Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden, var och en bor ha ratt till en
sakrik, lidelsefri och opartisk
framställning av respektive rörelsers
uppkomst och utveckling för att sedan allt
efter individuell läggning kunna göra
sin insats i reformarbetet.
En början till en dylik social
undervisning har gjorts genom den
fÖreläs-ningskurs i sociala ämnen, som
anordnats gemensamt för elever i Stockholms
högre flickskolor och samskolor och nu
pågått under en följd av år. Den
inledande föreläsningen har alltid varit
avsedd att väcka de ungas
ansvarskänsla inför samhället, att mot det
närvarandes mörka bakgrund framhäva
de krav, som åter och åter måste ställas
på unga, friska krafter, ”spända av en
eldig håg”, och har säkerligen både på
grund av ämnets natur och
föreläsarens personlighet gjort ett varaktigt
och starkt intryck på det mottagliga
auditoriet.
övriga föreläsningar i kursen ha
behandlat sådana ämnen som
Kooperationen, Folkbildningsarbetet,
Socialpolitik, Svensk kvinna inför svensk lag,
Nykterhetsfrågan etc. och ha alla
präglats av sakkunskap och fördomsfrihet
samt synbarligen intresserat de unga
åhörarna. Önskligt vore, att föräldrar
och lärare, i den mån utrymmet
med-gåve, mera allmänt kunde närvara vid
dessa föreläsningar, särskilt vid
inled-ningsföreläsningen, eller på annat sätt
göra sig förtrogna med ämnena i
fråga. Vid lärarutbildningen borde
numera ovillkorligen särskild vikt läggas
vid inhämtandet av social kunskap.
Den äldre generationen måste gå
framåt jämsides med den yngre, eljes
uppstår lätt ett svalg mellan dem. Varken
föräldrar eller lärare kunna numera
ställa sig på någon piedestal gentemot
de unga, vilka icke längre villigt böja
sig för enbart yttre auktoritet. Endast
genom verklig överlägsenhet, grundad
på hela personlighetens växt och
utveckling, kan uppfostraren i vår tid
göra sig till ungdomens ledare. Men
ledarna och vägvisarna måste framför
allt själva känna vägen, vandra den
ofta och gärna, innan de kunna göra
andra förtrogna med densamma. Ve
dem, om de föra sina skaror vilse!
I världskrigets belysning måste en
grundlig revidering av nedärvda
föreställningar och vanor företagas med
särskild hänsyn till det uppväxande
Nya väljare i ManitoTba.
De nya röstlängderna i Manitoba,
Kanada, vilka för första gången uppta även
kvinnliga namn, ha nyligen upprättats, och
det har kostat vederbörande ett icke ringa
arbete med hänsyn till de många inslagen
av utländsk nationalitet i Manitobas
befolkning. Namn sådana som Mykytzsgyn
och Zatokyskoi, för att ta några exempel
ur högen, vålla ett ganska stort besvär, och
situationerna ha icke varit utan sina
roande poänger. Så yttrade sig en svensk
arbetare, som i sällskap med sin hustru kom
för att få sitt namn upptecknat: ”Hon är
en präktig hustru. Sju barn har hon, och
det är bra att hon nu har rösträtt också.
Det är nog riktigt att kvinnans plats är i
hemmet, men hon måste se till hur det
gestaltar sig utomhus också. Min Frida måste
tänka självständigt, ty de som inte gor det,
har ingen nytta av rösträtten. Inte ett ord
säger jag till henne, utan hon får sköta sig
på egen hand/’
Tyvärr gingo många kvinnor miste om
sin rösträtt på grund av lagen om gifta
kvinnors nationalitet, som blev fastställd,
då kvinnorna ännu icke hade någon
yttranderätt i statens angelägenheter. På
många platser i Manitoba är det därför så,
att en tysk eller österrikisk kvinna, som är
gift med en brittisk undersåte, har rätt att
rösta, medan detta förvägras den
kanadensiska, som i äktenskap är förenad med en
utlänning. Flera kvinnoorganisationer i
Kanada opponera sig mot de orättvisor, som
lagen om gifta kvinnors nationalitet
innebär och fordra att en ändring, vilken tager
hänsyn till kvinnorna som individer,
kommer till stånd.
