Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
RÖSTRÄTT FÖR KVIKTKOR
N:R 20
Elegant
kemiskt tvättad och prässad blir Eder
kostym, klänning, kappa eller överrock,
om densamma insändes till
firgtfe Kemiska Tvätt- & Färgeri Jl. B.
GÖTEBORG
Fabriksinspektören fru Julie
Arenholt,
som talade å Danmarks vägnar,
framhöll nödvändigheten. av att kvinnorna
gripa efter nya arbetsformer, enär de
annars sjunka ned till en
parasittillvaro. Vi leva i en övergångsperiod, och
kvinnorna måste deltaga i
förvärvsarbetet. Kriget har medfört en
revolution i kvinnans förhållanden, hon har
tvingats in på förr okända områden
och efter kriget måste dessa nya
arbetsvillkor regleras. I Danmark ha
kvinnorna teoretiskt tillgång till de
flesta ämbeten, men det råder ganska
oklara begrepp om kvinnors
anställning. Kvinnorna fordra en lag, som
tydligt anger deras rätt till
statsämbeten. Sedan fru Arenholt redogjort för
olika slag av kvinnligt arbete och
framhållit, att mycket arbete
monopoliseras av män, därför att det är väl
avlönat, yttrade hon, att det inte är
tillräckligt med adresser och petitioner,
utan kvinnorna måste göra en stor
personlig insats. Detta är lättare nu,
när kvinnorna fått rösträtt, och sedan
den blivit genomförd, har man kunnat
konstatera, att de kvinnliga lönerna
höjts, och att kvinnor erhållit höga
statsämbeten. Motståndet från
männens sida blir mattare oeh mattare,
men kvinnorna måste noga ge akt på
sina egna intressen, ty utan ekonomisk
likställighet, når kvinnan aldrig full
frigörelse.
Fru Björg Blöndal
redogjorde för förhållandena i sitt
hemland, Island, där de kvinnliga ar-
betsförhållandena förete mycket stora
skiljaktigheter. I många fall ha de att
framvisa en storartad utveckling,
medan de å andra sidan äro synnerligen
efterblivna. Största delen av Islands
befolkning är lantbruksarbetande, och
här har husmodern ett drygt och föga
uppskattat arbete, som inte heller ger
henne tid eller tillfälle till någon extra
förtjänst. På senare år har fiskeriet
fått ett starkt uppsving och drar
mycken arbetskraft till sig, men kvinnorna
betalas inte på långt när så väl som
männen. Det andliga arbetets kvinnor
ha det mycket bättre ställt. I skolan
äro kvinnorna likställda med männen,
åtnjuta samma utbildning och få
samma lön. Islands kvinnor ha även
tillträde till alla ämbeten, mén i praktiken
har det ännu ingen betydelse, ty Island
har icke en enda kvinnlig ämbetsman.
Fröken Annie Furuhjelm
inledde sitt anförande med att berätta,
att sedan Finlands kvinnor f^tt
rösträtt, har den frågan alltid ställts till
dem, vad de uträttat för att i lantdagen
höja kvinnornas arbets- och
lönevillkor. Svaret ger sig självt därigenom,
att lantdagen icke har att bestämma
om lönefrågor. Finlands kvinnor ha
fört samma kamp som andra länders
kvinnor, kampen för högre
skolutbildning och ökade utvecklingsmöjligheter,
men när Finland på 60-talet började en
egen kulturutveckling, var överklassen
så fåtalig, att männen inte behövde
frukta någon konkurrens från
kvinnornas sida. Staten har på visst sätt
genomfört principen lika lön för lika
arbete, då den på skolans och
universitetets område jämställt kvinnan med
mannen, men där konkurrensen med
mannen uteblir, där sjunka också
lönerna i avsevärd grad. Fröken
Furuhjelm lämnade en del statistiska
uppgifter såsom belysande för olika slag
av kvinnoarbete. I posten och vid
järnvägarna gäller lika lön för män som
för kvinnor, och det existerar till oeh
med en järnvägskvinnoförening, bildad
på initiativ av Finlands enda
kvinnliga stationsinspektor. Vid de lägre
tjänsterna vid ämbetsverken äro
lönerna jämförelsevis låga och likaså på
kontoren, men inom
försäkringsväsendet är det något bättre ställt.
Barnmorskorna tillhöra en kår, som är
ytterst illa avlönad. Vad kroppsarbetet
beträffar, ha lönerna stigit genom
kriget, men en utsvettad gren är
sömmerskornas, och här ansåg talarinnan att
de bildade kvinnorna hade ett stort
ansvar. Fröken Furuhjelms intryck av
de självförsörjande kvinnorna var, att
de icke alltid kände tillräcklig
arbetsglädje, och hon ansåg att detta i en del
fall berodde på att kvinnor med
fallenhet för praktiskt arbete ofta voro
hänvisade till det teoretiska. Som en
naturlig följd av kvinnornas arbete inom
hemmet vilja de helst ha med levande
ting att göra. Talarinnan avslutade sin
intressanta redogörelse med att
uppmana kvinnorna till större solidaritet.
