Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8 RÖSTRÄTT FÖR KVINlffOR 23
Nordiska kviimosakskonferensen i Stockholm den 10-11 november.
Nordiska kvinnosakföreningars samorganisation bildad.
Under flera år har man med stigande
sympati omfattat tanken på ett
samarbete mellan Nordens kvinnor i sådana
frågor, där de ha gemensamma
intressen att bevaka, och när
Fredrika-Bre-mer-Förbundet, Landsföreningen för
kvinnans politiska rösträtt oeh
Svenska kvinnornas nationalförbund
in-bjödo till ett nordiskt kvinnomöte i
Stockholm den 10—11 november, sände
samtliga nordiska länders
kvinnoföreningar delegerade att representera
dem vid mötet. Det högtidliga
öppnandet försiggick i Järnkontorets stora
sal, och hälsningstalet hölls av fru
Agda Montelius, som i ett varmt och
av skandinavisk samhörighetskänsla
besjälat anförande erinrade om att
kvinnomötet redan år 1915 skulle ägt
rum i Stockholm, om inte världskriget
lagt hinder i vägen. Alltjämt rasar
åskvädret omkring oss, och alltmer ha
kvinnorna blivit medvetna om
nödvändigheten, att under tider av våld och
väld uppehålla de ideella idéerna.
Nordens kvinnor ha många gemensamma
drag och beröringspunkter, som
underlätta samarbetet, men talarinnan
hoppades också att under
förhandlingarna nationernas särdrag skulle
framträda, så att man inbördes kunde lära
av de resultat de olika ländernas
kvinnor kommit till. Fru Montelius
riktade därefter en varm välkomsthälsning
till varje land särskilt, varefter
förhandlingarna togo sin början.
Val
Förutom mötets ordförande, fru
Agda Montelius, valdes tre vice
ordförande, nämligen: fru A. Stampe-F
edder-sen, Danmark, fru Betzy Kjelsberg,
Norge och fröken Annie Furuhjelm,
Fintand. Till sekreterare utsågs fru
Anna Lamberg-Bruun och till
biträdande sekreterare fru Ester Brisman
och fröken Sigrid Ulrich. En
presskommitté tillsattes, bestående av fröken
Elisabeth Krey, fröken Axianne
Thor-stenson och fru Elin Wägner.
Nordiska kvinnosaksföreningars
samorganisation.
Mötets första beslut gällde bildandet
av Nordiska kvinnosaksföreningars
samorganisation, och detta beslut
hälsades efter klubbslaget med applåder.
Den nybildade organisationens syfte
fastslogs som ett samarbete för
bevakande av kvinnornas intressen i
familj, stat och samhälle samt för
frågor rörande barnlagstiftning. Rätt att
vinna anslutning äga
kvinnosaksorganisationer i Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige. Fredagens
förhandlingar upptogos för övrigt av
diskussion av de förslag till stadgar, som
fö-relågo. Bland annat beslöts, att
gemensamma möten skulle hållas när
förhållandena krävde, dock minst vart tredje
år. Samarbetet länderna emellan
under den mellanliggande tiden skall ske
på sätt som respektive länders till
samorganisationen anslutna föreningar
bestämma.
På förslag av fröken Signe Bergman
avsändes hälsningstelegram till
ordförandena i två av kvinnornas stora
världsförbund, mrs Chapman Catt för
Internationella
kvinnorösträttsallian-sen och lady Aberdeen för
Internationella kvinnoförbundet.
Efter mötesförhandlingarna var
gemensam middag anordnad å
Operakällaren. Ordföranden i
mottagningskommittén, fru Eva Upmark, höll därvid
ett hälsningstal till gästerna från de
nordiska länderna.
Fredagens offentliga möte.
Klockan 8 e. m. var ett offentligt
möte anordnat i Läkaresällskapets stora
sal och den livliga tillströmningen vitt-
nade om allmänhetens stora intresse
för den fråga, som förelåg till
behandling, nämligen
Kvinnorna och höjandet av det
husliga arbetet.
