonserna.
Min värdinna såg häpen ut. Hon
hade nog aldrig satt sin fot på ett så
farligt rum som en redaktionsbyrå, men
följde mig snällt till morgontidningen.
Jag bad redaktören vara så vänlig
att omnämna mitt föredrag och visade
urklipp både ur höger- och
vänsterpressen. Här var det viktigast att
framlägga högerdokumenten. De gjorde
synbar verkan. Högerpressen hade
varit särdeles hygglig mot mig — kanske
på grund av rnitt menlösa utseende och
mitt ofarliga föredrag, fritt från
anfall på motståndarne och männen i
allmänhet.
Redaktören ocb jag blevo ense om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
