Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
RÖSTRÄTT FÖR KVIKTKOR
N:R 114
Elegant
kemiskt tvättad och prässad blir Eder
kostym, klänning, kappa eller överrock,
om densamma insändes till
Drgrjte Kemiska Tvätt- & Färgeri I. B.
GÖTEBORG
Under fördömelsen av allt "katolskt"
såg man ned på de medel, genom vilka
en Birgitta sökte hålla sin själ ren, så
att det gudomliga ljuset som genom en
klar ruta skulle kunna genomströmma
den.
Allt mer igenstenades sålunda en
brunn, som ännu äger ett djupt och
klart källsprång.
I våra dagar — och just i dessa
dagar, som vi här varit samlade — har
man med sanning talat om Sverige
som de stora folkrörelsernas land.
Vi veta, att bakom varje sådan stor
folkrörelse stod eller står ännu någon
personlighet, utrustad just med den
härliga makten att kunna sätta andar
i rörelse, därför att han eller hon själv
blivit gripen av anden. Andemakt är
sådan, att den vill uppenbara sig, den
vill uttrycka sig, den vill skapa eller
rättare sagt: den måste det med ljusets
oemotståndlighet. Den andliga
makten skulle alltid vara oemotståndlig,
ifall de, som i våra dagar äro utövare
av densamma hade klart för sig att
just den katolska askes, som jag
översätter med det enkla ordet självtukt,
alltjämt är lika nödvändig för all djup
och stor andlig maktutövning som den
var det i medeltiden.
Jag tänker nu på de fem stora
folkrörelser, som synas mig lika innerligt
förbundna som de fem fingrarna på
en hand, en hand, vilken ej kan mista
något av dessa fem verktyg utan att
mista något av sin verksamhetskraft.
En av dessa folkrörelser har samlat Er
här, nämligen nykterhetsarbetet. Den
andra stora folkrörelsen är även
verksam just i afton. Visserligen icke så
att vi omedelbart samlats om det
kvinnliga kravet på ökade
medborgerliga rättigheter. Men vi veta att runt
i landet pågå i denna stund en mängd
möten, samlade omkring Birgittas
namn och kvinnorösträtten, eftersom
bärarna av denna idé som sin symbol
valt Birgitta, vår medeltids största
kvinnliga persomlighet, hon, som med
makt och myndighet grep in i tidens
offentliga liv. Ty hon betraktade icke
sin egen underbara kallelse till "Kristi
brud" endast som en salighet utan även
som en förpliktelse: den att verka för
Kristi andas återställelse inom den åt
ondskan hemfallna tiden.
Vidare hava vi som den tredje stora
rörelsen folkbildningsarbetet, som
vilar på den vissheten att kunskapens
ljus och bildningens värme är vad vårt
folk behöver, om det skall kunna
värdigt bruka vad det skall vinna genom
de andra stora, rörelserna. Av dessa är
den fjärde fredsrörelsen, som nu med
mångfaldigad kraft går kring världen
och vinner sina segrar även på
slagfälten. Så hava vi slutligen den
sociala omdaningen, vilken icke kan
skiljas från de fyra andra rörelserna och
icke heller de fyra andra från den.
Dessa äro de fem fingrarna på den hand,
med vilken vårt folk skall kunna lyfta
upp en mängd nu dels förlorade, dels
obrukade värden, värden, vilka skola
kunna göra fäderneslandet stort och
rikt i stället för litet och fattigt.
Men vad är det som gör, att dessa
stora rörelser icke få den styrka, de
skulle kunna äga? Jo, att den
andliga makten, som satt rörelsen i gång,
så småningom blir mindre och mindre,
ju mer den politiska makten växer.
Det finnes intet jämviktsförhållande
mellan den kraftutveckling, som flyter
på ytan och den, som strömmar ur
djupet — och dock är det där den
verkliga makten upprinner!
Det är ännu för oss lika nödvändigt
som för Birgitta att låta
självransa-kans heta vaxdroppar falla på
självbelåtenhetens ömtåliga hud. Det är
lika nödvändigt i dag som för
Birgitta att bära omkring vår midja det
osynliga knutrep, som påminner oss
om de av våra svagheter, som måste
återhållas. Det är lika nödvändigt i
dag som för Birgitta att iakttaga fasta
med avseende å de förytligande och
förvärldsligande njutningar och
förströelser, som i så hög grad skada några
av de rörelser, jag nyss nämnde. Och
framför allt är det nödvändigt att som
Birgitta taga den bittra örten i vår
mun, var gång partisinne och
småsinne, avund och maktlust, vilja förleda
oss till förhastade omdömen, hårda ord,
förtal, självsäkra påståenden — allt
detta, Birgitta kände att hon behövde
tukta men i vilka avseenden vår
tuktlösa tid så ofta och ångerlöst syndar.
Politisk maktutövning pågår utan
fråga om medels och människors art;
man vill segra oberoende av hurit och
av vilka segern vinnes. Men därför ger
segern i verkligheten ringa eller ingen
frukt. Seger är att göra andar
levande. Att vinna rättigheter eller förbud
ger andelösa former allena, om ej
samtidigt starkare, själfullare människor
verka i oeh genom formerna. Icke att
en rörelse pågår men vad den gör av
de däri deltagande — detta är det
väsentliga.
