Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
RÖSTRÄTT FÖR KYISfNOK
N:* 108
Erasmus,
en freds- och kvinnosaksvän.
Erasmus av Rotterdam, den
stridbare store humanisten, var en
oförsonlig fiende till kriget med all dess
orättfärdighet och grymhet, och hans vassa
satir blev till skälvande allvar, då han
gisslade åetta "fina yrke att tända eld
på hus, plundra kyrkor, våldtaga
nunnor, plundra fattiga, mörda
oskyldiga". För honom, som i detta fall inte
saknade studiematerial, ägde kriget
föga av romantik och skönhet. Han
visste, att krigaren drog bort "liksom
på vingar", men återvände haltande,
"lastad med ogärningar". Våra dagars
modernaste krigsapologeter finna helt
visst den lärde moralisten ganska
gammalmodig beträffande hans mening om
krigets "höga etiska värde", ty för
honom var krigets rätt den högsta orätt.
Huruvida samma 1914 års idébärare
även vilja rubricera Erasmus’ tankar
i kvinnosaken som gammalmodiga,
kan nog anses mera tvivelaktigt. Lika
visst som vi höra ekon från hans abbot
i diskussionerna om flickors
studentexamen, och hos den sanna
kvinnlighetens väktare i riksdagen, lika visst för
Erasmus kvinnosakens talan med
argument, som äga all aktualitet och
tilllämplighet den dag i dag. Det är
visserligen inte enbart glädjande att
konstatera, att vi stampat så länge på
samma fläck, men vi kunna fröjda oss
åt Erasmus’ friska fördomsfrihet.
Det är framför allt i dialogen
Abbo-ten och den lärda i Förtroliga samtal
(övers, av E. Weer), vi få göra
bekantskap med feministen Erasmus.
Abboten Antronius kommer på besök till
den lärda fru Magdala och finner hela
rummet fullt av böcker, vilket han
anser "föga passande så för jungfru som
fruga", ty "att äga vetande hör icke
kvinnan till". Antronius, som
betydligt mera uppskattade "sömn, gästabud,
friheten att göra vad man vill, pengar,
ära" framför visdom, hade f. ö. gjort
den iakttagelsen, att läsning gjorde
folk mindre fogliga. Särskilt
förargelseväckande är det med böcker hos en
kvinna, "därför att slända och spole
äro kvinnans redskap". Magdalas
invändning mot denna eviga "sanning"
är förvisso djärv. Då det är hustruns
uppgift att sköta huset och undervisa
barnen, kunna dessa maktpåliggande
plikter ej fyllas, utan att man har
förstånd, och "förstånd får jag av
böckerna". Där finner hon vältaliga,
lärda, visa och pålitliga rådgivare.
Härpå genmäler abboten: "Böckerna nöta
på kvinnans förstånd, som hon även
därförutan har så litet av." Dessutom
alstrar umgänget med böcker
förryckt-hei Magdala påstår gent emot detta,
att de äro flera, som blivit förryckta
av dryckjom och nattsudd, men det var
Varför fru Söderström bör
ha rösträtt.
Fritt efter amerikanskt original.
Fru Söderström är inte rösträttskvinna,
men inte heller anti. Saken ar blott den,
att hon aldrig reflekterat över rösträtt för
kvinnor eller över andra frågor av social
innebörd.
Fru Söderström stiger upp klockan halv
sex om rnornarna och gör i ordning frukost
åt Söderström, som går till sitt arbete
klockan halv sju. Sedan tvättar^ oeh kammar
hon sina fem små barn och skickar iväg
tre av dem till skolan. De två yngsta få
följa med henne, när hon gör sina uppköp
för dagen. Nar rummen äro städade och
disken insatt, är det tid att laga frukost åt
barnen, som komma hem från skolan, och
sedan följa hemmets olika göromål i ett
ined tvätt, strykning, lagning etc. De
dagar fru Söderström är befriad från
grov-göromålen, kan hon hinna ned till
Vasaparken och sitta dar en stund med sina
småttingar. Sedan bär det av hem igen,
Mot utvecklingens lag.
