Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r; 115
RÖSTRÄTT FÖR KYISTRTOR
5
I. P. ARDERSSOHS HOIELIFFXSi
i
!
STOCKHOLM
Gamla Kongsholmsbrogatan 26
(andra huset från Drottninggatan)
Stort iagmr af tinarm oeA mnktar»
MÖBLER
i ek, mahogny, valnöt samt andra
träslag äfven målade, till billigaste priser.
Allm. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
tyg att utföra någon världsviljans
avsikt. Detta ger idealisten hans kraft:
vissheten, att han går högre
makters ärenden. Hans själv må gå under,
men det stora i livet, som blev hans
kall, det skall leva. Birgittas kallelse
var icke kyrkoreformatorns eller den
teologiska nytänkarens. Det var
siers-kans, domsförkunnarens, trosvittnets i
en värld, vars syndafördärv hon redan
inom Sverige riktat, sig emot och
redan från Sverige brännmärkt där ute i
den Gudsförgätna kristenheten.
Birgitta lämnade sitt land för en
värld, som i ett avseende mer liknar
den, vi nu leva i, än något annat
tidsskede. Tre gånger i världshistorien
har den största av alla kristna idéer
— idéen om mänsklighetens
broderskap och frid på jorden — börjat att
i någon mån förverkligas. Första
gången var det redan i antiken, under
den stora freden —- "Pax Romana" —
som rådde under ett skede av den
romerska kejsartiden. Andra gången var
det, när den katolska kyrkan hade
centraliserat sig i Rom och i påvens
person och därifrån utstrålade över
hela den då kända världen.
Univer-saliteten — eller katoliciteten — hade
nått så långt, att man kunde börja tala
om en herde och ett fårahus. Den
tredje gången, ehuru mycket ofullständigt,
var i vår egen tid, då de internationella
förbindelserna mellan folken nått en
sådan förtätning, att det för några år
sedan tycktes omöjligt, att vi skulle se
dem så sönderslitas, som nu skett.
Birgitta stod inför en liknande oerhörd
besvikelse, som den vi nu uppleva,
nämligen sammanstörtandet av den
fasta tron på den katolska kyrkans
enhet. Påven hade flyttat från Rom till
Avignon, och alla de troende kände sig
som får utan herde. Med den katolska
kyrkan var Gudsrikestanken,
universa-liteten, förbunden och ett Rom utan
påve betecknade ett outhärdligt tillstånd
av andlig nöd, ett sammansjunkande
av alla ideal. Allt vacklade och
ångestfulla tvivel, hopplöshetens känslor —
lika dem, som nu behärska jorden —
hade gripit den tidens själar. Det var ut
till denna sönderslitna, förpinade,
stridande värld, som den svaga, olärda,
inför denna vida värld obetydliga lilla
svenska kvinnan nu ämnade begiva
sig, för att förkunna de sanningar, som
tagit hennes tidsskedes högsta form för
ingivelse: den gudomliga
uppenbarelsens.
När hon nu står färdig att begiva
sig bort till främmande land och
överblickar sitt föregående liv, kan hon
säga sig, att hon haft ett lyckans och
kärlekens skede, ett sorgens och lidandets,
ett smädelselsens och hånets. Ty det
var icke med den yttre hyllningens
strålglans omkring sig, hon lämnade
sitt fädernesland. Hon var för
flertalet där drömmerskan, spåkvinnan, den
galna; hon var det till och med för
några av sina egna barn. Men genom
dessa tre eldar måste den härdas, som
skall varda en andlig makt. Vet man
intet om kärleken och lyckan, eller
intet om lidandet och sorgen eller intet
om smädelsen och hånet, då har den
andliga makten heller icke nått hela
sin fullhet och fasthet.
Det är minst givande att uppehålla
oss vid det fjärde skedet av Birgittas
liv, ryktbarhetens och ärans. Detta
bekräftar — som så många andra stora
personligheters liv — den bibliska san-
ningen, som förefaller oss så hård och
grund, när vi höra den första gången,
men som mjuknar och djupnar
oändligt ju mer vi begrunda densamma: åt
den, som har, skall varda givet.
