Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Signe Bergman.
Då Landsf öreningens ordförande i
somras kände sina till det yttersta
spända krafter svikta under den
ständigt ökade arbetsbördan, Överlämnade
hon för den återstående mandattiden
ordförandeklubban till vice
ordföranden, doktor Karolina Widerström.
Detta steg väckte en allmän häpnad och
ledsnad inom alla de till
LandsfÖrenin-gen anslutna rösträttsföreningarna och
bland många, som stodo utanför
rörelsen. Signe Bergman hade nämligen
under sitt långa, trofasta arbete för
rösträtten blivit icke blott
Landsför-eningens ledare utan även
personifikationen av hela rörelsen. Hon hade
som ingen annan helt vigt sig till
röst-rättsidéns tjänst. Andra arbetade för
kvinnornas rösträtt som ett bland flera
eftersträvansvärda mål. For Signe
Bergman var rösträtten hennes livs
patos. Vi hade också alla tänkt oss,
att hon skulle stå som ledare den dag,
då Sveriges kvinnor äntligen uppnå
den politiska medborgarrätten. Men
kampen hade varit för lång. Hon
kunde ej bida den oupphörligt
framflyttade segerdagen.
Kvinnofrigörelsens instinkt hade
redan tidigt vaknat hos Signe Bergman.
Uppvuxen som den äldsta i
syskonringen inom en stockholmsk
ämbetsman-nafamilj av konservativ läggning
rörde sig denna instinkt helt naturligt
utefter de båda linjerna att kämpa för
ett eget livsarbete och att komma ut i
världen. De båda linjerna flöto
samman, då hon 1889 begav sig till
England, där hon med kortare uppehåll
vistades ända till 1897, upptagen av
arbete som lärarinna, som sekreterare
vid fru Bergman-Österbergs
gymnastikinstitut och under de båda sista
åren som sekreterare åt den
framstående paleontologen d:r F. A. Bather.
Mellan de olika anställningarna
företog hon en resa till Italien och
uppehöll sig några månader i Paris samt
avlade ett besök i hemlandet. Men det
var England, som gjorde det djupaste
intrycket på henne, just därför att
hennes natur passade för engelsk
påverkan. Det ordnade, korrekta, förfinade
och reserverade i engelskt
överklassliv stämde med en sida av hennes
väsen; den långsamt väckta, men sega
och stundom till fanatism stegrade
entusiasmen för idéer motsvarade hennes
egen på en gång uthålliga och
flammande natur.
Hon hade också svårt att finna sig
tillrätta i Sverige, då hon utan eget
åtgörande erbjöds en plats i Sveriges
allmänna hypoteksbank, vilken hon
tillträdde hösten 1897 och där hon
fortfarande är anställd, sedan 1907 som
kassör. I England hade hon sina fle-
sta förbindelser och sina närmaste
vänner, och semesterbesöken i England
verkade upplivande på hennes själ som
andlig fjälluft. Det var också från
Englana hon hämtade möbler,
konstverk, husgeråd, med ett ord materialet
till sitt eget trevliga, förfinade och
personligt präglade bem, som under
långa tider skulle bli den svenska
rösträttsrörelsens medelpunkt.
Men det dagliga arbetet,
umgängeslivet, det egna hemmet och resorna
voro henne icke nog, hennes
allmänanda krävde ett arbete för
allmännyttiga ändamål. Med sin
egendomliga begåvning för journalistik skrev
hon anonymt artiklar i Idun och i
dagliga huvudstadstidningar, dels om
kvinnofrågor, dels om engelsk politik.
Hur väl minnes jag ej den varma
sommardagen 1905 i den förtjusande
danska badorten Hornbsek vid
Öresund, där jag första gången gjorde
Signe Bergmans bekantskap. En smärt,
solbränd, distinguerad ung dam
presenterade sig för mig, och efter ett kort
samtal gjorde hon mig den angenämt
förvånande frågan, om jag visste
något allmännyttigt arbete, som hon
kunde ge något av sin tid och sina
krafter. För dugligt folk finnes alltid
ett överflöd av sådana uppgifter, och
jag, som var ivrigt upptagen av
kvinnornas andelsförening Svenska Hem,
svarade efter ett ögonblicks
betänkande: ”Jo, hjälp oss som revisor i
Svenska Hem.” Detta var inledningen till
ett mer än tioårigt samarbete. Hade
jag då vetat, att hon i maj samma år
skrivit in sig som medlem i
Stockholms F. K, P. K., hade väl förslaget
blivit ett annat, men att hon var
färdig att sätta sin hand vid den tunga
plogen i den kvinnliga
rösträttsrörelsens svårarbetade nyodling var ej gott
att veta vid första Ögonkastet.
