Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reflexioner på rösträttsdagen den 7 okt, 1917.
Av Jenny Richter Velander.
tilj kvinnornas rösträttsfråga, svarade
att han ”intill sin dödsstund” ämnade
arbeta emot den.
Det ligger icke mycket sinne för
eller kunskap om tidens realiteter
under ett sådant svar, vari dock ännu en
av de interpellerade instämde. De
övriga uttalade sig ej emot, om ock ej
med någon synnerligen stark
övertygelse för frågan. De moderata
kvinnorna ha bland
Stockholmskandida-terna endast en verklig anhängare av
sin rösträtt, direktör Indebetou — 3:e
namn under strecket i 2:a valkretsen.
Det kan ju se ut att vara motsträvigt
nog, detta, och dock är det tämligen
visst, att frågans lösning även i
högerpartiets medvetande trängt sig fram
såsom ofrånkomlig. Vi måste taga
sikte på detta, och vi få inte ge våra
motståndare den triumfen att vi
förtröttas. G. T—IL
De socialdemokratiska kvinnorna
ha under valrörelsen bedrivit sin
agitation med tanke på att i första rummet
framhålla betydelsen av
kvinnorösträtten. Fru Julia Ström-Olssons
broschyr Rätt eller orätt har i ett
tiotusental exemplar utdelats bland
landsbygdens kvinnor och i Stockholm har
vallitteratur spritts genom kvinnoklubbar
och kommittéer.
*
I den vänstersocialistiska valrörelsen
har fru Kata Dalström deltagit
under en agitation, som pågått från
den 4 augusti till den 9 september
med omkring 45 föredrag. Fru
Dalström håller aldrig ett politiskt
föredrag, utan att kraftigt betona vikten
av kvinnorösträtten. Som ett bevis för
en nästan antediluviansk ståndpunkt
ute i bygderna kan nämnas, att fru
Dalström i Idre, Dalarna, av
kommunalordföranden vägrades att erhålla
lokal på den grund, att hon var en
kvinnlig talare, men ännu
exempellÖ-sare är det att en generalstabsofficer
vid detta tillfälle reste sig och genom
ett bravorop pointerade sin syn på
kvinnosaken.
Fröken Sofia Svensson har talat på
elva valmöten i Halland och
Västergötland, fru Hedvig Benzon på tre möten
i Halland, oeh fru Birgit Hedström har
hållit tre föredrag i Jämtland.
Olovs moder.
Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster.
Blått lyser havet i eftersommarens
moget kloka fägring. Solens löje är
ve-modsblandat och glider dröjande över
de vita sanddyner det länge smekt i
sorglös glädje.
Men ännu är det dock långt till höst.
Inga flyttfåglar ha dragit bort från
Bina reden, och träden stå lummigt
gröna, där de skönjas långt borta över
slätten.
Ljungen begynner rodna i en
lilaskiftning, varm som färgen på
bispar-nas fiöjelskåpor, och över ljungheden
skria glänsande kråkor och
demante-svarta korpar.
Så nära stranden, att vågorna
ödmjukt kyssa dess fasta granitfot står
ett fäste, Falsterbohus kallat. Där
vistas detta annus 1387 den unga kvinna,
som kallas Danmarks rikes fru och
husbonde och hela rikets fullmäktige
förmyndare, vilken alla skola lyda, till
dess den sjuttonårige junkern Olov får
kraft att varda folket en konung mera
än till namnet.
Norge har visat fru Margareta, kung
Håkans efterleverska, samma ära. Hon,
den kloke Valdemar Atterdags än
klokare dotter, har en vilja, som kuvar de
mångas. Både stolt och god är hon, den
väna drottningen med det böljande,
ljusa håret och blickens stålglans under
en stark, vit panna. Smidig är hon
också som vajande säv, men ingen tör
bryta henne. Hon djärves nämna sin son
Hur torftig och jämnstruken skulle
icke Sveriges medeltid te sig, om icke
ur den trätt oss till mötes de tvenne
kvinnorna Bigitta oeh Margareta! När
vi vilja på kvinnodagen — den 7
oktober — söka. i framfarna tider efter
kvinnotankar och kvinnogärningar för
att stanna vid dem och lära av dem,
så ar det väl förståeligt, att vi den
första — den 7 oktober 1916 —
stannade hos den goda modern Birgitta och
den andra — den 7 oktober 1917 —
stanna hos den kloka frun till Sverige,
Norge och Danmark, Margareta
Valde-marsdotter.
Båda voro genier av de största mått.
Båda reste sig till en svindlande höjd
över sin samtid. Båda sysselsätta med
sina idéer och sin verksamhet
ännu efter många hundra år icke bara
sina egna folk utan även fjärran i- tid
och rum boende. Var och en som vill
måla nordisk medeltid måste ge dem
båda plats som tavlans huvudfigurer.
I annat fall ger den en falsk bild av
det den ville skildra.