Allt mer steg Birgitta under sin
vistelse i Italien i anseende; allt djärvare
talade hon i brev och även omedelbart till
påven och till kyrkans högst uppsatta
män. Det är for nutiden
häpnadsväckande att höra det språk, hon använde
och de verkningar, hon åstadkom.
Hennes förkunnelse verkade åtminstone
som blixten i natten, om den än ej
medförde den d&g, hon bidade, den då
"Kristus skulle skipa rätt och krossa
orätt". I Italien blev Birgitta allt
ivrigare att — intill tiggargränsen — giva
av sitt gods och sin person för att utöva
de sju kärlekens gärningar, som för
varje rättrogen katoik är det nödvändiga
uttrycket för den kärlek, som
upptänder det egna hjärtat, de gärningar, dem
Jesus själv gjorde till villkor för sitt
igenkännande av de sina. Sålunda blev
Birgitta — som klädde de nakna,
mättade de hungriga, besökte de sjuka —
känd och älskad bland de ringa och de
lidande. Men hon blev även känd för
sina uppenbarelser, sin vidsyn och sin
stormanshug: hon blev rådfrågad i
religiösa spörsmål, i politiska strider och
stormanstvister. Det ansågs nu för en
ära, om den fattiga, gamla kvinnan
från norden ville inträda över de
romerska palatsens tröskel. Slutligen
nådde hon så långt, att hon fick
stad-fästelse på sitt Vadstenaverk. Den dag
var således kommen, då hon kunnat
återvända till fädernebygden. Men nu
drog det heliga landet hennes håg och
med sin sista återstod av krafter
återvände hon från Palestina till Rom för
att — 70-årig — där dö.
Det är ej den form av hennes
andliga makt, som yttrade sig i
helgonförklaring och alla slags ärebetygelser,
som nu för oss svenskar är
betydelsefull. Vi känna det icke som någon
höjning av hennes värde, då hennes namn
blev inskrivet i den gyllene boken
eller då en folkskara, större än
någonsin dessa bygder sett, följde hennes
återstoder till kyrkan i Vadstena.
Men det väsentliga hava vi alla ännu
kvar. Ja, vi hava det kvar rikare nu
sedan det tillfälliga är borta. Birgitta
nådde ej sitt mål att frälsa kyrkan
från splittringens smälek. Som många
andra stora skapare fick hon ej se sitt
verk i Vadstena. Lyckligtvis för henne
fick hon ej heller uppleva, att verket
blev snedvridet; att — från att vara
en lysande andlig medelpunkt —
Vadstena dalade i andlig betydelse, sedan
det undergått så många andra
mänskliga verks öde: det att bli övergivet av
den anda, som skapat det. Och även
denna anda är nu i mycket
främmande för Birgittas folk. Men hennes
andliga makt är ännu levande och med
uttrycken för hennes djupt personliga
trosliv kunna våra dagars kristna
samstämma.
En sägen mäler, att när Birgitta såg
att Vadstena kyrka icke låg i den
riktning, hon utstakat, skall hon med sin
hand ha flyttat kyrkan på dess rätta
plats. Så har också den andliga makten
möjligheten att flytta de värden, den
skapat, tillbaka på deras rätta plats.
Nu är det ej skuggorna, som föllo över
Vadstenas senare tid, dem vi minnas.
