Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
m
I. P. MDERSSMS R01EL1FF11
STOCKHOLM
Gamla Kungsholmsbrogat&n 26
(andra hueet från Drottninggatan)
Sfrt tmgmr mf finarm meh *nklar*
MÖBLER
i ek, mahogny, valnöt samt andra
träslag äfven m&lade, till billigaste priser.
Allm. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
gens program. Här behöver således
endast i korthet erinras om att
föreningen föreslår det ovannämnda högre
ål-dersstreekets automatiska sjunkande,
tills den för mannen bestämda
åldersgränsen, eller 24 år, uppnåtts. Skulle
frågan om kvinnornas rösträtt och
valbarhet alltså under de två
nästfoljande riksdagsperioderna lösas enligt
dessa linjer, gå de första svenska
kvinnorna till val om 6 år, och det dröjer
inalles 15 år innan alla kvinnor komma
med. Eedan de första 6 åren ge alltså
en ej obetydlig tid till förberedelse för
det kommande ansvaret. Och om
högerns man och kvinnor, då de 15 åren
gått till ända, ej hunnit fostra en
mogen och disciplinerad kvinnlig
väljare-kår, ja — då förtjäna de ett dåligt
betyg.
Det har talats om att landsbygdens
kvinnor så litet deltagit i de
kommunala valen, oeh man tycker sig däri se
ett varsel om att så skall bli fallet
också vid riksdagsmannaval. Faktum är
ju emellertid, att landsbygdens kvinnor
endast sällan ha någon egen inkomst
och debetsedel. De ha helt enkelt inte
rätt att rösta. Och om en bondhustru
förtjänat en slant på vävnad eller
dylikt och man uppmanar henne att
deklarera den för att få sin debetsedel
och deltaga i valen, så svarar hon i 9
fall av 10, att det kunde nog ha sina
fördelar. Men eftersom det kostar
något, så ha hon och gubben kommit
överens om att det får vara. Det hela är
nog i det stora hela en ekonomisk
fråga, som blir för landsbygdens folk
utan betydelse vid
riksdagsmannava-len. I städerna och industrisamhällena
däremot, där så många kvinnor äro
skattebetalare, ha de för varje år i allt
större antal deltagit i valen. Så ha i
37 av Sveriges städer, där man
särskilt undersökt proportionen mellan
mäns och kvinnors tillslutning vid
valen, antalet röstande män varit 46.9 %
av de därtill berättigade, medan 40 %
kvinnor givit sina röster. I 10 av dessa
städer gingo kvinnorna till val i större
antal än männen. Talet om
svårigheterna att få kvinnorna fram till val
torde allt§å vara icke så litet
överdrivet.
Tiden är för övrigt sådan att
kvinnorna mera än någonsin vaknat till
insikt om att staten inte kan eller får
betraktas såsom något, som ej angår
dem. Det har stiftats allt för många
lagar och förordningar för
husmödrarna, mätts och vägts med så små mått,
att kvinnornas förstånd om god
medborgaranda blivit nog så hårt prövad.
Några, illa upplysta och samvetslöst
ledda, ha ej bestått provet, vi veta det
nog. Men huru få äro ej de mot alla
dem, som lugnt och tyst fogat sig! Men
om de tunga krigsåren och all deras
oro för vårt eget lands öde lärt
Sveriges kvinnor att hem och stat ej kunna
leva sitt liv varandra förutan, så har
det därmed ännu tydligare än förr gått
upp för oss att fäderneslandet har rätt
till våra tankar oeh hjärtan även
utanför hemmets fyra väggar. Ivrigt ha
kvinnorna ställt sig till disposition för
arbete på de många områden, där
tidens säregna förhållanden krävt deras
bistånd. Vi ha hittills skonats från
värnplikt i ammunitionsfabriker oeh
bland sårade, det är sant, och det finns
ju de, som anse att vi därför ej ännu
såsom t, ex. Englands kvinnor, gjort
oss förtjänta av fullt medborgarskap.
Ett smärtans dokument.
MARCELLE CAPY: En kvinnas röst
i stridslarmet Med förord av R
o-main Rolland, P. A. Norstedt
& Söners förlag. 277 sid. Pris kr.
3:75.
Den gamla romerska sagan
förtäljer hur de sabinska kvinnorna i
kriget mellan romare och sabiner så
kraftigt ingrepo, att de fingo striden att
upphöra. Och inte nog härmed. De
fingo även romare och sabiner att
ingå vänskap för all framtid, så att de
kämpande så småningom kommo att
; bilda ett enda folk.
Då striden brann som hetast, då de
j sabinska kvinnorna sågo sina män,
i fäder och bröder offras för hatet och
! mordlusten, då tog deras förtvivlan
: överhand. Impulsiva som barn och
varma i &ina känslor som söderns
| kvinnor äro, rusade de in bland de
i stridande under ropen:
”Skona! Skona! Skona våra män!
Skona våra fäder och bröder!”
Och det underbara hände, att
kvinnornas genomträngande rop och
hjärt-slitande gråt överröstade stridens larm
och trängde in i djupet av männens
hjärtan.