Det har varit svåra tider för antis i Arne*
rika på sistone. Den republikanska
resolutionskommittén hade gett dess ledare
företräde i Colosseum samtidigt med att den
stora rösträttsparaden ägde rum, och när
antis som bäst förklarade att intresset för
kvinnorösträtten inte var spritt till vida
kretsar, började hundratals av drypande
våta kvinnor strömma in i salen. Deras
antal växte och växte, och var och en var ett
tyst vittnesbörd, som bröt staven över
antis föregående uttalanden.
Trots antis ivriga böner att
resolutions-kommittén inte måtte upptaga
kvinnorösträtten på det republikanska partiets
program, ansågo sig statsmännen dock
skyldiga att böja sig för utvecklingens lag och
voro övertygade om att kravet på
medborgarrätt verkligen trängt igenom till- breda
lager av kvinnor.
Rösträttens motståndare sökte efter
segern framhålla, att rösträttskvinnorna
egentligen inte vunnit någonting, utan
sto-de på samma punkt som förut. Men den
enklaste logik säger att två svåra hinder
äro övervunna, medan däremot just Iowa,
över vilket nederlag antis triumferade,
befinner sig på samma punkt som förut.
Vilka segrar antis än anse sig vinna och vilka
ansträngningar de än göra, kunna de dock
aldrig räkna med några framgångar, ty
deras ståndpunkt är just att allt skall
förbli sådant det är, och därmed ha de satt
ett streck för den utveckling, som varje
rörelse behöver för sin livskraft.
Rösträttskvinnorna ha på fyra år vunnit sex stater
för sin rättvisa sak. Antis ha på de senaste
hundra åren icke vunnit en enda stat.
Utvecklingen går sin jämna gång genom
tiderna utan att fråga stort efter dem, som i
sin litenhet tro sig kunna rulla dess hjul
tillbaka.
nu en öm punkt hos Antronius, och
han ber gud bevara sig för en lärd
hustru. "Jag lyckönskar mig", säger
Magdala, "till att ha en man, som är
dig olik. Ty han blir mig och jag
honom kärare genom lärdomen."
Antronius tror sig med visshet kunna
skrämma Magdala, då han påpekar, att
allmänna meningen anser det ovanligt,
att en kvinna kan latin. Men svaret
kommer: "Tala icke om allmänna
meningen, denna den sämsta av alla
rådgivare. Vad frågar jag efter
sedvanan, läromästaren i alla onda ting!
Må man vänja sig vid vad som är
riktigt; på så sätt blir det ovanliga
vanligt, det obehagliga behagligt, det som
syntes opassande passandeFör
Magdalas fantasi låg det varken något
omöjligt eller opassande i ett
framtidsperspektiv med kvinnor
presiderande i de teologiska skolorna och
predikande i kyrkorna, och hon t. o. m. hotar
abboten med en "omvälvning på
världsscenen, då var och en skall spela sin
roll". Lydia Matson-Sager.
Söderström skall ha sin kvällsvard, och
medan han i lugn och ro njuter sin pipa
eller sitter och läser sin tidning, måste hon
se till att barnen komma i säng, och långt
inpå natten kan det hända att hon får sitta
och stoppa trasiga strumpor och
klädesplagg, ty hon är mån om att hålla, barnen
hela och rena.
Detta är berättelsen om fru Söderströms
liv, sådant det ter sig dag efter dag,
sommar och vinter, år efter år i samma
enformighet. Hon har aldrig haft någon
semester i hela sitt liv. Söndagar och
helgdagar bringa henne ingen väbehövlig vila, ty
då har hon hela familjen hemma och maten
måste vara litet omsorgsfullare lagad.
Om man skulle säga fru Söderström att
hon borde ha rösträtt, skulle hon vara
absolut oförstående. Det skulle förefalla
henne lika besynnerligt och omöjligt som om
man föreslog henne en badsejour vid
västkusten. Men det oaktat måste man kräva
rösträtt för fru Söderström och för de
millioner kvinnor, som äro likställda med
henne, snarare än att begära den för de
självförsörjande kvinnor, som fylla kontoren,
skolorna och fabrikerna. Ty kvinnor i fru
H. G. Wells om
kvinnoröst-rätten och kriget*
Den bekante engelske författaren H. G.
