Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tOHCJ—fCTHHrafHCgHC:
f I P. IIIEIHIM IDlEUFFU
! STOCKHOLM
Gamla Kungsholmsbrogatan 26
(andra huset från Drottninggatan)
Stort ia^mr af flnarm och enktar*
MÖBLER
i ek, mahogny, valnöt samt andra
träslag äfven målade, till billigaste priser.
Allm. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
gan att spela största rollen, ocli då frågar
man sig ovillkorligen, om ej ännu något
bättre kunde utvinnas. Man har ju nämnt
förhyrd bostad. Detta förslag torde väl
knappast vinna sin tillämpning på inånga
håll. Ty det är väl högst ovanligt, att
gårdar på landet äro så inredda, att en något
så när ”tjänlig” bostad kunde upplåtas, där
lärarinnan kände sig fri och oberoende, och
det är nog känslan för ett litet eget hem,
som för mången spelat in vid valet av
lä-rarinnekallet. Där t. ex. en annan skola är
belägen på rimligt avstånd, och
förhållandena i övrigt det tillåta, kunde ju möjligen
en bostad inredas, vilket givetvis i längden
ej bleve dyrare än hyra en sådan.
Umgänget med kamrater är naturligtvis av stor
betydelse både för lärarinnan själv och
för hennes arbete. Där detta ginge för sig
vore ju också bränslefrågan löst.
Emellertid torde väl även detta kunna
till-lämpas — för vad det gäller redan byggda
skolor — i ett fåtal fall, och återstå så alla
de övriga. Frågan om inredandet av bostad
för städerska är ingalunda ny, men man
har tämligen litet sysslat med
möjligheterna för dess realiserande. Man har stannat
vid ”för stora ekonomiska uppoffringar”.
Det bör väl ej få dröja så länge till, förrän
det är slut med seden, att tvinga barnen
att efter slutat skolarbete krypa omkring
på golven och sopa för att nu inte tala om
eldning tidiga vintermorgnar. Och man ser
ju hur det mer och mer blir vanligt att
städerska anställes. Ingingo i hennes
förmåner fri bostad, så kunde naturligtvis
ersättningen i pengar bliva mindre. Tid och
tillfälle till annat förvärvsarbete bli ju
ändå alltid desamma vare sig städerskan bor
i eller utom skolan. Fria bostäder äro
lockande i allmänhet och för fattiga, ensamma
kvinnor i synnerhet. Kostnaden skall jag
inte direkt inlåta mig på, men efter de
upplysningar jag erhållit, bör den ej bli
avskräckande. Summan kommer ju att
variera, men alltid kommer väl räntan på
densamma att stå i något så när
proportioner-ligt förhållande till hyrorna på respektive
orter, såvida man inreder ungefär på
samma sätt. Där vind finnes, torde ej
kostnaden bliva stor. En liten vinkel eller något
slags utbygge vore väl inte heller otänkbar.
(Ingen behöver frukta, att arkitekturen
bleve det minsta lidande! Det estetiska har i
mycket ringa grad fått göra sig gällande
vid skolbyggen.)
Nog kan man invända, att möjligheterna
för inbrott äro lika stora, även om en
person till finnes i huset, men det är väl ändå
rätt så sällsynt, att dylika dåd förövas, där
flera äro boende. Och av vilken betydelse
det i Övrigt skulle vara att få ha en
människa i sin närhet, det har talats
tillräckligt om, för att här ytterligare behöva
beröras. Och när det naturligtvis inte är
tänkbart att kunna få både luckor o. d. och
dessutom en bostad upplåten för städerska,
så är jag viss om, att de flesta välja det
senare. Och jag tror att vem som helst skulle
kunna instämma häri, om man verkligen
vill sätta sig in i denna fråga.
Först när det visat sig omöjligt med
såväl bostad för lärarinna utom skolan som
bostad i skolan för städerska, borde
förslagen om en fullt effektiv stängning
tagas i beaktande.
Stor vikt ligger naturligtvis vid att
eventuell lag ej blir så avfattad, att dess
till-Iämpning endast på ett sätt kan vinnas,
utan så att olika förhållanden tillåtas
öppna olika vägar att nå önskat resultat.