Det är sagt om Birgitta, att det som
på hennes väg till andlig makt blev en
stötesten, just var den fäderneärvda
makt viljan, som lios henne
sammansmälte med snillets skaparvilja och
den med denna förenade hårdhet, som
gör att den skapande blir hänsynslös
mot sig själv och andra. Men det
avgörande i fråga om den mak t vil ja, som är
av det goda och den maktvilja, som är
av det onda, är att den förra icke
allenast vill frigöra sin egen andliga kraft,
den vill även frigöra alla andras
andliga kraft. Den kan vara hård som
hammaren, när den bearbetar järnet, men
det är ej för sitt gagn den smider. Den
onda maktviljan åter vill ej frigöra
andras andliga kraft, den vill i stället
förslava människorna och göra dem
till verktyg för sin egen ära och
härlighet. Det torde varit en tid i
Birgittas liv, då man sade om henne, att
hon — enligt en bild från Augustinus
— hade likhet med den raka stolta
tulpanen, som sträcker sig rätt upp
därför att den är tom på innehåll (quia
vana) medan däremot axet böjer sig,
ödmjukt av sin fullhet (quia plena).
Mindre och mindre liknar Birgitta
den stolta tulpanen, mer och mer det
fyllda axet. Detta är det avgörande
tecknet på den andliga maktens äkthet,
av vad slag den vara må och på vad
område den än verkar. Att Birgittas
andlighet närdes av den katolska
kyrkans idéer och att hennes makt
brukades för denna kyrkas
återfödel-se, hör nu till det förgångna i
hennes verk. Men hon ensam bland
de mångtusenden, vilka trodde som
hon, bådo som hon, levde som hon,
ledo som hon av kyrkans förfall, blev
den stora andliga makt, som ännu har
något att ge vår tid. Detta berodde
visserligen på snillet, som i hennes fall
ställde sig i religionens tjänst, men
framför allt berodde det på det för
snillet som vardagsmänniskan lika
oumbärliga, ifall en ljusväg skall
uppstå ur deras spår i jordedagen: att de
städse bära sin själ i sina händer,
såsom riddaren i den av Selma
Lagerlöf berättade legenden bar ljuslågan
från det heliga landet till altaret i sin
hembygd. Det händer hj ärt slitande
ofta att man hos en väldig utövare av
andlig makt saknar makten över sig
själv. Däriör blir ingen andlig makt
varaktig, som endast visar sig som
målmedveten verksamhet. Den
djupaste andliga makten är alltid
utstrålning av själva väsendet, av det
omedvetna varandet. Denna utstrålning var
hemligheten i Birgittas — som i alla
andemänniskors — makt. Detta
oemotståndliga välde kallas av de svaga, de,
som mot sin vilja böjas och ledas,
maktlust. Intet är mindre sant. I
samma stund denna makt bleve den
mäktiga medvetna — och brukades som
medel — vore den försvunnen. Man kan
även kalla denna makt enhetlighetens
och den beror av den instinktsäkerhet
med vilken människan väljer det ena,
för henne nödvändiga och håller sig
till detta. Det är psykologiskt
förståeligt att Birgitta hade sina flesta syner
som barn oeh som änka, då hennes själ
var mera odelad, medan det skede, då
hennes liv var mer harmoniskt, då hon
framför allt var maka och mor, i
andligt avseende var mindre betydelsefullt.
Så har fallet städse varit med
mångfaldiga andra geniala kvinnor. Alltid
nödgas den begränsade människan
vinna det ena på’det andras bekostnad.
Under det här tänkta ögonblick, då
Birgitta i Heda kyrktorn lät sitt
förflutna gå förbi sin inre blick, dröjde
förvisso hennes ögon längst och sist
vid Alvastra klostermurar, som sträckte
sin gråa länga under Ombergs
tindrande grönska. Där i Alvastra lämnade
hon sin make under kyrkohällen, den
make genom vilken hon erfarit en
vanlig kvinnas enkla och rika lycka. Att
hon älskat honom med en jordisk
kvinnokärlek, därom vittnar hennes ord att
det först var hans död, som gjorde
henne brinnande av kärlek till Gud,
såsom svavelberget uppflammar då en
gnista faller på detsamma. Själv
insåg hon icke vacl vi inse, att hade hon
ej levat ,ett fullt kvinnoliv, då hade hon
ej heller blivit så rik och sund i
uttrycken för den, hennes tid och hennes
personlighet betecknande, brinnande
fromhet, som präglar allt hennes görande
och låtande.
Att kärleken till hennes make hade
varit ett hinder för henne att helt
uppgå i kärleken till Gud, detta blev
visserligen för henne en or&ak till ånger.
Men under alla sitt livs skeden hade
Birgitta i själva verket bejakat sitt
väsens grundton, sitt innersta bud. Och
detta är det avgörande även under de
tider, då en människa skenbart synes
vänd åt andra håll än sin livsuppgift
men därunder dock mognar for denna.
