Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nuet och Framtiden.
Av Héléne Philipson.
Det är inte lätt att vara un g i dessa
tider. Ungdomens privilegier: den
glada sorglösheten, det friska modet,
svärmeriet i drömmarnas och idéernas
värld, kunna de väl undgå att
påverkas av den allmänna depression, som
nu övergår oss, den skugga vi
förnimma som en börjande världsskymning,
ett hotande Ragnarök?
Var och en, som står ungdomen nära,
kan icke annat än plågas av en
ständigt gnagande känsla av sorg oeh skam
över att vad vi ha att lämna i arv åt
kommande generationer icke är stort
mer än grusade förhoppningar,
skövlade natur- och kulturskatter, till kropp
eller själ stympade människovarelser,
en värld med våldet i högsätet och
rätten trampad under fotterna.
Vi kunna inte komma ifrån ansvaret
någon av oss. Neutrala eller
krigförande, alla ha vi del i det som är, i det son\
icke borde vara. Ty ”i människans
ande ha tingen sin lag” Världskriget
hade inte så lätt kunnat flamma upp i full
låga, om inte den krigiska andan
före-funnits hos folken och systematiskt
närts och underhållits av de ledande.
Allt det, som århundradens
framåtskridande åstadkommit för’ att närma
folken till varandra, alla materiella och
kulturella förbindelser ägnade att
nedbryta onaturliga skrankor emellan
människor, som behövde varandra, mer
oeh mer i den mån civilisationens
landvinningar ökades — allt detta härjades
av den rasande branden, krigets vilda
låga.
Det är denna av alla s. k. kulturfolk
medvetet bibehållna och omhuldade
barbariska anda, som med
nödvändighet framkallat den civilisationens och
kulturens bankrutt, som kallas
världskriget ”Tron verkar det visserligen”,
tron på kriget, den ännu i dag trots
allt kvarlevande tron på krigets
nödvändighet, har hållit barbariet vid liv,
och kulturfolken ha icke förstått,
vilken orm de närt vid sin barm.
Men civilisation och barbari kunna
icke förlikas. Endera måste duka
under i striden. Det är just vad
världskriget som bäst håller på att plugga in
i dumma eller lata människobarns
hjärnor. Skola de äntligen besluta sig för
att lära sig den enkla läxan?
Dualismen i vårt liv verkar
nedbrytande på tänkande, vuxna människor.
Vilken obotlig skada skall den då icke
åstadkomma på ett känsligt
reflekterande barnasinne, på en ung
människas själsliga utveckling? Skolans och
kyrkans morallagar se de unga allt för
ofta upphävas eller tummas på i
hemmen såväl som ute i världen. Både det
ena och det andra budordet överträdes
i dessa vargatider mera ogenerat än
någonsin, i vårt land liksom i andra
länder. Hur måste icke bibelns ord:
”Du skall älska din nästa som dig
själv” ljuda som ett skärande hån i
deras öron, som växa upp i en tid, då
priset på de enklaste
nödvändighetsvaror av vinstbegäret drivits upp till
hittills oanad höjd och den enskilde, i
ständig fruktan för hotande
livsmedelsbrist, utan hänsyn till medmänniskor
i samma eller ännu sämre belägenhet
skyndar att tillförsäkra sig själv så
mycket som möjligt av befintliga
förråd! Vore det inte förklarligt nog, om
ungdomen skulle ryckas med i denna
de äldres kapplöpning om maten och
pängarna?
Och budordet ”Du skall icke dräpa”
— hur skall ett oförvillat sinne komma
till rätta med det i dessa
massmördan-dets tider? Skall det utan vidare nöja
sig med den distinktionen, att vad som
är brottsligt och straffbart i fråga om
individernas ömsesidiga förhållande är
rätt och plikt stater emellan? Är det
icke fara värt, att kriget, det officiella
organiserade människoslaktandet, med
det lysande undantagets glans
bortskymmer den enkla lättfattliga regeln?
Eller om så icke är fallet, hur måste
icke den moraliska och religiösa
känslan uppröras över en sådan Hädisk
motsägelse!
Inför konsekvenserna av detta svalg
mellan teori och praktik måste vi
stanna och göra vårt val. Skola vi fortsätta
att lära våra barn ett och samtidigt
praktisera ett annat? Skola vi
vidmakthålla denna dubbelmoral, detta
dubbelliv: ett vardagens slitande och rivande
i ohejdad själviskhet och ett helgdagens
botgöringsförsök för under veckan
begångna synder? Nej, skola vi
fortfarande bestå oss med något, som kan
göra anspråk på att kallas religion eller
moral, så måste det bli något levande,
något som ingår i vårt dagliga
görande och låtande och icke endast ett stäm-
ningsliv till individuell uppbyggelse
och tröst.
Den skriande motsatsen mellan liv
oeh lära har utan tvivel varit en starkt
bidragande orsak till den
religionsfient-lighet, som onekligen finnes inom vissa
lager av vårt folk, ”bildade” såväl som
obildade. Men det religiösa behovet är
icke desto mindre ett verkligt livsbehov
även det ”Människan lever icke av
bröd allena.” Tron på det meningslösa
är dock till sist den omöjligaste av alla.