Skall det nu visa sig, att förslaget om
skydd för oss, landsbygdens lärarinnor,
utmynnar i allmänna och tänjbara uppma-
Rationell hushållning.
En förening skall startas för
ändamålet.
Dyrtiden och det allmänna nödläget
i landet har medfört en grundlig
revision i hushållenas förvaltning. Man
har såväl teoretiskt som praktiskt
prövat sig fram på nya vägar för att
genom surrogat och förenklingar få
inkomster och utgifter att balansera.
Husmoderskurser lia anordnats över
hela landet, och husmödrarna ha i
stor utsträckning begagnat sig av
tillfällena att inhämta råd och
upplysningar i de frågor, som sammanhänga
med hemmens skötsel och ekonomi.
Emellertid har erfarenheten lärt de
flesta, att det i fråga om rationell
hushållning brister i organisation och
samverkan för att verkligt goda
resultat skola kunna uppnås.
Detta har även insetts av en av de
ledande krafterna inom skolköksrörelsen,
fröken Gertrud Bergsti’öm, som i en av
de föreläsningar, vilka anordnades av
Sparsamhetskommittén, framhöll
nödvändigheten av en verkligt rationell
hushållning. Föredraget är nu
utkommet som broschyr och innehåller
många värdefulla upplysningar. Fröken
Bergström inser, att utöver en viss
gräns av sparsamhet med
hushållls-pengarna kan man inte gå, och när
det gäller att söka utvägar ur
svårigheterna, måste nian gå till andra
områden av praktisk verksamhet, göra
jämförelser och dra nytta av där
gjorda erfarenheter. Undervisningen i
huslig ekonomi måste vara mera
omfattande och syfta till att ge de blivande
husmödrarna förståelse för
ekonomiska beräkningar, för det verkliga
värdet hos råvaran, för människans
näringsbehov o. s. v. Lärdomar kunna
med fördel hämtas från ett
närgränsande område, lantbruket, där man
genom vetenskapliga rön och bättre
arbetsmetoder samt en ordnad
organisation nått ökade arbetsresultat.
Även husmödrarna skulle ha nytta
av organisation och sammanslutning,
och riktlinjerna för en sådan förenings
arbete antyder fröken Bergström. En
av dess huvuduppgifter skulle vara att
arbeta fram goda varor och sätta
stopp för dåliga. Vidare att sänka
varornas prisläge genom att ingripa
mot de onödigt dyrbara
förpackningarna, tillse att försäljningen av
matvaror sker på ett hygieniskt
tillfredsställande sätt, undersökning av i
handeln förekommande
hushållsmaskiner och redskap samt agitation, då det
gäller att sprida kännedom om nya
födoämnen.
En mycket viktig gren av
föreningens verksamhet är
upplysningsarbetet vid bostadsbyggandet, varigenom
kökens inredning skulle kunna komma
under sakkunniga husmödrars
kontroll. Verksamheten skulle ledas från
en byrå, och där skulle också
allmänheten ha tillfälle att få råd av
sakkunniga konsulenter för just det
område inom hushållningen, som frågan
gä iler.
De praktiska förslag till
organiserandet av en förening för rationell
hushållning, som fröken Bergström i
sitt föredrag framlade, väckte
genklang hos flera intresserade personer,
som satte sig i spetsen för ett sådant
företag, vilket under den närmaste
tiden kommer att bli verklighet. Det
blir en känd brist på området, som
föreningen kommer att fylla till båtnad
för hemmen och husmödrarna, i en tid,
som mer än någon annan påkallar
teoretisk utbildning och praktisk
färdighet i kampen mot de svåra problem,
som livsmedelsfördyringen
framkallat. G. H. E.
ningar, som egentligen ingenting
åstadkomma, eller skall det bliva ett i sann
mening effektivt värn, även om en
berättigad (f!) ”försvarsutgift” blir följden? I stor
tacksamhet till alla dem som tagit sig an
vår sak vänta vi nu på svaret.
Lärarinna på landet,
Hur marken brytes.
Brev från Östergötland.