Wells offentliggjorde före den senaste
tidens märkliga händelser i England en
artikel i Daily News rörande krigets
inflytande på kvinnorörelsen. Med sin vanliga
förkärlek for överdrifter och paradoxer
säger han inledningsvis: "att diskutera
detta krigs inflytande på förhållandet
mellan man, och kvinna är att ge sig in på
undersökningen av en process, jämförd
med vilken t. o. m. denna världskatastrofs
omfattande omvälvningar och Ödeläggelser
förefalla som obetydliga händelser och
tillfälliga avbrott." Och litet senare
förklarar han att problemet man och kvinna är
mycket viktigare och mycket mera
intressant än problemet Tyskland oeh den
övriga mänskligheten I
Redan före krigets utbrott anser han att
i England som i övriga civiliserade länder
genomgripande förändringar med avseende
på kvinnornas ställning höllo på att ske,
beroende på hemmets alltmera ändrade
karaktär, tack vare den moderna industriens
utveckling.
Förhållandet mellan man och kvinna
hade enligt Wells aldrig varit mera spänt än
i början av 1914. Sedan tio år tillbaka
gjorde kvinnorörelsen stort väsen av sig,
och 1914 ställde den till så mycket bråk att
tyskarna räknade med suffragetterna som
en av de stora krafter, som i ett kommande
krig skulle förlama Englands
motståndskraft. Han har emellertid ytterst svårt, att
närmare definiera denna rörelse; den är for
honom fylld av en mängd olika inslag,
koncentrerade kring kravet på rösträtt.
"Det var dock aldrig möjligt att få reda
på varför kvinnorna ville ha rosträtt",
påstår Wells, "några ville ha den därför att
de voro lika männen, andra därför att de
voro helt och hållet olika." Rättvisans och
statsnyttans förenade synpunkter äro
honom tydligen alldeles okända. Han finner
emellertid att man ej kunde misstaga sig
på att det fanns ett vitt utbrett missnöje
bland kvinnorna och en vitt utbredd
kvinnlig energi. Orsaken finner han dels i den
ständigt minskade äktenskapsfrekvensen,
dels i födelsernas sjunkande antal. Genom
bägge dessa företeelser har kvinnornas
arbete i hemmet minskats, likaså genom att
den moderna industrien dragit dem ut på
arbetsmarknaden. Det allmänna välståndet
har stigit, och allt detta har gjort att stora
mängder kvinnlig energi utan utbildning
och utan mål lösgjorts, varjämte på grund
av vetenskapens framsteg behovet av icke
yrkesskickligt arbete på alla livets
områden minskats. Dessa äro enligt Wells de
förnämsta orsakerna till utbrottet av
kvinnorörelsen under det 10-tal år, som föregick
kriget.
Tvisten mellan de båda könen är evigt
pågående. Mannen håller tillbaka kvinnan,
och kvinnan hyser agg till mannen. Det
Söderströms ställning äro de mest
skydds-losa av alla. Den skattebetalande kvinnan
är skyddad av sin egendom. Den
akademiskt bildade kvinnan är skyddad av sina
kunskaper och sin sociala ställning. Den
industriarbetande kvinnan är skyddad
genom fackföreningar och en viss ekonomisk
självständighet, men kvinnor sådana som
fru Söderström ha varken kapital eller
bildning, varken fackförening eller arbetslön.
Hennes arbete att föda och fostra barn, att
vara hemmets skapare och
ekonomidirektör, det i social mening betydelsefullaste
arbete som utförs, varken betalas eller
aktas synnerligen högt, därför att det sedan
århundraden tillbaka är hennes köns
traditionella arbete.
För dem som mäta arbetets värde i
kronor och ören, är det intet arbete alls. Och
när Söderström hör andra män tala om
vad deras hustrur förtjäna på utearbetc,
känner han sig mycket stolt Över att kunna
säga: — Min hustru arbetar inte; hon är
i hemmet.
