Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnorösträttens ställning till tidens frågor.
Samhällsmoderlighet än en gång.
Valborg Ulrich,
själen i Kvinnliga kontorist- och
expe-ditfÖreningen och en på många
områden intresserad och vaken
personlighet, fyllde den 11 december 50 år.
Genom sin spänstighet och sitt
ungdomligt rörliga sinne är fröken Ulrich ett
bevis bland många på att de femtio
åren ingalunda förmått stäcka själens
utveckling, oeh de kontorister, vilka
betrakta henne som sin sannskyldiga
fostermor, finna henne alltjämt som en
av de gladaste i de ungas krets och en
av de påhittigaste när det gäller att roa
andra. Trots sin ansträngande
verksamhet, eller kanske just på grund
därav, har fröken Ulrich ett varmt
intresse för rösträttsrörelsen. Man ser
henne aldrig utan det internationella
märket, vilket hon bär som ett tyst
agitationsmedel, hon har varit en
värderad talare på Stockholms F. K. P.
R:s samkväm och hennes namn har
även varit synligt i Rösträtt för
Kvinnors spalter. Hennes anföranden äro
alltid präglade av den humor, som
verkar befriande och hennes kloka och
varma personlighet gör henne till en
gärna sedd gäst i alla kvinnokretsar.
G. H. E.
Ny kvinnlig stadsfullmäktig*
Vid röstsammanräkning i Malmö till
återbesättande av den genom
statsrådet Rydéns avsägelse lediga platsen i
stadsfullmäktige befanns fru Anna
Stenberg ha kommit närmast de på
arbetarepartiets lista förut valda och
intar nu sin plats i Malmö
stadsfullmäktige.
Kvinnlig utmärkelse»
I Kristiania har d:r Ingeborg Sseter
blivit utnämnd till stadsläkare i 3:e
kretsen. Det är första gången en
kvinna innehar sådan befattning i Norge
och saken är för den skull ganska
anmärkningsvärd. D:r Sseter har sedan
år 1914 praktiserat i Kristiania, och vid
sidan av sin privatpraktik bar hon
varit anställd som assistent hos
sundhetsinspektören.
anspråk inom snart sagt alla
industrigrenar. Jag har sett mörka,
ohygieniska, utan minsta tanke på de
arbetan-des hälsa inrättade arbetslokaler och
jag har sett fabrikshus, inrättade med
alla nutidens bästa anordningar för
hygien och bekvämlighet.
Så har jag också fått se något av
arbeterskornas kamratliv, den
uppoffrande hjälpsamheten, men också den
stora bristen på enighet och solidaritet,
den ringa förståelsen hos flertalet
arbe-terskor för sammanslutningens
betydelse, medan ett fåtal för kårens bästa
entusiastiska kvinnor oegennyttigt
söka samla, organisera, upplysa.
I arbeterskornas krets har jag mött
bitterhet, hatfullhet mot bättre lottade,
hopplöshet och sorglig oemottaglighet
för det ideella. Men oftare har jag mött
den mest beundransvärda
förnöjsamhet, den segaste uthållighet under
otroliga svårigheter, den lyckliga
förmågan att ta vara på minsta glädjeämne,
längtan efter ideellt livsinnehåll och
hos många den levande religiösa tro,
som förädlar och bär genom de
vidrigaste bekymmer.”
För den, som närmare vill ha reda på
allt det, som rör kvinnorna som
indu-striarbeterskor, kan boken betraktas
som en fullkomlig uppslagsbok. Man
får t. ex. veta, vad kvinnorna
sysselsättas med inom industrien och till
vilket antal de äro engagerade inom de
olika yrkena. Så lämnas en
redogörelse för löne- och arbetsförhållanden
inom en del yrken och i följande kapitel
behandlas skyddslagstiftningen,
stuve-riarbeterskorna, bostadsfrågan, semes-
En resa, från vilken jag först härom
dagen återkommit, har hindrat mig
frän att forr besvara fru Petrinis
gen-inule på min artikel
Sainhallsinoder-lighet i n:r 21 av KÖstratt för
Kvinnor. Ehuru sent begagnar jag dock
tillfället — det kan endast vara till
rörelsens fromma att dess
fundamentala idéer dryftas. Blott så, i
brytningen mellan olika uppfattningar klarna
och utformas de, hällas levande,
alicle-les som en manniskas livsåskådning
formas genom kampen mellan
motsättningarna kring henne.
Fast egentligen behöver jag
knappast vittna oni att denna uppfattning
är min — hade den icke varit det
skulle jag ingen orsak i världen haft
att publicera min artikel. Att fru
Petrini icke hyllar samma åskådning är
lika tydligt. Det framgår redan av den
förebrående ton, vari hon omnämner
att de anmärkningar jag framstäilt
ingalunda äro nya utan allt som oftast
återkomma, ”vanligen frän personer,
vilka haft så gott som ingenting med
rosträttsarbetet att göra” — en iras, ur
vilken man synnerligen lätt avläser
undermeningen: ”vad veta de alltså
om det de anmärka på!”