Vårt moderna samhälle är byggt på
kvinnans förvärvsarbete, och hon
måste även ha känslan att vilja komma
framåt, ty den känslan sporrar och ger
bättre arbetsresultat.
Efter de ytterst instruktiva och
tankeväckande föredragen .följde en kort
diskussion med inlägg av fröknarna
Maja Forsell, Anna Ljungberg, Bertha
Welin och d:r Karolina Widerström.
Samkvämet på Grand Hotel.
Det var en lysande och representativ
samling av Nordens ledande kvinnliga
personligheter, som på aftonen voro
närvarande vid den avslutningsfest,
som anordnats i Grand Hötels
vapensal. Där blev också tillfälle till det
personliga samspråk, som den av
förhandlingar strängt upptagna tiden inte förr
medgivit, och nordens kvinnor utbytte
tankar och åsikter med ett intresse och
samförstånd, som stärkte intrycket av
betydelsen att de tillsammans bilda en
skandinavisk enhet. Endast ett moll-
ammaxau
FÖRORDAD AV LÄKARE
©^Vid allmän s\)agh*t,
n*r\)vs’\ tet,
överansträngning och sömnlösbet.evs
SALJES ENDAST l APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
ackord bröt harmonien, och det var
känslan av att Sveriges kvinnor äro de
enda i norden, som ännu sakna politisk
medborgarrätt, men Sveriges kvinnor
inse och uppskatta till fullo det stöd,
som de övriga nordiska länderna
bjuda dem.
Aftonen bjöd också på angenäm
underhållning i form av sång, utförd av
en damkvartett från Djursholm under
fru Alice Tegnérs ledning, och talens
rad voro så många och långa som det
festliga tillfället inbjöd till. De
inleddes av d:r Lydia Wahlström, vilken i
egenskap av historiker erinrade om
gångna tider och stannade vid
skandinavismens idé, sådan den bröt igenom
på 1840-talet. Tanken slog aldrig rot i
folkens hjärtan, men talarinnan trodde
att tiden nu var inne för en ny form
av skandinavism, nämligen
kulturskandinavismen och de stora andliga
värden, som bundo de nordiska folken
tillsammans. Samhörighet kan även födas
under yttre tryck, och som ett nytt
moment har också kommit en kvinnornas
sammanslutning, som man på
1840-ta-let inte drömde om.
D:r Wahlströms utmärkta anförande
mottogs med kraftiga applåder,
varefter följde unisont sjungande av Hell
dig, du höga nord. Övriga talare voro
fröken Henni Forchhammer, Danmark,
fru Karen Grude Koht, Norge, fru Bri-
En kvinnlig frihetskämpe.
MALWIDA VON MEYSENBUG: I
landsflykt. En idealistisk
kvinnas memoarer. Wahlström &
Widstrands förlag. 574 sid. Pris kr.
8:50.
Vad är det att vara en idealist? Även
därvidlag kan uppstå
begreppsförvirring, om man frågar sig, vad ett ideal
är. Den hänförde nationalisten dödar
och dör för ett ideal — som andra
rygga tillbaka för.
Det är betecknande, när Malwida
von Meysenbug berättar, hur hennes
syster med sorg och harm frågade
henne: Finns det någonting, som du kan
älska högre än din familj?
Själv skulle författarinnan svara
ungefär så här:
En dag gick en man i en österländsk
ängd, och trött av vandringen satte han
sig vid en brunn för att vila. Dit kom
en kvinna för att hämta vatten. Hon
hade inte väntat sig, att mannen, som
var en jude, skulle tilltala henne, en
samaritisk kvinna, och väl ännu
mindre — vilket också förundrade hans
lärjungar — att han skulle tala till
henne som till en människa, istånd att
fatta hans tankar.
— I skolen icke tillbedja varken på
berget eller i templet, sade han — utan
i anda och sanning.
Men är det inte just på berget eller i
templet, som människorna ännu vilja
resa sina idealer? Visst finns det
idea-ler, som stråla så högt — t. ex.
fredstanken i dess djupaste mening — att
alla måste erkänna dem som idealer,
men de tro inte, att de passa för
jordens materialistiska släkte.
Malwida von Meysenbug sökte sina
idealer "i anda och sanning", och
därför blev hon också som många med
henne besläktade andar utan hem i
fosterlandet. Vi behöva ju blott tänka
på Romain Rolland, hur han blivit
bemött i sitt land, därför att han rest
sina idealer "ovan stridsvimlet", ovan
det nationalistiska templet.
Men denna landsflykt berör ju ej
andens fria värld. Det är ej gott att
veta, hur Malwida v. Meysenbug skulle
ha uppfattat det nuvarande politiska
läget, men man kan förstå, att den
vänskap som förenade henne och Romain
Rolland, tyskan och fransmannen, hon
en gammal kvinna, han en ung man,
skulle ha haft sitt "ovan politiken".