Åhörarna fyllde inte bara salen och
angränsande lokaler, utan i gångar och
trappor samlades så täta skaror, att
dörrarna till slut måste stängas. Som
mötets ordförande fungerade d:r
Karolina Widerström, och aftonens första
talare var representanten för
Danmark, skolköksinspektrisen
Fröken Eline Sansen,
som gjorde én rekapitulation i
utvecklingen och erinrade om den tid, då
husmödrarna skötte hemmets arbete och
alla de grenar, som därtill hörde. Det
var industrien, som berövade
kvinnorna deras ursprungliga
verksamhetsområden, och en massa arbetskraft blev
ledig, för vilken nya vägar måste
skapas. Det husliga arbetet råkade ur
kurs och ansågs inte längre tillräckligt
fint, och följden härav blev att
hemmen vårdslösades. Man var inte sen
att skjuta skulden på kvinnosaken,
men fröken Hansen hävdade i motsats,
härtill, att den danska kvinnorörelsen
alltid haft ögonen öppna för hemmets
gärning. Dansk Kvindesamfund har i
detta hänseende utfört ett
förtjänstfullt arbete, oeh skolköket är ett av
dess verk. I allmänhet har man tagit
sina mönster från Sverige och Norge,
och det danska arbetet byggdes på de
andra nordiska ländernas
erfarenheter. Betydelsen av skolköket ansåg
ta-larinnan ligga däri, att den gav de
unga flickorna en grund att bygga vidare
på, att husligt arbete sattes i jämnhöjd
med bokliga fack och till slut att den
skapade ett intimt förbindelseled
mellan hem och skola. För
fortsättningsundervisningen var sörjt genom
husmodersskolor, och den första byggdes
i Sorö på initiativ av Dansk
Kvindesamfund. Man har även arbetat på
höjandet av tjänarinnornas ställning, och
Danmark torde ännu vara det enda
land, som har en tjänarinneskola. Vad
värnpliktsåret beträffar, som
debatterats så ivrigt i Sverige, trodde
talarin-nan inte att det hade någon framtid i
Danmark, där man håller på det
frivilliga arbetet. Fröken Hansen
refererade till Selma Lagerlöfs tänkvärda
ord i Hem och stat om hemmet oeh
avslutade sin klara och rediga
framställning med det yttrandet, att vilka
förvandlingar hemmet än undergår
genom tiderna, skall det dock alltid höra
till kvinnans gärning.
Då det husliga arbetet i de övriga
nordiska länderna företer ungefär
samma utvecklingslinjer, antyda vi
endast i korthet de övriga talarinnornas
sakliga och intressanta
framställningar. Som ett gemensamt omdöme
gäller, att det i alla de respektive länderna
varit kvinnosakens pionjärer, som
insett betydelsen av det husliga arbetet
och tagit initiativet till dess.
uppryckning.
Fru Ilmi Hallstén
konstaterade samma förhållande i
Finland. Där arbetar nu föreningen
Marta bland landsbygdens kvinnor med
kurser i trädgårdsodling och husligt
arbete. Kvinnan bland folket har nåtts
av Finsk kvinnoförening genom
am-bulatoriska kurser, och en konsulent
arbetar året runt.. Vid
folkhögskolorna ha även inrättats husmodersskolor,
men dessa befinna sig ännu på ett
förberedande stadium. Talarinnan
slutade sitt anförande med att erinra om,
att en planmässig och rationell
husmodersutbildning är etisk, sparar tid och
ger husmodern tillfälle till andra
sysselsättningar.
Fru Briet Asmundson
talade å Islands kvinnors vägnar, där
den husmoderliga utbildningen ännu
inte nått något nämnvärt resultat. Den
isländska kvinnosaksföreningen har
dock insett betydelsen av det husliga
arbetet och de ambulerande kurserna
för husmödrar synes vara den form av
husmodersutbildning, som på Island
har mest framtid för sig.
Fru Margarethe Christensen
redogjorde för de norska kvinnornas
insats för höjandet av det husliga
arbetet. Deras önskemål är att göra
skolköksundervisningen obligatorisk de
båda sista skolåren och därigenom nå
alla flickor i hela landet just i den
ålder, då de äro mest mottagliga för
intryck. 800 å 900 skolkök skulle behövas
och för närvarande finnas omkring 160.
Till slut talade yrkesinspektören
fröken Kerstin Hesselgren å Sveriges
vägnar. Hennes ställning till
husmodersutbildningen har förut behandlats i
Rösträtt för Kvinnors spalter.
Auditoriet belönade de olika
föredragen med livliga applåder och de
närvarandes tacksamhet tolkades av d:r
Widerström, som även förklarade
mötet avslutat.
Lördagens förhandlingar,
som togo sin början klockan 10 f. m.,
voro ägnade åt frågan om
kvinnoarbetets ekonomiska värdesättning. Man
diskuterade ivrigt vilka åtgärder den
nya samorganisationen skulle kunna
vidtaga med anledning av madame
Ga-brielle Duchénes förslag om
internationell aktion för att söka genomdriva att
arbetslönerna bli oberoende av den
ar-betandes kön. Inledare av
diskussionen var fröken Anna Kleman, som
redogjorde för nedpressningen av
kvinnans arbetslöner under kriget,
speciellt i Frankrike, men även i England
och Tyskland, vilken nedpressning
föranlett madame Duchénes förslag om
en defensivallians kvinnorna emellan.
Under diskussionen underströkos
kraftigt de rådande missförhållandena i
fråga om kvinnornas arbetslöner även
i de nordiska länderna. Konferensen
beslöt därefter enhälligt att upptaga
genomförandet av kvinnornas
lönelikställighet med männen på sitt
arbetsprogram och att till en början i de
skandinaviska länderna föranstalta en
statistisk utredning angående
proportionen mellan mäns och kvinnors
löner.