Som Östergötlands länsförbund på sitt
extra sammanträde i Motala den 22 oktober
beslöt att anordna ett upplysningsarbete i
Östergötlands län, ocli som förbundets
styrelse hade vänligheten att tilldela
Åtvidaberg 3 häraden: Kinda, Skärkind och
Ban-kekind, så beslöt styrelsen för Åtvidabergs
F. K. P. R. att skriftligen hemsöka
nämnda häraden för att möjligen spåra upp
någon person, som ville ge anvisning på
lokal och hjälpa till med att anordna ett
föredrag. Den hederliga, intet ont anande
folkskollärarkåren blev utsedd att offras.
Det var nog ett ganska klokt beslut, ty
tillmötesgåendet visade sig över all
förväntan — och jag undrar, om inte
Östergötlands landsbygd är litet smått förtalad!
Men det behövs mer än en lokal oeh en
”hjälpare” på platsen: det behövs pengar
och föredragshållare. Nu har ju
rösträttsrörelsen inte överflöd på någondera delen.
För att det hela skulle kunna anordnas så
billigt som möjligt, bestämde vi oss för att
till detta första banbrytande arbete, då vi
inte visste, om vi skulle få några åhörare
eller ej, nöja oss med inhemska
föredragshållare, och som ingen annan än
undertecknad här i Åtvidaberg ville riskera ”sitt
goda anseende”, så föll lotten på mig — om
det var en lott i ”det ljuvliga” är en fråga
för sig.
”Turnén” startades i Kinda härad och
började i Gärdala, varifrån det första ja
kande svaret ingått. Att skolhuset
upplåtits för ett rösträttsföredrag och att en
fulltalig åhörareskara infunnit sig, får ju
anses som en god och uppmuntrande början.
I Rimforsa hade föreståndarinnan för
Fredrika-Bremer-Förbundets
lanthushåll-ningsskola välvilligt ställt skolans
föreläsningssal till mitt förfogande.
Från Rimforsa gick resan till Horn oeh
Hycklinge vid södra Åsunden. I Horn
gjorde jag samma erfarenhet, som man nästan
alltid gör på en plats, där en förening
funnits, den nämligen, att det är så gott som
omöjligt att göra något för arbetet.
Visserligen var det 24 personer, som
antecknade sig för att vilja vara med om att ombilda
den gamla föreningen, men då ingen vill
åtaga sig att vara ledare, så måste nog
föreningen fortfarande betraktas som död.
I Hycklinge var intresset mycket stort,
och en förening med en bra ordförande kom
till stånd. De övriga styrelsemedlemmarna
tycktes även vara bra arbetskrafter att
RIKs 25 50
Allm. 62 *6
Malsntorgsgatan O, StocHholm
räkna med. Då 31 personer antecknade sig
som ”höger”, så har det från högerliåll
försökts komma åt föreningen genom en
mot-agitation, som grundat sig på att
”rösträttsrörelsen är cn socialistisk rörelse”. Borde
inte sådant väcka ansvarskänslan hos alla
högerkvinnor i rösträttsföreningarna i
länet?
I Bestorp, ett litet industrisamhälle i
Vårdsnäs socken, bildades en filial till
Åtvidaberg med 22 medlemmar, därav 9 män.
En bra och intresserad ”trio” åtog sig
filialens skötsel.
Med ett besök i det föreningsöverfyllda
Kisa får Åtvidabergs verksamhet i Kinda
härad, åtminstone för denna gång, anses
vara avslutad.
Dessutom har ett föredrag hållits i Östra
Ryd kyrkskola i Skärkinds härad. Det
kändes inte så värst hoppfullt att resa dit, ty
jag hade på förhand underrättats om att
det nog inte gick att göra något där för
rösträtten, inte ens om det talades med
”änglars tunga”. Nyfikenheten hade
emellertid lockat fullt hus, men det var en
märkbar brist på kvinnor. Eftersom jag
visste, att jag inte talat med någon
ängels tunga, tänkte jag inte alls tala om
någon sammanslutning, men ”hjälparen”
tyckte, att det skadade ej att försöka, och
så kom då Östra Ryd filial, även den till
Åtvidaberg, till stånd samt med den mindre
vanliga sammansättningen flera män (13)
än kvinnor(11).
