Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
V. ÅRG.
STOCKHOLM, 15 OKTOBER 1916.
N:r 20.
Den gifta kvinnans
nationalitet.
Världskriget har i flera hänseenden
kastat ett skarpt ljus över
missförhållandena i samhället, och det
exceptionella tillstånd i vilket det försatt
folken har även framhävt olägenheterna
i en lagstiftning, som man under
normala förhållanden inte haft känning
av.
Ett problem, som redan före krigs
utbrottet sysselsatt kvinnorna, därför
att det inneburit en kränkning av
deras personlighet, men som under de
två sista åren tillspetsats i oerhörd
grad, därför att tusentals kvinnor fått
känna svedan av lagens tillämpning i
praktiken, har varit det om gifta
kvinnors nationalitet.
Liksom så många andra orättvisor,
som drabba kvinnor, har denna lag
sina rötter i uppfattningen av kvinnan
som ett underordnat väsen och mannen
som familjens huvud. I och med det
att hon trädde i äktenskap, uppgav
kvinnan sin egen personlighet och
antog mannens nationalitet och religion,
om i strid mot sitt eget inre, det
frågades litet efter. För många blev det
väl endast en formsak, då tillfällen till
konflikt sällan inträdde.
Lagstiftningens vådor ge sig ju alltid först
tillkänna, när man gör bruk av dess
maktbud. Man behöver endast påpeka
mannens målsmanskap, av vilket många
gifta kvinnor inte ha någon
erfarenhet alls, medan åter andra lida under
samma lags hårdhet.
De kvinnor, som före krigsutbrottet
trädde i äktenskap med utlänningar
kände måhända orimligheten i att
plötsligt tillhöra en främmande nation,
då de med hela sitt hjärta tillhörde sitt
eget land och alltjämt vistades inom
dess gränser, men det var först, när
lagens tillämpning drabbade dem i all
sin hårdhet, som de lärde känna
vidden av de olyckor, som nu hemsöka
gifta kvinnor i alla de krigförande
länderna.
Det oresonliga ådagalägges bäst
genom ett praktiskt exempel. En fransk
kvinna, gift med en tysk, som har sin
utkomst i Frankrike, där familjen
alltsedan äktenskapets ingående varit bo-
<L. <K. T. Tt;s uttalande Sirgittadagen 1916.
Idag, Birgittas dag\ samlas svenska Kvinnor för att åter
uttala vår fordran -på politisk medborgarrätt Vi ha valt
denna dag, därför att vi i Birgitta vörda den självständiga
personlighet, som, tvingad av sitt samvetes röst, hade mod
att uttala sin mening inför sin samtids mäktige,
Världskriget har ställt mänskligheten inför nya
problem: i fosterlandets tjänst ha kvinnorna, vid sidan av sitt
värv i hemmet, övertagit en stor del av männens
arbetsområden och därvid ådagalagt offervillighet,
arbetsduglighet och uthållighet Ben naturliga följden har blivit en
genomgripande omvärdering av kvinnornas betydelse som
medborgare. Mäktiga och kända motståndare till
kvinnorösträtten hava offentligt uttalat sin förändrade uppfattning.
Ingen torde betvivla, att de svenska kvinnorna under
liknande förhållanden skulle visa samma medborgarsinne,
samma duglighet f)et vore Sveriges män värdigt att icke
längre undanhålla Sveriges kvinnor den rätt, som redan
beviljats Mordens övriga kvinnor, utan att dessa under
ett krigs hårda prövning behövt bevisa sin offrande
fosterlandskärlek.
Vi uttala vår förhoppning, att den dag snart måtte
stunda, då rättvisa vederfares även Sveriges kvinnor.
satt, betraktas efter krigsutbrottet som
én fiende, en kvinna av främmande
nationalitet, och hon finner sig försatt i
en belägenhet, där det grövsta våld
förövas på hennes föreställnings- och
känslovärld. Med varje fiber tillhör
hon det land, där hon blivit född och
fostrad, men fosterlandet stöter henne
omilt ifrån sig, hon saknar varje
medborgerlig rättighet, och det har även
hänt, att sådana gifta kvinnor blivit
förda till interneringsläger.