Men hur olika dessa tvenne kvinnliga
snillen äro varandra! Birgitta är
eols-harpan, vars känsliga strängar vibrera
for varje fläkt av den eviga kärlekens
andedräkt. Margareta är det sunda,
praktiska förståndet, den lugna
klokheten, den mönstergilla ordningen, den
skarpa människokännaren, som tar
mäniskorna sådana de äro och
begagnar både deras styrka och deras
svaghet till tyglar, vari hon leder dem dit
hon vill. De komplettera varandra och
bilda tillsammans ett fullödigt uttryck
för den svenska kvinnan, hennes gåvor,
hennes utvecklingsmöjligheter.
När själen lyft sig över det
egocen-triska planet oeh alltså icke själv är sin
hela värld, bunden av det egna
intresset såsom denna världs enda och över
allt bjudande lag, då har den ett andligt
perspektiv över tillvaron och kan
arbeta sig fram till enhetlighet och
sammanhang i sin uppfattning. Vi kalla
detta perspektiv för filosofi och anse det
som höjdpunkten av andlig utveckling.
Ett sådant evighetsperspektiv av
oändlig skönhet hade Birgitta nått upp
till. Hennes världsbild är visserligen
icke numera vår, ty hon var ett barn
av sin tid och vi äro barn av vår, men
den är genomförd, logisk och skön och
därför att räkna till de yppersta som,
frambragts av mänsklig genialitet. Hon
har därför genom sig själv bevisat, att
en kvinna kan nå en själslig höghet av
största mänskliga värde och således
icke är underlägsen sin medlärjunge i
livets skola, mannen.
När själen lyfter sig över det
ego-centriska och utsträcker sin
verksamhet utöver de gränser, där det egna
intresset är enda lag, då kommer den till
högre och allvarligare former av
praktisk verksamhet, nämligen verksamhet
för andra och samverkan med dem för
att finna de högsta och starkaste former
för tillvaron. Denna samverkan kalla
vi politik. Att leda denna samverkan
till allas bästa, det kallas
statsmanna-gärning, hur underligt det än låter i
våra dagar, då denna äretitel gives även
åt män, som krampaktigt hålla sig fast
på det egocentriska planet och för
vilka politisk verksamhet är egoistisk i
dess högsta potens, nämligen
undertryckandet av andras intressen för att
det egna skall kunna triumfera långt
utöver rättmätiga gränser.
Margareta har bevisat, att kvinna kan
lika väl som man utöva den högsta
form av tillämpad levnadsvisdom,
stats-mannagärningen, den nämligen, som
icke stannar inför filosofiens stora
frågor: vad är sanning, godhet och
skönhet, utan även går till praktisk
verksamhet för att i största paÖjliga
utsträckning förverkliga de absoluta
idéerna på jorden och först och främst
inom det egna folket.
Livets tragik är underbart mångskif- ;
tande. Därför bli vi aldrig färdiga med
den. Men ett drag däri, som väl alla se,
är att så mycket onödigt lidande
vållas därav, att de geniala idéerna lösas
upp och vanställas i de små ömkliga
funderingarnas virrvarr och de
monumentala livsgärningarna begravas i de
små andefattiga bestyrens gungfiy. Ja,
även om geniets idé och livsgärning
lysa som en fyrbåk, ja en sol genom
e/aVid allmän s\?agb*t,
osr\)*?5i t sfr,
överansträngning och söroniösbct.©vs>
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERO.
sekler, årtusenden, akta ej individer,
folk oeh stater på dem, utan stöta
ideligen på samma klippor och grund,
snubbla på samma stenar och råka ut
för samma krascher. Till exempel:
Margaretas stora tanke, att de tre
nordiska länderna skulle bilda ett
gemensamt släkthushåll, har man aldrig
förrän nu, under trycket av en
världskatastrof, haft tid att stanna for.
Här är icke platsen för en skildring
av Margaretas historiska uppgift och
hur den löstes. D:r Lydia Wahlström
bjuder på en i dagarna skriven
redogörelse därför. Men det vore nyttigt att
pröva, om vi svenska kvinnor kunna
uthärda blicken ur den stränga
husfruns skarpa öga. Just den kvinnliga
rösträttsrörelsen visar, hur svaga och
famlande den svenska kvinnomassans
försök att höja sig över det
egocentriska planet äro. Endast ett ringa fåtal
har nått en enhetlig och
sammanhängande uppfattning av tillvaron och
ännu mycket färre vilja offra tid, pengar
och bekvämlighet för att komma med
praktiska uppslag och idogt arbete för
sina idéers förverkligande i deras folk
och i mänskligheten. Stora hopar av
svenska kvinnor både på höjderna, i
mellanlagren och i folkdjupen ha
endast ett hånfullt, i bästa fall ett
medlidsamt löje för de kvinnor, som kräva,
att staten skall lägga ett politiskt
ansvar på dem och på så sätt framtvinga
verksamhet för att leda dem till en
fullmoget mänsklig uppfattning av sig
själva och sina uppgifter. Alltför
många kvinnor i vårt land använda
barnsliga mått på de ideella och praktiska
värdena. Rösträttsdebatten i Första
Aldrig svärd vid sidan! Som ett barn
på modersarm har jag burit dig
igenom din första ungdom. Men ej är det
kvinnobÖrda att bära en man. Olov,
min herre och min kung, intag
högsätet i mitt hjärta. Ett kvinnohjärta
blir en ödslig och tom kammare, om
det ej har någon att hylla därinne. Min
fader satt där en gång —
”Och min fader?”