Vilket är ungefär lika dräpande som
om en riksdagsman skulle besvara en
kvinnlig vädjan i någon politisk fråga
med: ”Vad vet den om politik, som
icke haft med riksdagsarbetet att
göra!”
Man bör icke, för att använda ett
bildlikt uttryck, anse att
riksdagsarbetet är hela politiken och F. K. P. IL
ett slutet förbund, ett fiimurarskap
inom vilket ingen opposition, intet
tankeutbyte annat än i de officiella
fårorna tåles. Att små tendenser i den
vägen existera är ju tydligt — annars
kan man väl knappast förklara varför
icke dessa, enligt fru Petrini, täta
anmärkningar (och att de verkligen
varit rätt många har jag märkt på den
varma anslutning till min lilla artikel
jag fått mottaga) föranlett diskussion
långt före detta och med en mindre
förebrående inledare än fru Petrini i
téten.
terfrågan, hemarbeterskorna, de
minderårigas arbete m. m. I kapitlet om
fabrikssystrarna ges en skildring av
fabrikssystrarnas och
intressekontorens verksamhet och slutligen berör
författarinnan arbetslöshetsproblemet
och skildrar en del nödhjälpsarbeten,
som igångsatts under kristiden.
Gerda Meyerson besitter i hög grad
förmåga att väcka ett allt starkare
intresse för sitt ämne, detta helt säkert
mest beroende på den personliga
prägel, hon givit sitt arbete. Man tar med
intresse del av alla de fakta hon
kommer med, men man läser med ännu
större intresse hennes blixtbilder från
olika fabriker, hennes skildringar av
de många olika förhållanden, hon mött,
och man får ett starkt intryck av
hennes personliga uppfattning i en hel del
hithörande frågor.
Hon säger i sitt företal att hon skulle
önska ”att boken kunde nå till vidare
kretsar, till dessa många som tanklöst
begagna sig av de tusende lyx- och
nödvändighetsartiklar, i vilkas
tillverkning arbeterskan ej blott — ofta till
underpris — säljer sin arbetskraft utan i
oräkneliga fall också säljer hälsa,
livsglädje, människovärde. Och jag önskar
jag kunde visa människan, där många
blott se den mer eller mindre billiga
varan.”
I denna sin avsikt har hon till fullo
lyckats. Och värdet av hennes bok
kommer icke minst att uppskattas av
alla dem, som var på sitt område
deltaga i arbetet för en förändring till det
bättre i kvinnornas ställning.
Karin Fjällbäck-H olmgren*
Fru Petrini förebrår mig t. ex. den
okunnighet, som hon anser att mitt
pä-ståenue att ”kvinnosak for ilertaiet
socialt intresserade kvinnor är endast
rosträtt’ avslöjar och upplyser mig
om att kvinnosaken är mycket älure
än kampen for rosträtten. Jag tycker
bara upplysningen visar en väl djup
tilltro till den naturnodvändiga grova
okunnigheten hos en ”som hatt sä gott
som ingenting” etc.
Jag skulle tro att t. o. m. en
höger-man vet detta. J ag skulle ocksä tro
att vi alla veta vad fru Petrini sedan
— efter vad hon tyckes tro — till mitt
gendrivande meddelar, nämligen att
röstrattskvinnorna i skilda föreningar
aro verksamma för olika sociala mal,
att när kvinnor fingo rätt att bli
stadsfullmäktige, måste vederbörande ofta
nog gå till rösträttsföreningarna för
att iinna dem o. s. v.
Med samma rätt skulle förstås de
andra olika föreningarna kunna säga att
vederbörande fingo gä till dem — delta
inom parentes. Ty vem har tvivlat på
att bland rösträttskvinnorna, antingen
de äro medlemmar av den eller den
föreningen, finnes själva blomman av
präktig kvinnokrafti Frågan gäller
alls icke detta — som helt enkelt icke
kan ifrågasättas — ett sådant faktum
är det. Nej, frågan gäller fortfarande
varför F. K. P. K. icke till kvinnornas
och samhällets fromma sammansmälter
alla dessa skilda sociala
kvinnointres-sen till en enda stor strävan av
”samhällsmoderlighet” — varför F. K. P. K.
i stället — enligt fru Petrinis egna
ord — ”inom rösträttsföreningarna
arbeta de endast för rösträtt” “
avkopplat alla andra kvinnofrågor från
arbetsprogrammet, vilket nu uteslutande
upptar kampen för rösträtt.
Därigenom har man visst uppnått många
goda resultat, men också det mindre
goda, att kvinnosaken, detta invecklade
komplex av psykologiska, sexuella och
moraliska frågor — alla olösta, alla
skriande mot skyn — för flertalet
kvinnor, för ”de djupa leden”,
utkristalliserats så att säga till blott en fordan på
rösträtt — varvid man kan befara att
det levande medvetande om alla
kvinnornas ömtåliga problem, utan vilken
vår rösträtts seger (då vi en gång nå
den) icke får den genomgripande
betydelse den bör ha — lätt kan
avtrubbas. Och detta kan minsann ske
fastän kvinnosaken är äldre än
kampen för rösträtten — ja, kanske just
därför.
Avkopplingen har skett i kraft av
LandsfÖreningens beslut.