Använd L. K. P. R;s
brevkort och agitationsmärken.
släktet. Vi behöva en renässans på
uppfostrans och undervisningens område.
Det är omöjligt att utan vidare fortgå
i samma hjulspår som hittills. En ny
generation får icke tillåtas att begå
samma förfärande misstag som alla
föregående. Föräldrar och lärare måste
besinna sitt ansvar inför det nya, som
skall fram, fram genom lidande och
död. Ofödda släkten ”sträcka armarna
mot morgonrodnaden och kalla på
ungdomenKommer den? Fläktar i
purpurskyarna dess fanaV9
Kvinnorösträttens ställning
till tidens frågor.
Ett genmäle.
I Anna Lenah Elgströms artikel:
Samhällsmoderlighet i föregående
nummer av Rösträtt för Kvinnor
förekomma en del anmärkningar mot
rösträttsrörelsen, som kunna förtjäna ett
bemötande. Inte därför att de äro nya.
Rösträttsföreningen har haft anledning
att förut klargöra sin ställning
härvidlag, men samma angrepp kommer
igen allt som oftast, vanligen från
personer som haft så gott som ingenting
med röstrattsarbetet att göra.
Fru E. påstår att ”kvinnosak är för
flertalet av socialt intresserade
kvinnor endast rösträtt”. Detta vittnar om
en stor obekantskap med
kvinnorörelsen, som ar mycket äldre än kampen
for rösträtten. Kvinnornas strid för
bättre utbildning, för rätt till arbete,
for förbättrade äktenskapslagar m. m.
började långt tillbaka på 1880-talet, och
fortgår i skilda organisationer
alltjämt, medan det är först vid ingången
till detta århundrade, som kvinnorna
började inse, att den enda säkra vägen
att förbättra sin egen ställning och
samhället i sin helhet är rösträtten.
Därför bildades en förening med detta
som särskilt mål, avsedd att
sammansluta de kvinnor av skilda kategorier,
vilka insågo att rösträtten var det
nödvändiga medlet för att nå, vad
kvinnorna strävade efter i samhället.
Helt naturligt blev då det dagliga
programmet endast rösträtt och
kvin-norna.s upplysning. Detta var grunden
for sammanhållningen eftersom i
föreningen finnas kvinnor, som med sin
rösträtt vilja verka for olika sociala
och politiska mål. Vi ha själva alltid
betonat att rösträtten blott är ett
medel, men vi bestrida på det
bestämdaste att den är en ”detalj”, den är tvärt
om ett conditio sine qua non för alla
kvinnosträ vanden.
Ofta frågas nu från personer, som
äro intresserade av en speciell fråga
t. ex. nykterhet, fattigvård, fred,
sexu-alreformer etc., varför ta Ni icke upp
den frågan på Edert program. Vi
svara: Rösträttskvinnorna äro i regel
socialt intresserade, vi se dem i skilda
föreningar verksamma för olika mål,
ff Elegant
kemiskt tvättad och prässad blir Eder
B kostym, klänning, kappa eller Överrock,
om densamma insändes till
Hp flrgryte Kemiska Tvätt- & Färgan A. 8.
JL GÖTEBORG
men inom rösträttsföreningen arbeta
de för rösträtt. Dock sträva
rösträttsföreningarna genom sin
upplysningsverksamhet att väcka kvinnornas
sociala ansvarskänsla, och vi våga tro att
detta arbete icke varit utan frukt.