Detta tilldrog sig enligt sagan i Roms
tidigaste dagar, långt innan den stolta
staden blivit en världsmakt. Den
romerska kulturen hade ännu ej låtit tala
om sig, *och romarnas mäktiga insats
i världshistorien hade ännu ej begynt.
Men redan vid denna tid spelade
kvinnorna en roll, och deras röster gjorde
sig till och med hörda i det politiska
livet.
Vi ha nu anno 1917. Större delen av
Europa är förvandlat till ett blodigt
slagfält. Dagligen stupa tusentals män,
män i sin bästa ålder, män med de
bästa framtidsutsikter, män, som
staten och hemmen ej ha råd att förlora.
Tusentals röster ha höjts mot den
folk-slaktning, som alltjämt pågår, men
ännu ter sig allt som förut. Ingen
ljusning, inga rosenfärgade morgonskyar,
som båda en ny dag. Alltjämt mörker,
nattsvart mörker.
Kvinnor i skilda länder arbeta för
fredsidén. Man har sammanslutit sig
till föreningar, möten ha hållits, man
har talat, ja, talat sig ivrig och varm
för fred och rättvisa i världen, men
hur mycket har hittills vunnits?
Vad som först och främst kräves av
oss kvinnor är mod. Vi behöva mod
att leva, mod att se livet i ögonen utan
att blinka, mod att handla och tala och
i senare fall mod att nämna allt vid
dess rätta namn. Liksom de sabinska
kvinnorna borde vi tränga emellan de
stridande och försöka göra våra röster
hörda, tills männen lagt ned sina
vapen och folken ingått försoning,
förbrödring.
En dylik, äkta ”sabinsk” röst är det,
som talar i den franska journalisten
Marcelle Capys bok ”En kvinnas röst
i stridslarmet” Det är en modig och
käck bok, som man skulle vilja sätta i
händerna på varje aktivist, på varje
krigsentusiast — om sådana till även-
tyrs finnas i närvarande stund. Men
det är en bok även för fredsvännerna,*
Den skänker styrka och kraft åt var
och en, som vill kämpa för ett ändrat
förhållande mellan olika folk och
stater, ty den visar skevheten i det
närvarande tillståndet och eggar till
kraftig opposition däremot.
Bokens estetiska värde vill jag ej
inlåta mig på; det är av underordnad
betydelse. Kanske har boken förlorat
något på översättningen. Den förfelar
dock ej sin verkan, även om man läser
den på svenska. Det är liv och död,
det är sorg och smärta, det är harm
oeh förtvivlan, det är kärlek och hat,
det är livets växlingar i olika
gestal-tei. som möta i dessa bilder från det
l-lödande Frankrike.
Boken inledes med ett förord av
Romain Rolland. ”En varmhjärtad
kvinna, som även vågar visa, att hon
är det”, säger han om Marcelle Capy,
”som vägrar att med sin röst stämma
in i den lidelsernas kör, som skriar
efter blod — en äkta fransk kvinna,
som ej är danad efter mönstret av
Corneilles hjältinnor — vilken
lättnad!”
Redan i förordet har den franska
censuren strukit något, tillsammans
tio rader, vilka icke ställts till
översättarens disposition. Eljest innehåller
den svenska upplagan även de av den
Franska censuren strukna
delarna,vilka återgivas kursiverade i
översättningen. Man förvånas emellertid över
att vissa saker förbjudits, under det
att annat, som synes oändligt mycket
ömtåligare, undgått censuren. Detta
är ju i själva verket glädjande. När
det gäller domen över kriget,
massmör-dandet, kunna orden aldrig vara nog
starka.
Att återge bokens innehåll låter sig
ej så lätt göra, då förf. framställer en
hel del lösryckta bilder, vilka
emellertid var och en för sig är talande nog.
Det är som hade man varit med oeh
med egna ögon åsett allt under krigets
första skede både i Paris och i den
franska landsorten. Man är med
soldaterna, då de lämna hem och härd för
att kanske kämpa sin sista kamp vid
fronten. Man ser dem, då de fylla
järnvägskupéerna och vinka ett sista
farväl till kvinnorna och barnen, som
snyftande samlats på perrongen. Men
man är också med dem, som
återvända, sedan deras liv blivit ödelagda,
sedan kulor och krut gjort dem till
invalider, för vilka ej mer finnes någon
bot. Och man fylles härvid av ett
outsläckligt hat till dem, som ha ansvaret
för kriget på sina samveten. När skall
mänskligheten vakna upp för livets
sanna värden?
”Furstenycker, finansmäns lystnad,
diplomaters list... och dessa massor
drabba samman i kulsprutelden!” Så
lyder ett uttalande som strukits av
censuren.
Kvinnornas insats i det praktiska
livet ar naturligtvis ej av minsta
intresset. Särskilt när det gäller de
kroppsarbetande kvinnorna, kan förf.
Det kan väl dock ej finnas någon
svensk man, som tänker om oss
svenska kvinnor, att inte vi, lika väl som
kvinnorna i andra länder, skulle taga
på oss de tyngsta bördor, om vårt
fosterland behövde oss? Sveriges historia
har något att vittna om hur Sveriges
kvinnor brukat göra.