Och man kan också förstå, vilken tröst
dessa båda varit och äro för dem som,
likgiltigt vilken nation de tillhöra, sökt
eller söka deras tankars sällskap.
Malwida v. Meysenbug var en
kvinnlig frihetskämpe för folkens rätt och
lycka. Hon fick sitt "andra dop", säger
hon själv, av "revolutionens hand", och
hon var med under de tider, kring
förra århundradets mitt, när revolutioner
skakade Europa, om hon än snart kom
till insikt om att den uteslutande
politiska revolutionen ej var vägen till
lyckan.
Hon skriver i sina memoarer:
Är det så svårt att begripa, att
friheten är den starkaste lagen? Att
uppfostra barnen till att förstå detta,
vänja folken att förstå detta, därmed skulle
egentligen civilisationens hela uppgift
vara fylld. Familjen och staten skulle
därigenom finna sin sanna
lyckliggörande form, under det att den
våldsamma auktoriteten evigt skall finna
uppresningen vid sin dörr.
Som barn hade hon samma idealer
som de människor hon älskade, hennes
hängivna hjärta ledde hennes omdöme
— det var ju en klar sak, att de måste
ha rätt.
Men så vidgades hennes horisont
under inre strider och offer, och hon kom
själv att stå i ledet bland dem, som
uppreste sig mot auktoriteten.
Den innersta drivkraften till att hon
kom att bryta med det liv hennes börd
och uppfostran velat hänvisa henne till,
var likväl godheten, samma
hängivenhet för rättvisa och godhet i världen,
som hon förut känt endast för dem hon
älskat.
Den man, som vunnit hennes kärlek,
fastän hans inté ägde samma trohet
som hennes, yttrade till henne, när han
låg döende:
— Man har velat påstå, att de
demokratiska kvinnorna inte ha något
hjärta; det påståendet kan jag vederlägga.
Vid detta avsked kände hon en djup
smärta. Hon såg upp mot himlens
otaliga stjärnor, hon stirrade mot
gryningens purpurstrimma i öster och
frågade sig själv full av förtvivlan: Vad
återstår väl nu i världen?
— Att vara god, svarade en röst inom
henne.
Hon undervisade vid denna tid vid
den s. k. högskolan i Hamburg, en
frisinnad stiftelse, där föreläsningar
höl-los och där man ville ge de flickor, som
hade lämnat skolan, eller sådana, som
redan vid en mognare ålder ännu
kände behov att fylla luckorna i sin
bildning, tillfälle att bedriva högre studier
av alla slag. Antingen för att utbilda
sig till en specialitet eller också för
att fullända sig själva, och ett av
anstaltens huvudändamål var att
förunna bildningens välgärning utan
åtskillnad åt fattiga och rika.
Efter de^i kris hon genomgått,
kände hon sig liksonf död för varje
personligt anspråk och levde endast för
arbetet. Ännu mera än förut förband
hon sig med de arbetande klasserna,
samlade arbetarna hemma hos sig och
deltog i föreningar och
sammanslutningar för deras andliga och materiella
utveckling.
Krogarna övergåvos, ett allvarligt
kunskapsbegär började göra sig
gällande, och ändå — just mot dessa, ej
politiskt revolutionära föreningar,
vände sig reaktionen med bitter förföljelse.
Stämplingarna mot högskolan blevo
allt kännbarare, de frisinnade allt
mera trängda. Oeh slutligen lämnade
Malwida v. Meysenbug, nedbruten som hon
var både av sin hjärtesorg och av det
intensiva arbetet, Hamburg för att
unna sig en tids vila hos en väninna i
Berlin. Detta var i april 1852. Men
inte heller där fick hon vara i fred.
Polisundersökning företogs, hos henne,
man lade beslag på hennes brevväxling
med kända demokrater, och övertalad
av sina vänner lämnade hon i
hemlighet Tyskland, innan vidare åtgärder
skulle vidtagas mot henne.
Hon tog sin tillflykt till London, där
hon gav lektioner och försörjde sig som
publicist och översättarinna. Hon kom
där, som hon säger i memoarerna, i
beröring med "stora betydande
människor, sådana som inte kunna undgå att
lämna spår i en människas liv". Men
det var inte den s. k. "bättre
samhällsklassen" — ordet citerat ur
memoarerna — societeten, hon sökte närma sig
för att återknyta förbindelser från en
tidigare Londonvistelse. Därtill hade
hon varken råd eller lust, utan det var
i stället till de sociala förhållandena,
det sociala eländet hennes deltagande
som alltid drog henne.
Hon kom dels att umgås med
landsmän, som slutit sig till den rörelse, som
i Tyskland kallades "fria
församlingar" — "församlingar, där kyrkan
skulle vara en skola, i vilken de högsta
etiska synpunkterna behandlades, där
alla klassers mänskliga förhållanden
till varandra strävade efter att erhålla
en verkligt human form, och där en
bildning eftersträvades, som gjorde det
inlärda till någonting levande i
umgänge, tal och väsen". Men vilkas
ledare, utan att ha deltagit i politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