Men redan nästa sommar reser Signe
Bergman av egen drift med till den
internationella rösträttsalliansens
kongress i Köpenhamn och blev på
stället suppleant i den svenska
delegationen. Hon fick dar ett starkt
intryck av rörelsens vittfamnande art,
av kvinnornas sammanhållning och av
storheten i åtskilliga ledares, särskilt
ordförandens, mrs Chapman Catts
personlighet. Och från den stunden har
Signe Bergman varit med i
rösträtts-arbetet, som steg för steg bemäktigade
sig hennes tankar, hennes hjärta och
hennes fritid. Och det blir klart för de
gamla rösträttsarbetarna, vilken
dugande, pålitlig och ansvarsmäktig
kraft som bor hos den nya
vingårdsarbetaren.
År 1907 blir Signe Bergman
sekreterare i Landsföreningens verkställande
utskott. Som jag då var ordförande
och samarbetet mellan oss var
intensivt, kan jag i detta fall med
sakkännedom intyga, att Signe Bergman var en
idealisk sekreterare. Omtänksam och
noggrann som hon är, var arbetet
alltid färdigt i tid, alla uppgifter väl
kontrollerade. Intet var för smått för
henne, då det gällde rösträttsarbetet.
Men hon kom också med goda förslag,
det var lätt att se, att hos henne växte
en blivande ledare fram. 1909 utbytte
Signe Bergman posten som sekreterare
mot den av vice ordförande i
sammanhang med att d:r Lydia Wahlström blev
ordförande och fru Ezaline Boheman
sekreterare. Då d:r Wahlström efter
två års funktion avgick, var Signe
Bergman självskriven till ordförande,
men hennes förskräckelse för offentligt
framträdande och särskilt talande
gjorde henne oemottaglig för alla
övertalningsförsök, och så måste
undertecknad mycket mot sin vilja ånyo
emottaga ett förtroendeuppdrag, som hon
visste sig varken ha tid eller krafter
att fylla på det sätt, som ställningen
borde fordra. För Signe Bergman blev
också tiden intill 1914 en
förberedelse-tid för ordförandeskapet i allt som
gällde organisation och i de flesta fall
initiativ. Steget togs fullt ut 1914, då
Signe Bergman äntligen lät sig
övertala att gripa ordförandeklubban, som
hon omsorgsfullt och säkert svingat,
tills hon i somras icke längre
förmådde bära arbetets och missräkningens
dubbla bördor. Men då man som hon
arbetat intensivt i mer än 10 år på
rösträttsrörelsens mest krävande
platser, kan man ha rätt att begära att
andra taga vid. I den svenska kvin
norösträttsrörelsens historia kommer hon
alltid att intaga en av de allra
främsta platserna.
I fråga om Sveriges insats i den
internationella rösträttsrörelsen ha
många omständigheter bidragit till att
ställa henne på den obestridligt främsta
platsen. Hennes världsvana, hennes
språkkunskap, hon talar och skriver
eng*elska som sitt modersmål, hennes
kännedom om internationella, särskilt
engelska förhållanden ha varit de
yttre förutsättningarna, hennes vakenhet,
praktiskhet och omtanke, korrekthet
och arbetsvillighet men främst hennes
brinnande intresse för rösträttens sak
ha varit de inre. Signe Bergman har
varit med om så gott som alla den
internationella rösträttsalliansens
världskongresser och vid dem spelat en allt
mer framträdande roll. Vid
London-kongressen 1909 blev hon vald till
Alliansens 3:e sekreterare, 1913 till dess 2:a
skattmästare.
Hennes ledargåvor framträdde på sin
höjdpunkt vid världskongressen i
Stockholm 1911, som brukar betecknas som
den bäst organiserade och mest
lyckade av alla Alliansens
jättekongresser. Mrs C* Chapman Catt, som
förstår att värdesätta människor och
arbete, förklarade, att hon aldrig haft
mindre förarbete vid en kongress än
vid denna. Allt som kunde göras utan
henne var på förhand utfört eller
uttänkt. Signe Bergmans speciella
gåvor, noggrann planläggning och
omsorgsfullt detaljövervakande kommo
här till sin fulla rätt. Och mrs Catt
kunde aldrig komma till klarhet över
varför svenska kvinnor, som voro så
dugliga i samarbete, så vidsynta,
kultiverade och energiska icke redan
uppnått sin strävans mål — det politiska
medborgarskapet. Att vara en värdig
arbetskamrat till Carrie Chapman Catt
är säKerc den högsta utmärkelse någon
kvinna inom detta område kunde nå.