En mening i livet, en mening i döden
är vad vi, kräva, även om vi blott
dunkelt skönja den. I full
överensstämmelse med detta krav står tron på det
godas slutliga seger och viljan att
medvetet bidraga till den tids tillkommelse,
”då folken skola smida sina svärd till
plogbillar och sina spjut till liar.”
Tron på kriget däremot har varit och
är ingenting annat än pessimismens
dystra tro på det ondas
oövervinnelighet, förnekelsens ande i själva verket,
den oförsonliga fienden till allt
verkligt framåtskridande.
Dessa diametralt motsatta
åskådningar låta sig helt enkelt icke förenas.
Men det är vad man hittills alltid
försökt och alltjämt Jörsöker. Resultatet
föreligger nu. Man har arbetat for
upplysning, materiellt och kulturellt
framåtskridande, på mänsklighetens
full-komning till allt större harmoni — och
samtidigt hållit fast vid urtillståndets
barbari enligt formeln: ”hand i hår och
kniv i strupe”, med vildens fruktan och
misstänksamhet betraktande sin mot
samma mål strävande broder.
Katastrofen har också med
naturnödvändighet infunnit sig. Skräckslagna och
förkrossade stå vi inför förödelsen.
Finns här någon vag ut ur eländet?
Endast en: det mänskliga förnuftets
återinsättande i sin värdighet av
ledare, människornas vilja renad i
lidandets skärseld, samlad och stark,
inriktad mot det för alla folk gemensamma
målet: rättssamhällets grundande.
Arbetet på organiserandet av detta
nya samhälle har, som vi alla veta,
faktiskt pågått jämsides med förödelsen,
alltifrån krigets första dag, och faktum
är, att det är de förhånade pacifisternas
fredsprogram, som nu i stort sett blivit
såväl folkens som regeringarnas.
Visserligen är även här det stora steget
från teori till praktik ännu icke taget,
men det är nog så beaktansvärt, att det
_ fiitfiiirHmiiMUMMimfti
■FÖROR PAJ- AV LÄKÄRE,:
e/aVid allmän s\?agb*t,
r>sr\?ositet,
överansträngning vcb sörrmicsbet.6\©
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
alls på allvar diskuteras och icke
längre på något vederhäftigt håll betraktas
som utopiskt.
Det är på tiden, att hemmens och
skolans målsmän vakna till insikt om sin
speciella uppgift i nydaningsarbetet.
Framför allt måste de enas om att hålla
allt ensidigt partitagande, alla hatfulla
ord och fula beskyllningar mot olika
tänkande fjärran från de unga och i
stället hos de blivande
samhällsmedbor-garna ingjuta förståelsens och
toleransens anda, den humanitetens och
frihetens anda, som icke för egen räkning
kräver mer än vad som unnas andra.
Vår tids ungdom måste framför allt
fostras till socialt kännande och
tänkande människor. Kunskapen om det
personliga ansvaret, fysiologiskt såväl
som psykologiskt sett, kan icke utan
skada för släktet undanhållas den
uppväxande generationen. Hos djupare
anlagda naturer har denna individuella
ansvarskänsla väl alltid funnits och
också tagit sig uttryck i handling, men
vad vi nu framför allt behöva är, att
dessa individuella yttringar av
ansvarskänsla växa ut och förtätas till
verklig samhälls- och medborgaranda.
Det ”sociala samvetet9 måste göra sig
hört i allt vidare kretsar och kraftigare
än någonsin, om vi alls skola kunna
möta de krav, som tidens allvar ställer
på oss.
Det är denna sociala ansvarskänsla,
som är det bärande i stora
samhällsrö-relser som nykterhetsrörelsen,
fredsrörelsen, kvinnorörelsen, vilka alla bottna
i bestående missförhållanden, som blott
genom en omdaning av tänkesättet och
sederna kunna upphävas. Ingen ung
människa bör få stå främmande för
dessa eller andra ideella strävanden i
Kvinnoprofiler från flydda
tider.
Av Gustava Svanström.
Höstmolnen gå kalla och grå, och
skymningen faller över det gamla
norrländska järnbruket. Klockan är sex, det
är lördagskväll ,och från trästapeln vid
kyrkan klämtar det hejg.
I smedjorna, som ligga i en mörk rad
vid den brusande ån, är dagsarbetet
slutat, och smederna, resliga magra
karlar med anletsdragen svärtade av
sot, komma över bruksgatan för att
gå hem till sina stugor. Då kommer
en vagn rullande, förspänd två för
dem välkända bruna hästar. Den
långe, skäggige kusken är dem likaledes
välbekant, och de bli stående med
mössan i hand, medan vagnen rullar förbi.
Under den uppslagna sufletten
skymta de en kvinnas ansikte, inramat av
en stor svart knythatt Dragen kunna
de ej fullt urskilja, men det är drag,
som de alla kunna utantill, stora,
skarpskurna, med tunna, stränga läppar, ett
ansikte, som kan rannsaka hjärtan och
njurar, när det gäller.