Som erfarenhet av detta
upplysningsarbete skulle jag vilja framhålla, å ena sidan
att det inte alls är så lättvändigt nu för
tiden, som en del ”äldre kämpar”
framhållit, att anordna rösträttsföredrag —
anordna tillställningar för att få pengar, skriva
till höger och vänster, hålla föredrag! —
men å andra sidan vill jag till uppmuntran
för dem, som komma att arbeta på andra
håll inom länet, framhålla, att man alltid
kan vara övertygad om att ha åstadkommit
glädje, ty de som ej äro glada, när man
kommer, äro så innerligt glada, då man
far.
Åtvidaberg i maj 1917.
Ester Röhl.
Kvinnan gav mig.
Där stod framför skranket en ung flicka,
som hundrade gången vred en
genom-dränkt näsduk mellan sina fingrar. Hon
grät. Ej på vanligt mänskligt vis, som, ofta
skådat, ej längre väcker medlidande hos
förhärdade. Från ögonens aldrig sinande
källor strömmade gråten. Kroppen bugade
som för storm. Stämman grät, då svaren
hackades fram vid domarens frågor.
Flickan grät verkligen. Och hon brydde sig
inte om att dölja det. Fläkte fram själens
nakna förtvivlan, ty hon var en människa,
som rivit alla bryggor bakom sig.
Ocli salen var proppfull med människor.
Tidningarnas redogörelser hade utlovat att
de sensationslystna skulle få sitt lystmäte.
”Som hon gråter, som hon gråter”,
slukade alla hungriga blickar, och de
fuktades vackert.
Där stod en liten karl vid skranket. Hans
röst hackade fram svaren på domarens
frågor. Och åklagaren nickade och förstod.
Och salsmänniskorna runkade på huvudena
och förstodo. Allt var ganska klart:
fresterskan Eva, den gamla odödliga, hade
varit framme igen och vinkat med det röda
äpplet. Stackars Adam hade blott följt
lunken, och nu stod han där med sin
bittersura smak på tungan.
Men flickans gråt hade småningom
stannat, och ett par ögon ljusnade genom flödet.
Ett par klara, ljusgrå ögon, som häpna
Öppnade sig mot mannen vid skranket. Men
som aldrig fångade den bortvändes blick.
En ung kropp spändes, en strupe svalde
gråten. En mänskosjäl fick hjälp på
oväntat vis. Och när karlrösten under ljudlös
andakt hunnit till intimare detaljer,
delades luftens tjocka som av ett bart
huggande svärds gyllene blixt. En röst klang
genom rummet:
”Jag tar allt på mig.”
Efter rättens överläggning föll domen
över den ensamma. —–
Där gick en flicka ut från domsalen med
förakt för sitt yrke, som skulle tvinga
henne att gå till tidningen och fabricera föda
för alla hungriga människohyenor, som ej
kunnat lämna sina burar.
Där kom en yngling med blockbladen
fladdrande i handen. Han såg ej ut, som
om han bannade sitt yrke. Snarare talade
blickens glans om en segerviss ande, fylld
av idéer och smarta uppslag.
Med den arbetsglades trygga, överlägsna
loje slog han kamratflickan på axeln och
talade:
”Nä du, det bär sig inte. Hur skulle det
gått för er kvinnor, om ni skulle dömt i
dag?”
”Ack pöbelyngling”, tänkte pennskaftet.
”Ack du andens fattige. Inte skulle vi lyft
minsta sten från vår systers sköna
offerbörda.”
HÖgt sade hon blott:
”Vi skulle ha dömt lika, lika strängt.”
Ty hjärtats spel skall ej tona för
profana.
Bladynglingen var redan långt borta, på
hans rygg såg hon, att ett smil lekte på
hans ansikte.
Men bland vaktmästarna på rådstun
löpte länge en dyrbar myt: att när fången
passerade domaren i korridoren, bockade
den gamle sig. Den gamle domaren bugade
djupt for fången. Anna Björkman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