Motsättningen är lika absurd. Den
tyska kvinna, som kort före
krigsutbrottet trätt i äktenskap med en
fransman, men som med tankar, känslor och
sympatier alltjämt tillhör sitt land,
hon är, trots allt, fransk
medborgar-rinna och åtnjuter en sådans förmåner.
I alla de krigförande länderna har
denna abnorma lagstiftning åsamkat
kvinnorna oerhörda lidanden, och såväi I
i England som i Frankrike och
Tyskland har man både i tal och skrift
uttalat sig mot den orättfärdighet, som
lagens praktiska tillämpning innebär.
Frågan om gifta kvinnors
nationalitet är lika brännande i alla länder och
borde därför vara ett spörsmål om
vilket alla kvinnor kunde enas.
Oavsett mannens nationalitet borde
kvinnans rätt till medborgarskap i det land
hon genom födelse och fostran tillhör,
fastslås, och den orättfärdighet som
den nuvaranle lagstiftningen innebär,
är endast en av de många stenar, som
tradition och fördomar hopat i
kvinnornas väg. Den moderna
upplysningen måste även på denna allfarväg
verkställa sitt röjningsarbete.
Använd L. K P. R:s
brevkort och agitationsmärken.
Krigsleda ocb fredströtthet.
Är det icke med en svidande känsla
av blygsel man måste erkänna, att vi
allt mer resignera inför kriget! Till
och med kvinnorna, som voro de
första att protestera, tyckas modlösa ha
gett upp kampen. Den spontana
indignationen inför hela vår kulturs
sammanstörtande, den glödande
medkänslan för de oskyldigt träffade, det
brinnande behovet att tala för dem, som
måste tiga, all den samhörighetsanda
och ansvarskänsla, som fick sitt
uttryck i direkt och indirekt anslutning
till kvinnokongressen i Haag, har
liksom förlamats. Fredskämparna, som
ville kasta sig emellan härarna, ha
tystats, de reta ej mera med sin
flammande energi de nyktert behärskade
och locka ej till löje med sin välmenta
idealitet. Man orkar ej längre tänka
varken på krig eller fred. Sinnena ha
härdats mot de våldsamma intrycken
av krigsrapporternas förtätade
skräckbilder, ångestskrien från de
förblödande tränga icke igenom den mur, som
isolerar de lidande folken från oss
neutrala, "dimman" har slutit sig om oss.
Vad tänka väl kvinnorna därute, som
uppbjuda sina sista krafter för att
hålla sig uppe, om oss oeh vår tystnad!
De ha slutat att anropa oss om hjälp
och förståelse, de bita ihop tänderna
och tiga. Men efteråt skola de kanske
fråga: "Vad gjorde ni för oss?" Om ni
icke kunde hjälpa oss ur eländet,
försökte ni åtminstone att lindra vår nöd?
Och vad kunna vi kvinnor svara.
Kunde ej vår maktlösa fredskärlek
åtminstone lösas ut i positivt bistånd åt
krigets mest hjälplösa offer, invaliderna
och barnen! De försök, som här ha
gjorts att organisera sådan
hjälpverksamhet ha mötts med likgiltighet och
köld om ej ovilja. Man har dragit fram
nöden inom landet, men är den
jämförlig! Man har självbelåtet pekat på de
utmärkt organiserade
invalidtransporterna, men där ha ju endast ett fåtal
behjärtade gjort en personlig insats.
Och den aktuella frågan, vården av
sårade, har motats med spionskräck,
måste man ej blygas! Till och med hos
de krigförande försvinner hatet inför
lidandet. I Schweiz, som mer än andra
neutrala länder är pressat mellan
sköldarna och har oerhörda
proviante-ringssvårigheter, är hela befolkningen
besjälad av viljan att hjälpa, det är
där en helt naturlig plikt att ta hand
om både invaliderna och barnen,
ansedda män och kvinnor ägna
åtminstone något av sin dyrbara tid åt
verksamheten, och alla klasser tävla i
offervillighet. Vad Holland gjort allt
sedan den första oväntade
översvämningen av flyktingar är beundransvärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