Det är väsendets renhet och enhet, dess
omedvetna som målmedvetna samling
kring sin kallelse; det är dess likt
ljusstrålens räta väg mot sitt mål, som
är villkoret för all andlig makt.
Sålunda når själen den fasthet, som
utmärker de människor, vilka likt
Birgitta på en gång i sig kunna upptaga sin
tid och motstå den; ja, ge dess ström ett
nytt lopp. Birgittas senare liv bevisar
huru stort en människas maktområde
kan bliva, då hon helt inriktar sig på
sitt verk; då hon bejakar allt lidande
som främjar detta, alla kval, som
befrukta hennes själ, men nekar till all
lycka, som kan hämma hennes verk,
all glädje, som kan avleda henne från
detta. Eller, med andra ord, då hon
väljer de för sig själv väsentliga värdena.
Ingen når en stor andlig makt, som ej
kan göra det utval, Birgitta gjorde.
Ja, detta är ett av de tecken, som
skiljer de stora människorna från de små
människorna, att de stora låta de stora
värdena vara stora. och behandla de
små som små, medan de små
människorna göra de stora värdena små och
de små stora.
Det är Birgittas — och över huvud
taget den andliga maktens hela
väsen — som finnes i det uttryck, hon
hämtat från en medeltidens
mystiker, det underbara ordet, vilket i en
enda klar droppe samlar hela den
andliga maktens hemlighet: Vi
förvandlas till det vi älska. Älska
världen och flärden; älska vad man kallar
köttets lustar oeh vi kunna se,
huru ditt ansikte, som var ungt och
själfullt en gång, så småningom blir tungt
och själlöst, ty det yttre präglas av de
inre upplevelser, som äro för männi-
iTtw, vs fWrtYrfl 1 \ VwrfVtWflY
ikmjsMå
FÖRORDAJ" AV LÄKARE
I" e/öVid allmän stfagb*t,
r>«r\?Qs* t et,
överansträngning och söronlöshst.Gvs
SALJES ENDAST I APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERO.
skan avgörande. Å andra sidan finner
man huru ansikten, som i ungdomen
voro föga vackra och av människorna
förbisågos, allt mer präglas av
själfullhet och skönhet. Ty även det yttre
förändras och blir likt vad människan
älskar. Så mycket mera då det inre.
Birgitta slet mycket ur sitt hjärta, då
hon stod beredd att lämna den bygd,
där hon levat sitt rikaste andliga liv
invid Alvastra kloster. Hon skulle
begiva sig från det henne kära och
kända hemlandet till ett fjärran land, vars
språk hon icke ens förstod, ty det var
först i Rom hon lärde sig latinet. Där
hon sålunda står färdig att lämna
hembygden bakom sig för att modigt
kasta sig in i samtidens upprörda liv,
då synes hon mig vara en
uppenbarel-sé, ej allenast av den stora religiösa
glöden, som så småningom hade gripit
hela hennes väsen och genomträngt
henne med oron ej blott för sin egen
men för andra själars frälsning; ej
allenast som den skapande, vilken hade
undfått sitt stora verk, Vadstena
kloster, och nu ville våga allt för dess
förverkligande. Nej, hon är framför allt
symbol för den människoandens
strävan, som borde vara den för oss alla
väsentliga; den en svensk diktare från
förra århundradet uttryckt på
liknande sätt som Birgittas nu levande
diktare å andra sidan Vadstenaviken. Den
förstnämnde säger:
Gud är det första. Din Skapare känn!
Själen han tände, en tindrande gnista,
Gnistan han fordrar som flamma igen.
Gud är det sista.
Birgitta hade hunnit långt i
uppgiften att göra gnistan till flamma.
Därför blev hon den av alla våra
medeltidsgestalter, som förde det
svenska namnet längst ut i världen. Att
denna enastående svenska
medeltids-gestalt var en kvinna, är något som
väl kan fylla särskilt svenska kvinnor
med stolthet. Men det är dock ej detta,
jag nu vill stanna vid. Birgitta är för
mig något mera. Hon är den första
representanten för den svenska
idealismen, som går ut i världen för att giva
världen tillbaka något av vad vi
undfått. Den ena idealisten efter den
andra — från England, från Frankrike,
från Tyskland — hade kommit till
Norden, till "tistelöknen i tåredalen", med
kristendomens gåva, trotsande alla
faror och mödor for att bära sin tros låga
till norden. Nu för första gången stod
norden färdig att giva något
tillbaka. Denna för Birgitta utmärkande
idealism återfinnes hos många stora
gestalter i vår historia: en Gustaf
Adolf, en Karl XII och andra
svenskar, vilka lämnat ett ljus spår efter
sig i världen. Det är just den svenska
idealismens barnsliga, överdådiga mod,
som präglar Birgitta. Idealisten vet
sig sänd av en högre makt; icke ett
ögonblick tvivlar han på sin sändning,
på vad han kallar "uppenbarelsen".
Aldrig har en människa satt spår i
världen, som tänkt: Vad behöver
världen mig? Nej, hon måste tro att
hennes gärning är just den, världen
behöver; att just hon^ är kallad som verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