Därför att fru Söderström inte har någon
lön, och därför att hennes hårdaste arbete
inte förskaffar henne en tioöring, som hon
har alltid funnits två slag av denna tvist,
liksom det funnits kvinnor, som först och
främst vilja anses som kvinnor, och
kvinnor, som förargas över att först och främst
anses som kvinnor. Det har alltid funnits
kvi nnor, som vilja dela mannens arbete,
och kvinnor, som vilja "inspirera" det,
kamraterna och älskarinnorna. Den stora
massan av kvinnor hör naturligtvis hemma
mitt emellan dessa båda ytterligheter. Den
vanliga typen svänger emellan dem och
väljer än det västerländska idealet av
kamratskap, än det österländska av
underkastelse. Och det var alla dessa slag av kvinnor,
som under sista hälften av 19:de
århundradet kände missnöjet växa: den förra typen
fann sig ej nog respekterad och den senare
ej nog tillbedd. Rösträttsrörelsen som
sådan har ingen vän i Wells: han säger att
dessa olika typer av kvinnor på det mest
förbryllande sätt blandade sina stämmor i
rösträttslitteraturen före kriget. Rösträtten
blev symbolen för absolut motsägande ting:
det finns knappt ett enda argument för den
i rösträttslitteraturen, som icke kan
vederläggas i samma litteratur.
Wells kan dock ej annat än medge att
denna rörelse t j änade till att oerhört
starkt utveckla kvinnornas solidaritet:
arbetande kvinnor ur alla samhällsklasser,
gifta och ogifta, sysslolösa damer ur
socie-teten arbetade sida vid sida för samma mål.
Så kom kriget, och det är icke tu tal om,
säger Wells, att icke det stora flertalet
kvinnor överträffat icke blott alla
förväntningar, utan även alla förhoppningar. Och
det råder intet tvivel om att ej
rösträttsrörelsen i övervägande grad bidragit till
att utveckla kvinnornas förmåga att åtaga
sig ansvar och utstå mödor. Det finns icke
ett område, där ej kvinnorna ha givit mer
än fullgod ersättning för männens arbete.
I ammunitionsfabrikerna, på kontoren, i
butikerna, j ärnvägsarbete, åkerbruksarbete
och allt annat tänkbart arbete ha de visat
sig dugliga och intelligenta över förväntan.
De ha fullkomligt revolutionerat
uppfattningen av kvinnornas ekonomiska värde,
och de ha till sist gjort sig förtjänta av
rösträtten.
Ehuru det för oss neutrala kvinnor
snarast är en motbjudande manlig synpunkt
att kvinnorna genom sitt arbete i krigets
tjänst skulle göra sig "förtjänta" av
rösträtten, kunna vi dock ej annat an Önska
att denna uppfattning av deras värde må
fortfara även efter krigets slut, så att
männen då ej plötsligt göra den upptäckten,
att kvinnorna intet existensberättigande ha
i det offentliga livet.
Det mest kvinnliga.
Vilket är det mest kvinnliga — att rösta
for rent vatten för hela staden eller att
sitta hehima och köpa dyrt artificiellt
vatten för de egna barnen utan att fråga efter
de andra? frågar Julia Lathrop i Woman’s
Journal.
kan kalla sin, är hon dubbelt beroende. I
första rummet är hon beroende av
Söderströms arbetsgivare och därnäst av honom
själv. Om Söderström av en eller annan
anledning blir avskedad, äro hon och
hennes barn prisgivna åt fattigdom. Bli
lönerna sänkta, måste hon arbeta mer och spara
mer. Men om Söderström skulle få
förhöjning, och ändå inte anse sig nödgad att
visa frikostighet mot sin familj, så blir
inte hennes lott bättre. Och om Söderström
skulle vilja använda största delen av sin
inkomst till tobak och sprit, så har fru
Söderström ingenting att säga. Pengarna äro
hans och inte hennes.
Fru Söderström behöver rösträtt såsom
ett medel till självbevarelse, ett medel att
småningom förbättra sin och sina likars
ställning och jämna vägen för döttrarna,
som också skola ut i livet.
Fru Söderströms liv bör komma i kontakt
med den sociala utvecklingen, och
valsedeln i hennes hand kommer att få större
betydelse än hennes indirekta inflytande på
mannen och arbetsgivaren.
Men, kan det invändas, om fru
Söderström finge rösträtt, komme hon inte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