Vi minnas Birgittas hopp, att
Vadstena skulle dana män och kvinnor, vilka
med hänförelsens glöd ville ägna sig
åt världsförnyelsen och de höga
kulturuppgifter, som hon anvisat klostret,
och vi glädas att detta hopp till en
tid blev verklighet. Det är ej heller i
de former, hennes religion hade tagit —
uppenbarelsernas mystiska
Gudsmed-delelse, extasens mystiska
Gudsgemenskap — som vi ännu äga och älska
henne. Formen är det tillfälliga men
när detta fallit bort, strålar kärnan
i hennes eget väsen så mycket
klarare. Vi hava i och med Birgitta
återfått vad hon ej själv förstod sig
vara och hennes samtid icke heller:
medeltidens stora svenska diktare. Vi
hava hos henne lärt att älska en själ,
som ägde skaldens väsensart: att i
sig upptaga hela världen, omdana
denna värld i sitt inre och åter
framställa den; en själ med skaldens och
siarens dubbelgåva: att känna djupt
och bilda härligt vad den upplever.
Det är detta diktarväsen, som för oss
alla lever i Birgittas verk. Det ena
sköna och fina — eller också starka
och grova — uttrycket efter det andra
väller fram för att åskådliggöra
hennes andliga upplevelser. Allt ger oss
något av hennes eget inre liv: ett
intryck av den stora, religiösa
personligheten, som vi icke kunna kläda i
ord, men som är det eviga av Birgitta.
Om den vackra planen blir
förverkligad att klostret i Vadstena ännu en
gång kommer att uppstå i en gestalt
snarlik den ursprungliga, då komma
både de här i bygden levande och de
från fjärran trakter vallfärdande att
framför alla bära ett namn på sina
läppar: Birgitta. De, som beträda
klosterdyrkan och där förnimma
huru ett vardagligt ord ger ett eko, skönt
som man tänker sig änglastämmor,
höra i detta ekos susning namnet
Birgitta. När nya sexhundra år gått —
och människorna leva i en värld lika
olik den, vi leva i som Birgittas tid var
olik vår — då komma ännu människor
under de dagar, vi kalla
Brittsommaren — när de le mot varandra i känslan
av skönheten i den årstid, då naturen
reder sig att dö i glorieglöd, då
lundarnas röda guld omsluter Vätterns
flytande safir — att sakta viska
namnet: Birgitta.
Detta är det högsta till vilket en
människa når. Hennes verk kan
försvinna. Men själv blir hon en evig,
andlig makt i människornas hjärta
och kan aldrig upphöra att där leva
som en sägen, en saga, en sång.
Danmarks första kvinnliga
riksdagsmannakandidat
uppsattes nyligen av den Christensenska
vänstern, som då beslöt uppställa fru
Marie Lassen i Langelandskretsén mot
krigsminister P. Munch. Fru Lassen, som
är änka efter framlidne finansministern
Vilhelm Lassen, är den första kvinna i
landet, som erhållit en dylik kandidatur, och
de danska tidningarna finna det
beteckan-de, att man ställer upp henne i en historisk
valkrets, vilken bland sina representanter
kan räkna bland andra nuvarande danske
finansministern Edvard Brändes. Fru
Lassen har ännu icke givit svar men man tar
i invigda kretsar för givet, att hon kommer
att antaga erbjudandet.
För övrigt är fru Lassen ett ganska tungt
vägande namn i dansk politik. Sedan sin
mans död har hon så att säga varit den
mäktige J. C. Christensens högra hand och
genom sitt organ Aalborgs Amtstidende,
som har en mycket stor spridning bland
lantbefolkningen i norra Jutland och som
därtill under dessa år förmått att
upprätthålla sin av Vilhelm Lassen skapade
position, som ett av vänsterns ledande organ,
har fru Lassen erhållit ett ganska stort
politiskt inflytande. Att hon nu utsetts till
folketingskandidat kommer därför icke
direkt som en överraskning.
Gåvor.
Av två intresserade
föreningsmedlemmar, som önska vara okända, har
undertecknad som gåva till
Landsföreningen för kvinnans politiska
rösträtt haft glädjen mottaga resp. 200 och
100 kr., för vilka mycket välkomna
tillskott till den särskilt i dessa tider
ansträngda kassan frambäres härmed ett
hjärtligt och varmt tack.
Stockholm den 23 oktober 1916.