Margareta rycker till. Hennes ögon
flamma, men strax därpå äro de åter
milda och med sin klara, mjuka
stämma genmäler hon:
”Din fader var en from och god herre
— en lydig och saktmodig därhos ”
Ӏr det svar, moder? Menar du, att
han ej bor ärad i ditt minne’?”
”Nej Olov, jag betackar honom för
mycken huldsalighet, men låt mig nu
sjunga för dig, min pilt.”
Hon sätter sig på sanden. Ingen
skulle tro, att hon, den rosenkindade,
guldlockiga frun med den ranka
jungfrugestalten redan är trettiofyra år.
Nästan barnsligt ungt är draget kring
de röda läpparna, och slika äro de små
vita händernas rörelser, att man skulle
tänka de allenast bundit
blomsterkransar.
Kung Olov stirrar på henne med
stora, drömfyllda Ögon. Hans smala,
tunna ansikte är gult oeh sjukligt, och han
sjunker ihop, som om den gängliga
kroppen ej kunde hålla sig uppe utan
stöd.
”Moder”, viskar han, ”du är en
hul-dremö; alla månde de dåras av dig.”
”För din skull önskar jag det, kung
”som arvinge” till Sverige, och tänker
hon just dessa dagar, då hon vandrar
längs havet med junker Olovs magra
gossearm om sin hals, mycket på det
stackars rådbråkade landet, vilket så
slemt regeras av tyskarna, att det
knappt mera vågar nämna sig en
svensk landsända. För visso är hon
icke gramse på tyskar, men
fetaliebrö-derna och deras anhang likar hon föga.
Stormännen skänka sina döttrar till de
tyska legoknektar, vilka de först
behängt med gyllene kedjor, och när de
ånyo med hustru och rika föräringar
draga ur landet, ha de sopat rent i
borgarens visthusbod och böndernas lada.
Slikt rofferi grämer Margareta, eho det
vara må, som så beter sig. Nöden
skriker ur fattigmans stuga på ärlig
svenska, men på borgarna ljuder allenast
tyskt snack, och där glammas så högt,
att folkets förtvivlade nödrop
överröstas. De betrycktas vän vill hon vara.
Och uppröra dessa lagstridigheter
fru Margaretas sinne. Hon är
rättrådig och vill det stackars Sverige väl, om
hon också aldrig får det så kärt som
dess glada lilla leksyster, Danmark.
”Käraste moder”, klagar Olov, ”du tog
mig hit för att förnöja mig och få mig
karsk igen, men ej är det stor fröjd
att beständigt höra om de storvulna
tyskarnas framfart i Sverige.”
”Min hjärtans junker Bleknäbb”, ler
Margareta, ”jag skall väl då i stället
spela boll med dig.”
”Nej, moder, jag orkar det icke. Jag
vill icke heller vandra så mycket. Jag
vill sitta hos dig i den varma sanden,
och du skall sjunga för mig.” ”Aldrig
varder I vuxen, herre kung”, suckar
Margareta otåligt. ”Sång och
strängalek och din moders sköte till
huvudgärd, är det rike du begär. Jag fruktar
du blir för vek för livet, sonen min.
Dina tankar drömma på dundyna, och
märk mina ord: Den som fånge sover
på sin bädd; han får litet för sin näbb”
”Vad du är vacker, moder; ock när
du bannar. Hela mitt hjärta och all
min håg har du, men det är dig icke
nog. Jag diktar visor om ditt gyllene
silkeshår — de visorna vill du platt icke
lyssna till. Mina händer vilja famna
dig, då slår du dem bort som vore de
bränt gräs. Jag vill kyssa dina ögon
— du vänder dig ifrån mig med en ond
åtbörd.”
Ӂ sluta, Olov med detta dumma
snack. Din arm har ju hela tiden legat
tryggt om min nacke, änskönt jag
hellre såge den spännas till ett pilkast.”
”Men varför vill du alltid dåd,
moder?”
”Därför, att dar livet ej är dåd, är
det dråp.”
”Åh nej, det kan också vara fred och
ljuvlig ro — som här.”
”Här?” Margareta ler bittert. ”1 den
stund jag djärvdes tänka som du, Olov,
skulle rikenas krona ramla dig av
huvudet likt det lyckans rullande hjul den
må liknas vid. Men jag håller den fast
åt dig med tusen tanketrådar, och jag
aktar vinna dig Sveriges rike, du unge
kung i nordanlanden.”
”Kalla mig hellre din son, det är
mindre tungt. Jag är så trött, lilla moder!
Sätt dig!”
”Alltid trott! Aldrig- sporrarna på!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/6/0092.html