När man nu alltjämt såsom ett skäl
mot kvinnorösträtten framhåller att
kvinnorna göra staten verklig nytta
endast genom att arbeta i hemmet, så
förstå vi ju att dessa invändningar i viss
mån bero på ett fasthållande av gamla
ideal, en önskan att liksom förr skydda
kvinnorna för det offentliga livets
hårdheter och sveda. Men hur skall
detta bliva möjligt, då kvinnorna
tvingas ut ur hemmen för att finna sitt
livsuppehälle, då staten själv måst för dem
öppna det ena arbetsområdet efter det
andra? För oss ter sig tiden i stället
så, att staten for sin egen skull bör
taga steget helt ut och av kvinnorna
fordra att de göra sitt arbete nnder
fullt medborgaransvar, Och hemmens
kvinnor, fostrarinnorna av den
ungdom, som går ut i livet, ha ingen större
rätt än andra att förskonas från detta
ansvar. Kravet på politiskt
medborgarskap innebär icke endast kvinnornas
begäran om en rättighet, utan i lika
hög grad erkännandet av en
ofrånkomlig skyldighet. Kvinnornas
rösträttsfråga bör i själva verket utgöra en
kvinnornas och statens ömsesidiga
fordran på varandra, som kan bliva till
skada endast genom att alltjämt
undanskjutas.
Gertrud TörnelL
RiRa 25 50
Allm. 62 96
r»’"-"’.....
Malmtorgigatftn 6. StocRholm
Sveriges moderata kvinnor
ansluten Eder till
Moderata kvinnors rösträttsförening,
som vid sidan av L. K. P. R. men
oberoende av denna, verkar för att svensk kvinna
må erhålla politisk rösträtt och valbarhet
på samma villkor som svensk man, dock
med ett för kvinnan högre åldersstreck,
som för varje valperiod automatiskt faller,
tills den för mannens politiska rösträtt och
valbarhet stadgade åldersgränsen uppnåtts.
Moderata kvinnors rösträttsförening
arbetar således, fast enligt en försiktigare
linje, för alldeles samma mål som L. K.
P. R.
Varje moderat kvinna bör tillhöra
Moderata kvinnors rösträttsförening för att
befrämja rösträttens införande enligt dess
program.
De moderata kvinnor, som förut äro
medlemmar av L. K. P. R., böra ingå även i
Moderata kvinnors rösträttsförening for att
genom ökande av dess medlemsantal vittna
om de moderata kvinnornas
rösträttsin-tresse.
Föreningens sekreterare, fru Gertrud
Tör-nell, Styrmansgatan 83, Stockholm,
emottager anmälningar om inträde i föreningen
och meddelar upplysningar. R. T. Ö. 68,
A. T. 124 68. Årsavgift 1 kr., kan sändas pr
postanvisning.
ej nog framhålla deras duglighet och
mod.
”De äro i all sin enkelhet storslagna,
alla dessa arbeterskor, som ensamma
bära det dagliga släpets börda.
De arbeta. De försvara sina små.
De kämpa mot hungersnöden.
De äro enkla och duktiga, dessa
folkets döttrar, som inte äro rädda för
arbete.”
Madame Capy är emellertid inte lika
frikostig på beröm, då det gäller
soci-tetskvinnornas insats i sjukvården.
Det är skarpa ord hon då fäller, och
fåfängan, ärelystnaden och koketteriet
få sin beskärda del. Allt, som inte är
sant och ärligt, nagelfares på det
hårdaste sida efter sida. I sin förbittring
och iver upprepar förf. sig själv, så
att de många orden ibland verka
nästan stötande.
Marcelle Capys medkänsla för
mödrarna och barnen är starkt
framträdande. Var och en får sitt särskilda
kapitel, där hennes varma hjärta talar
sitt eget gripande språk. Hennes harm,
när det gäller de små ”krigsbarnens”
bittra öde, måste delas av varje human
människa. O, att åtminstone barnen
kunde räddas undan krigets fasor oeh
förbannelse! Eller måste de in i elden
för att lära sig avsky denna bakvända
rättsmoral, som staterna sedan
urminnes tider haft monopol på?
I kapitlet om Barnet säger Marcelle
Capy: ”Nationen måste omskapas,
mänskligheten kommer att behöva
frälsare. Ramlade murar måste
återupp-föras, nya erfarenheter måste göras,
den sårade världen måste ledas fram
till större rättvisa och godhet. Vilken
ofantlig uppgift föreligger inte
morgondagens människor! Det är i
oroliga tider man väntar profeterna.
Barnet är den okände gud, till vilken den
smärtfyllda världen sätter allt sitt
hopp.”
Häremot vill jag invända: vi ha ej
tid, ej råd att vänta, tills en ny
generation har vuxit upp! Vi måste,
liksom Marcelle Capy själv, gripa in oeh
göra vårt i närvarande stund, om vi
en gång skola kunna stå till svars
inför kommande släkten.
Underlåten-hetssynderna ha ingalunda
åstadkommit den minsta skadan i världen,
Maria Älmén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