När kvinnorna fingo ratt att bli
stadsfullmäktige och man började se sig om
efter lämpliga kandidater, fick man
ofta nog gå till rösträttsföreningarna
för att finna dem och likaså vid andra
kommunala uppdrag. När kriget bröt
ut, och Kvinnornas uppbåd bildades
för att hjälpa de mobiliserades
övergivna familjer, så var det flerstädes
också rösträttsföreningarna som
trädde in i ledningen.
Och så ”aktiva pacifister” äro
rösträttskvinnorna Över all världen, att
den enda internationella förening, som
inte sprängdes sönder vid
krigsutbrottet är den Internationella
kvinnoröst-rättsalliansen. Dess tidning Jus
Suf-fragii, utgiven i London, utkommer
fortfarande, innehållande rapporter för
både neutrala och krigförande länder.
Här få kvinnorna jämföra sina
erfarenheter från ömse sidor om fronten,
diskutera de nya svåra problem inför
vilka kriget ställt dem och känna sin
solidaritet över stridsvimlet.
Om rösträttsföreningarna sålunda
studera och diskutera alla möjliga
olika frågor, avhåller sig
Landsföreningen av princip, enligt ett beslut på
centralstyrelsemöte, att göra uttalanden i
andra än rena kvinnofrågor, där de
kunna förutsätta att alla dess
medlemmar äro eniga.
Det är lätt for den som står utanför
rösträttsarbetet att säga, att ”deras
avgång är ingen förlust”, som inte
kunna vara med om de längst gående
idéerna i frågor sådana som nykterhet,
fred, sexualreform, men de som ha
ansvaret för rörelsen kunna ej resonera
så. Vi måste dock ha i minnet, att det
är högerns motstånd, som skall
övervinnas, och därför vore det mer än
oklokt att genom ståndpunktstagande
i frågor, som ligga utom vårt egentliga
ver inte tro, att du missbrukar Guds
gåvor.
När jungfru Ulrika är färdig att gå,
säger hennes matmor.
— Vänta litet, Ulrika, — jag måste
tala om för dig ett smärtsamt budskap
som jag fått. Eva Warolin har blivit
änka med sina fyra små.
Jungfru Ulrika slår ihop händerna.
Å, kära hjärtanes, suckar hon — har
mamsell Eva blivit änka! ,
Också hon känner sig smärtsamt
berörd, ty denna mamsell Eva kom så
småningom att stå i gunsten hos
henne under de fem år hon var
husmamsell på herrgården. Hon var en rask
och duglig flicka med ett gott handlag
för allt hon tog sig till. Hon kunde
ha fått en förmögen länsman, men så
var det olyckligtvis en fattig student,
som kom att bo på herrgården under
det han tog upp viaticum i trakten, och
då blev det kärlek av.
— Ja, hennes präst gick och dog
ifrån henne, innan han ens hann få
något eget, säger patronessan, men det
tog han väl inte med i beräkningen, när
han gifte sig med henne. Men vad jag
tänkte säga dig, Ulrika, det var, att
om vi nu sätter upp en ullgamsväv,
så får du laga, att den räcker till
kläder också åt Eva och hennes barn. Det
är inte gott för en ensam kvinna att
reda sig med fyra små. Änkor och
faderlösa måste man tänka på, Ulrika.
— Ja, svarar jungfru Ulrika.
Hon tänker, att om mamsell Eva,
som visst ibland kunde vara tanklös,
som andra ungdomar, många gånger
tyckte, att patronessan förde ett strängt
regemente, så skall hon kanske nu i
prövningens dag bäst få lära känna
henne. Och hon tänker, att allt det
nyttiga hon under dessa år på
bruksherr-gården fick vända sina händer till,
säkert kommer att kännas minst tungt
för henne att bära genom livet.