Signe Bergman,
ordf.
RiKs 25 50
Allm. 62
|S<« K.-""1
t
KS1
Malmtorgsgatan 6, StocKholm
efter Ann Margret Holmgrens
utlånade bok med tidningsurklipp och
sänd henne den.
På turné i Småland.
Mottagen av trogna arbetskamrater med
samma värme och förståelse, som mötte
mig överallt, började jag min rundresa med
föredrag i Huskvarna om Fred och
rösträtt. Huskvarna är lika vackert alla
årstider, nu lyste och flammade solen i alla
de glödande färgskiftningarna på
sluttningarna, som omsluta vårt enda
Kvinnornas hus, det, där den livskraftiga F. K.
P. R. har sin egen prydliga lokal. Där
hade nu samlats myeket folk, och där, som på
alla de övriga platserna, evad de önskade
höra om Fred och rösträtt eller hellre togo
formen Ansvaret inför kommande
generationer, så erkändes det intima
sammanhanget emellan de två stora brännande
frågorna; alla förstodo att en varaktig fred
blir en chimär, för att citera ett uttryck
från den oförgätliga Haagkongressen 1915,
utan att kvinnorna få medbestämmanderätt
och medinflytande, där folkens stora
livsfrågor avgöras. Jag hörde t. o. m. nämnas
namnet på en ung manlig studerande, som,
i följd av funderingar över krig och fred,
blivit en ivrig förespråkare för kvinnans
politiska rösträtt — detta var blott en, men
säkert finns det många, som gå samma väg
som han.
Efter några goda dagar på Tormenås
och i Jönköping gick färden till den
tappra föreningen i Norrahammar, där också
resolutionen av den 7 oktober upplästes och
antogs. Men dessförinnan var det Gränna,
den lilla staden, som ännu är benådad med
stora lummiga popplar och som inte
sviker de största förväntningar på en
höggradig idyll — även i ösregn. Lönnarna kring
kyrkogården på sluttningen mot sjön
brunno i den starkaste färgglöd, som om
livet ända in i döden ville visa på sin
oförgängliga skönhet. Som en skyddande
mur reser sig berget bakom alla de
bördiga trädgårdarna och alla de små trevliga
husen, som rymma så många vackra hem
med möbler från forna dar. Oaktat detta,
eller kanske som en följd av sitt skyddade
läge, ser ej heller den staden garna något
sådant som en rösträttsförening, denna har
därför där stora svårigheter att kämpa
emot. Det oaktat var det en glädje se att
så många åhörare infunnit sig vid
föredraget. — En enda besvikelse bjöd Gränna
på; där fanns, tack vare sockerbristen» ej
en enda polkagris — de höra annars till
traditionerna där och äro delikata.
I Vetlanda firades Birgittahögtiden i den
med flaggor, rösträttsfärger och blommor
vackert prydda salen; den vackra prologen
samt Emma Aulins skildring av Birgitta
upplästes väl och känsligt och föredrag
hölls inför en ganska talrik publik.
Eksjö bjöd sina 225 intresserade åhörare
på ett rikhaltigt program med
omväxlande uppläsning och musik. Särskilt intryck
gjorde nog Birgittahymnen Rosa rörans,
med sin medeltidsstämning, och mycket
vackert sjungen av Eksjö unga flickor. Här
antogs också, tredje dagen å rad, samfällt
det gemensamma uttalandet.
Metodisterna i Nässjö voro vidsynta nog
att upplåta sitt vackra kapell och dit hade
en hel del, både män och kvinnor, funnit
vägen; att så pass många män varje gång
kommo med var en särskild glädje; det
vittnar väl om något om deras intresse.
Sist i turen kom Tranås. Lokalerna hade
ju växlat, här var det Nya teatern, en
mycket väl vald plats med lagom utrymme för
åhörarna. Här, som på de övriga
platserna, insågo alla, att i och med arbetet på
en varaktig fred hade ännu ett kraftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