Det är det enda svar på min fråga
jag får.
Jag har satt frågetecken för detta
beslut och dess konsekvenser.
Som skäl för beslutet ger fru Petrini
utan vidare — blott beslutet självt! Det
förtjänade dock — efter fru Petrini var
inne på en liten historik — att
framhållas att LandsfÖreningens beslut
blott var följden av Internationella
rösträttsalliansens förhandlingar på
rösträttskongressen i Budapest år
1913, där den tog ställning till frågan
huruvida de skilda ländernas
rösträttsföreningar borde på sina program ha
endast rösträtt eller även andra
kvinnofrågor. På denna kongress talade
man för övrigt enligt deltagarnas
berättelser ”iner om den vita
slavhandelns utrotande än om rösträtt”.
Vilket dock icke hör hit, emedan detta i
huvudsak skylldes mrs Chapman Catt
och eftersom frågan i det här
sammanhanget endast gäller den svenska
kvin-norösträttsrörelsen.
Detta gör också att fru Petrinis
argument för rosträttskvinnornas
”aktiva pacifism” icke heller angår mig; ty
jag har aldrig hört talas om att Jus
Suffragiis tillvaro under kriget
skylldes svenska rösträttskvinnor.
För att emellertid återvända till
Internationella rösträttsalliansens
beslut, sä gick det ju ut pä att varje land
skulle äga rättighet att bestämma om
det på sin rösträttsrörelses program
ville ha biott arbete for röstratt eller
icke.
Hur Sveriges rörelse bestämt veta
vi ju. "Enligt beslut på
centralstyrelsemöte avhäiier sig Landsföreningen
av princip frän att göra uttalanden i
andra an rena kvinnofrågor, dar den
kan förutsätta att aiia dess
medlemmar äro eniga.”
Dessa fall ha icke varit så värst
många. 1 min artikel nämnde jag
några av dem, och det torde kunna
förutsattas, att hade jag glomt nägra av
betydenhet, skulle nog fru Petrini ha
påmint mig.
Däremot vet jag gånger då man sökt
få Landsföreningen att yttra sin
anslutning till humanitara frägor, som
blivit aktuella och fordrat handling,
men att den vägrat, ibland den enua
av alla tillfrågade
kvinnokorporatio-ner (daribiand liera politiska).
Jag skulle kunna draga fram än flera
exempel på Landöforeningens
”neutralitet”— t. ex. de svårigheter som försök
att driva pacifistisk propaganda inom
dess maktomräde mött o. s. v., men det
sagda får vara nog. Vi äro i alla fall
framme vid den punkt, dur man
bakom alla detaljanmärkningar, alla skäl
och förklaringar hit oeh dit ser vägen
dela sig som vi alla gå på — ser att
denna fråga är själva klyftan mellan
två huvudlinjer inom den medvetna,
svenska kvinnoväridens strävan —
och att allt som vi i den yttra är ägnat
att belysa meningsskiijaktigketerna
mellan, för att uttrycka mig grovt oeh
enkelt men belysande, oss feminister
och dem, vilka känna som en
framstående rösträttskvinna uttryckte det till
mig härom dagen: ”Jag hatar
feminismen!”
Själv hör jag ju, som jag i min
artikel vittnade, till feministerna och om
feminismens mål och väsen uttryckte
jag mig med så pass stor tydlighet i
min artikel Samhällsmoderlighet, att
jag här icke behöver ingå darpå. Jag
blev icke förvånad över yttrandet —
fast det ju varit förklarligt om jag
blivit det — när har man väl hört en
man säga, att han avskyr manligheten!
Nej, jag förstod att det var det
förlöjligade i feminismen hon avskydde
med ett av männen kanske lika
mycket som av rörelsens egna små
löjligheter inympat förakt — detta hastiga
förakt, vilket så ofta kastar ut barnet
med badvattnet.
Men det är antagligen på den
meningsskiljaktigheten det beror att det
är så sällan en kvinnofråga dyker upp
om vilken ”Landsföreningen kan
förutsätta att alla dess medlemmar
kunna vara eniga”.
Det är väl också därför den under
kriget kunnat fasthålla sitt beslut (ty
ett beslut är ju icke i och för sig
stadfäst till evig tid, fast man kunde ju
tro det av fru Petrini) att endast
sysselsätta sig med rösträtt!
Tänk om i stället enighet hade rått
mellan kvinnor, medvetna om sin
kvinnlighets, sin moderlighets plikt att
verka som fred si v rå re utan återvändo
quand méme! Icke blott som ju skett
med visad fred sv il ja bär och var i F.
K. P. R:s lokalföreningar — nej, i en
stor, samlad oavlåtlig yttring, ett
exempel för kvinnorna i andra neutrala
länder, en styrkekälla för de
kämpande pacifisterna i de krigförande
staterna!
Jag säger bara: tänk!
Då skulle förstås rösträtten
äventyrat, att en del vredgade högerpampar
uppskjutit dess lösning några år.
Men jag undrar om icke högre
värden dock vunnits — medvetandet utåt
och inåt, att kvinnorna vetat handla
som mödrar.
Återigen den invändningen — ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