Fru Eva Warolin, änka efter vice
pastorn Johannes Warolin, sitter vid
fönstret och använder det sista
dagsljuset till att sy hålsöm på ett lakan
av finaste linnelärft. Hon syr
brudlakan åt socknens rikaste bonddotter,
hon skall också brodera brudnäsduken
och åtskilligt annat till utstyrseln, ett
arbete, som hon med tacksamhet
mottagit nu, när hon står utan stöd i livet
och med sina händers arbete måste
försörja sig och sina barn, om hon inte
vill komma socknen till last.* Hon
sitter och tänker, att det där bröllopet
skall inbringa henne åtskilligt, både i
pengar och in natura. Hon har lovat
att hjälpa till med finbaket och att göra
bröllopstårtorna — hade det också
varit så väl, att hon fått kläda bruden,
som denna själv önskat. Men den
gamla prostinnan och hennes ogifta dotter
hålla detta som sitt privilegium —
fastän de långt ifrån behöva det för inkom-
# Vid denna tid fanns ingen
pensionskassa för prästänkor.
stens skull — och ingen av socknens
brudar har ännu vågat riskera deras
onåd.
E ar nen leka, utan att göra mycket
buller, i ett hörn av det stora köket
som jämte den lilla kammaren
innanför utgjort hennes bostad under de sju
år hon varit gift, och vilken bostad hon
nu, jämte det enkla bohaget, vill söka
att behålla. Visserligen är den kall och
dragig, men bönderna i byn ha lovat
att köra till henne ved, och hon vet nog,
att de komma att tänka på henne med
ett och annat därjämte.
Hon ser bort till den äldsta flickan,
som lillgammal och beskäftig för sina
sex år leker mor för de yngre. Ja, det
är bra, tänker hon, att hon kan börja
ta hand om dem, att de snart kan reda
sig ensamma, när mor hjälper till med
somnad i prostgården och andra
gårdar.
Hon kommer att tänka på ett
ordspråk, om att en god vilja drar’halva
lasset. Ja, nog har hon en god vilja,
men hon kan ändå inte hindra att det
kommer stunder, när lasset käns
ganska tungt. Hon ser inte sy längre, och
så släpper hon arbetet i knäet och
sitter och ser ut mot snön, som faller och
faller, i stora lösa st järnflockar.
Om några veckor är det jul, tänker
hon. Oeh den tanken liksom gläntar
på en dörr, som innan hon hinner
hindra det, Öppnar sig på vid gavel. För
sorgen — sorgen och saknaden efter
den hon förlorat.
De levde alltid överens och lyckliga,
och han var den bäste man hon visste
i världen. Nitisk var han i sitt ämbete
och avhållen i församlingen — det var
mellan sockenborna redan en avgjord
sak att de skulle välja eller kalla
honom till sin kyrkoherde, när den
åldrige och skröplige prosten lade ihop
sina ögon.
Men hur annorlunda blev inte allt —
nu får hon vara glad om hon får sitta
kvar i den oansenliga stugan och få
några marker ull för sin sömnad i
stället för att bli en välmående prostinna.
Han skulle ha sparat sig litet bättre,
tänker hon. Socknen var stor, och alla
årstider företog han besvärliga färder
till de många avlägsna skogsbyarna.
Det var under en sådan färd han
körde ner på vårisen och fick ligga så
länge i vaken, att han ådrog sig en
häftig lunginflammation. Han gick
igenom, men sedan började han hosta,
trodde själv att det ingenting betydde
och arbetade som förut, tills tit t var
för sent, tills ingenting mera förmådde
bota hans sjuka lungor.
En tung suck glider Över hennes
läppar. Världen tycks henne så tom och
mörk i detta ögonblick — hade hon
inte barnen skulle det knappast tyckas
henne lönt att leva och sträva.
Hon stirrar ut mot skymningen och
snöns fallande flor. En forsläde
kommer körande borta på vägen, och hon
ser skjutsbonden sitta i sin
hundskinns-päls på lasset. Hon betraktar honom
först med likgiltiga Ögon, men sedan
är det något hos honom som förefal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