Eftermiddagens möte.
Efter en kort lunchrast samlades alla
delegerade samt ett stort antal
enskilda föreningsmedlemmar i K. F. U. K:s
stora sal, till diskussion angående
Värdesättning av kvinnoarbetet.
Det aktuella och för kvinnornas
vidkommande så viktiga ämnet
behandlades av representanter från de fem
nordiska länderna, som på ett både klart
och medryckande sätt redogjorde för de
olika villkor under vilka deras länders
kvinnor gjorde sin samhällsinsats.
Betydelsefullt nog tycktes Sveriges
kvinnor vara de, som hade det sämst ställt
på arbetsmarknaden, och när man
betänker att de äro de enda, som ännu
sakna politisk medborgarrätt, har man
även förklaringen till deras
ekonomiska osjälvständighet, en förklaring
som för alltid borde tysta de röster,
vilka höjts för betydelselösheten av
kvinnans rösträtt.
Seminarieadjunkten fröken Anna
Sörensen
redogjorde först för de långt ifrån
lysande förhållanden, under vilka Sveri-
ges kvinnor arbeta. Det är en mängd
problem, som skapats sedan kvinnan
kommit ut i förvärvsarbetet, och den
begränsade arbetsmarknaden har även
begränsat lönerna. Staten har öppnat
nya arbetsfält för att få billig
arbetskraft i stor utsträckning, och lönerna
äro ofta orättfärdigt låga. Talarinnan
redogjorde härefter för olika
kategorier av kvinnliga arbetare och deras
löneförhållanden, vilka ofta gåvo ett
så negativt resultat, att kvinnorna inte
kunde få sin fulla försörjning genom
sitt arbete, utan voro hänvisade till
sina hem. Härigenom pressades
lönerna ned, och de mindre lyckligt lottade
kvinnorna fingo draga sig fram på ett
existensminimum. Som ett exempel på
hur orättvist lönerna tillämpades för
män och kvinnor, angav fröken
Sören-sen, att en manlig postmästare av
tredje klass sitter med en lön av 5,000
kr. medan hans kvinnliga kollega får
nöja sig med 3,400 kr., och även i
telegrafen och järnvägen gör man
skillnad på manliga och kvinnliga löner.
Samma norm ligger till grund för
lä-rarlöner. Principiellt betydelsefull är
frågan, när man kommer in på
folkskolans löneförhållanden, ty där
tillämpades fordom lika lön för lika
arbete. Vid 1906 års riksdag upptogs
förslag om en annan lönestandard,
motiverat med att kvinnorna hade mindre
pretentioner än männen. Talarinnan
ansåg, att skillnad borde göras, icke på
män och kvinnor, utan på
familjeförsörjare och icke familjeförsörjare, och
som botemedel mot de rådande
missförhållandena framlade hon: en
uppfostran, som gör flickorna
förvärvsdugliga, arbetshygien, organisation
för upprättandet av en viss
duglighetsstandard samt framför allt
rösträtt. Fröken Sörensen slutade sin
sakliga framställning med att betona, att
rösträtten icke blott är en
kvinnofråga, utan en samhällsfråga, av
betydelsefull art.
Representanten för Norge
Fru Karen Grude Koht
framhöll att kvinnornas strid om
rätten till arbete redan är utkämpad, och
nu står striden i stället om lika lön
för lika arbete. I Norge är det två
olika löneprinciper, som göra sig
gällande, de som röra det manuella och de
som röra det kulturella arbetet. I
skolorna och vid universitetet, i
biblioteken, föreläsningssalarna och posten är
det icke tal om annat än samma
löneprinciper för män och kvinnor, men på
de fält, där kvinnorna tidigare kommo
in, gäller den gamla principen, och det
blir sämre ju längre ned man kommer.
Det är industriarbeterskornas och
butiksbiträdenas ställning, som måste
förbättras, och man får inte heller
glömma husmödrarna, vilka genom sitt
viktiga kall som uppfostrarinnor kunna
ha rätt att fordra samhällets hjälp. Fru
Koht uppehöll sig vid några punkter,
vilka hon ansåg som bidragande
orsaker till kvinnornas dåliga
löneförhållanden, och däribland främst den, att
de äro ett nytt inslag i
kulturutvecklingen. Trots rösträtten äro
kvinnorna ännu genomsyrade av en mängd
gamla fördomar, och de ha ännu inte
tillräckligt socialt ansvar. Mödrarna
skaffa icke sina döttrar tillräcklig
utbildning, och därigenom blir det ofta
en okvalificerad arbetsstyrka, som
sänker kvinnornas anseende. En fara, som
också är en oundgänglig faktor att
räkna med, är den ringa stabilitet, som
blir en följd av den stora omsättningen
av arbetskraft. Kvinnorna måste ha
blicken öppen för dessa faktorer och
genom organisation, utbildning och
solidaritet bekämpa dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