Och den äran tillföll Signe Bergman.
Det svenska rösträttsarbetets gång
ligger för mig som en väg av långa
branta uppförsbackar och korta, tvära
utförsbackar i en lång, alltför lång
serie. Vi ha röjt väg, vi ha knogat
uppför den ena backen efter den andra till
det tillfälliga målet,
konstitutionsutskottets tillstyrkan, Andra kammarens
Ur bokmarknaden.
Vår tid. Årsbok utgiven av Samfundet
De Nio. Albert Bonniers förlag. 215
sid. Pris 7 kr.
Samfundet De Nio, förvaltarna av
Lotten von Krasmers litterära testamente,
utgav till julen andra årgången av
Vår tid, och den gedigna
kulturprägel och litterära smak, som
kännetecknade 1916 års volym, är även
utmärkande för nästföljande års. Den omspänner
ganska vida kulturområden med
företräde för den internationella
diktningen, vilkas märkesmän i modern
litteratur funnit skildrare såsom August
Brunius, Algot Ruhe, Alfred Jensen,
Göran Björkman och John Landquist.
Tyngdpunkten har, i motsats till den
första årsboken, överflyttats till det
mera gedigna tankeområdet och det
lättare litterära godset har ersatts av
analyserande och kritiska skildringar.
Åt freden och kvinnofrågan, de stora
folkrörelser, som lågo Lotten von
Krse-mer så varmt om hjärtat, har plats
blivit beredd genom Elin Wägners
skarpsinniga dialog I den stora konkursen
och Hilma Borelius’ intressanta studie
Över den österrikiska författarinnan
Rosa Mayreder, en utpräglad
individualist och framstående psykolog, som är
alltför litet känd i Sverige, trots att
hennes bok ”Zur Kritik der
Weiblich-keit” redan 1910 översattes till svenska.
Särskilt på det sexualpsykologiska
området har Bosa Mayreder genom sin
vetenskapliga noggrannhet, sina
kunskaper och sin psykologiska insikt gjort
många träffsäkra iakttagelser. Med sin
klara och skarpa blick ser hon till
botten av kvinnorörelsens problem, och
fastän definitionerna av dess innebörd,
som Olive Schreiner påpekat, äro
skiftande och mångfaldiga och målet icke
enhetligt fattat av alla, ser hon icke
häri ett bevis mot det betydelsefulla i
kvinnorörelsen soin företeelse. Fastmer
är detta ett kriterium på att den är en
livsrörelse, icke en produkt av
eventuellt felaktiga teorier.
En annan artikel av en kvinnlig
författare, som förtjänar särskild
uppmärksamhet är Klara Johansons
briljant skrivna, roande och skarpsinniga
artikel Tysk frihet, som är en hälsosam
och träffsäker rekapitulation i vissa
faser av Tysklands litterära och politiska
historia.
En reproduktion av ett
karaktäristiskt träsnitt av Sigge Bergström
förhöjer kokens konstnärliga värde.
G. H. E.
större och större majoritet, utredning,
regeringsproposition, jättepetitioners
verkan, samarbete med
högerkvinnorna o. s. v. För varje gång ha vi
hoppats, att sista toppen äntligen var nådd,
men på den besvärliga backens krön
har den tvärbranta om ock korta
ned-försbacken åter mött vår blick. Visst
ha vi stigit och stigit, visst äro vi säkra
att nå vårt mål snart, men denna
backiga väg tar på krafter, som kunde
användas till nyodling, till sådd och skörd.
Signe Bergman har under åratal gått
främst i varje ny uppförsbacke,
knogat, släpat, dragit, jämnat vägen och
ordnat tåget. Hon har uppmuntrat alla
de strävande med att denna branta
backe säkert vore den sista. Och då den
obevekliga utförsbacken åter kom till
synes, har hon varit den första att
tillropa oss att ej förtröttas utan i god
ordning övervinna nästa sluttnings
svårigheter. Nu är även hennes kraft
tomd. Hon har heller ej sparat den.
Hon har måst ge tappt inför de sista
backarna, kanske inför den allra sista.
Det är överansträngningens tragedi.
Men från alla rösträttens arbetare och
välönskare stiger till den uttröttade ett
mångtusenstämmigt rop: Tack för god
vakt! Tack för god vilja! Tack för gott
arbete!
Anna Whitlock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