Längre bort på bruksgatan går en
krokig gestalt, stödd på två käppar.
Det är gammelsme’n, den äldste vid
bruket, som nu nittioårig gått ut ur
stugan ett tag. Han går åt sidan, får
med darrande hand av sig mössan och
blir stående barhuvad som de andra.
Då får kusken ett tillrop att stanna.
— Sätt på dig mössan, Jan Anders,
bjuder en röst ur sufiettens djup — det
blåser kallt för gamla skallar i kväll.
Och akta dig för att gå och krälla ute
i mörkret Jaså, gikten är svår, säger
du — jo, du har levat över den tid, som
blivit människan tillmätt i Skriften, så
att du kan inte begära så mycket av
vår Herre hädanefter här på jorden.
Vagnen rullar vidare, bort mot
herrgården, där det kalla, gula västerljuset
under molnens mörker ännu blänker
svagt i gavelns smårutade fönster. På
nedersta trappsteget står
trotjänarinnan, gamla jungfru Ulrika, niger och
hälsar sin matmor välkommen hem.
Och allt står väl till, Ulrika, säger
den gamla frun och räcker henne
piraten — vi ha blivit förskonade från eld
och brand, ser jag.
En annan yngre kvinna med ett
blekt, vekt utseende kommer ut och
niger även hon.
— Välkommen hem, svärmor, säger
hon. Hon får en hastig omfamning’
och en lätt kyss på pannan.
— Jag skall hälsa dig från Sofi —
pojken vägde tolv skålpund, när han
äntligen kom.
Med denna glada underrättelse går
brukspatronessan Nordelius in i sitt
hem, den gamla vita herrgården, där
hennes fäder bott. Släkten har varit
rikt välsignad med döttrar, och det var
hennes avdöde man, som efter
svärfadern blev herre till bruket.
Hon har nu varit på fjorton dagars
besök och kristning hos sin gifta dot-
ter, som efter raden av döttrar
äntligen fått den efterlängtade sonen.
Denna dotter är hennes enda levande
barn. Själv hade hon den glädjen att
hennes förstfödde var en son, men
sedan fick hon uppleva den sorgen, att
han vid mogen ålder omkom genom en
olyckshändelse. Han var då nygift, och
hans änka, den bleka frun, har aldrig
kunnat repa sig efter detta slag. Hon
är svag och sjuklig, och det är den
gamla frun, som, ännu stark till kropp
och själ, styr hela bruket.
Det är hon som gör ronden i
smedjorna, där arbetets sång i den tidiga
morgonstunden börjar bulta och
hamra, där det smids spik och hästskor
och knivar och liar och mera sådant
till stora delar av provinsen. Det är
hon som håller tummen på ögat på
dem, som fått brännvinsflaskan för
kär, det är hon, som redar upp
oordningar i familjelivet i de röda
stugorna, och det är inför henne rättaren
och bokhållanrna ha att avlägga
räkenskap.
Dessa senare ha också omedvetet
rätat på sig och fått en stramare
hållning vid ljudet av vagnsbullret Ha de
räknat hennes bortovaro som en fritid,
så veta de nu, att det måste bli slut
med varje böjelse för självsvåld eller
slarv.
Men så stor är den respekt hon inger
och det förtroende alla mer eller
mindre medvetet hysa för hennes klokhet
och rättvisa, att den yttre och inre
ordning, hennes kraftiga vilja genom-
fört, sällan störs av riågra rubbningar.
Beträffande pigorna i köket ha de
dessutom jungfru Ulrikas strängt vakande
öga över sig. Hon lever själv, som om
hon alltid stode under sin matmors
blickar, och hon genomför noggrant
samma regemente i smått som den
förra i stort
^ Dagen efter hemkomsten sitter
patronessan rak och värdig inne i det lilla
blå kabinettet, som är hennes allra
heligaste. Hon är svartklädd som alltid,
och under den stora vita mössan ligga
silvergrå kanonlockar helt prydligt vid
tinningarna. Hon har redan gjort
ronden i smedjorna, och bokhållarna ha
stått inför Pontius Pilatus och avlagt
räkenskap för sitt fögderi under
hennes bortovaro.
Nu är det jungfru Ulrikas tur, men
dessa stunder, som de, som äro
behäftade med ont samvete, frukta, emotser
hon snarare med stolthet, ty hon vet,
att hon alltid gör sin plikt
Patronessan betraktar sin
trotjänarinna, och det kommer en nästan
omärklig glimt av humor över hennes
stränga drag.
— Jag tror, att du är en värre drake
än jag, Ulrika, säger hon.
Jungfru Ulrika redogör för vad som
gått åt av husets förråder och för den
medicin hon utlämnat till bruksfolket.
— Det är fasligt, säger patronessan,
vad Anna Kajsa är begiven på
hjärt-styrkande droppar och gubben Bjur på
malörtsbrännvin. Men du känner nog
dina Pappenheimare Ulrika, jag behö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
