Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Morro: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
vil Arg.
STOCKHOLM, 15 FEBRUARI 1918
N:r 4.
Rösträtt och politisk takt.
Jag sitter med en L. K. P. R:s
årsberättelse i min hand och bläddrar genom
sidorna. Rätt enformig kan den tyckas
för den som ej deltagit i
rösträttsarbe-tet. Lokalföreningar utströdda över
hela riket, och en massa namn på
personer: centralstyrelsemedlemmar och
suppleanter, medlemssiffror. Och som
extra påbröd litet vetskap om föredrag
som hållits, socialt arbete som
bedrivits etc. Torrt och abstrakt förefaller
det den oinvigde. Men för den som
levat med i detta intresse, sugits iu i
rörelsen, är det inte livlösa namn, det
är livslevande människor och
åskådliga bilder som manas fram. Jag ser
viljestarka kvinnor, som årslångt
arbete i rösträttens tjänst gjort vakna
och målmedvetna, vana att övervinna
svårigheter och lyhörda, när det gäller
att skilja kärna från skal i det
politiska frasmakeriet. De ha setat länge
på åhörarplats och hört männen
dryfta kvinnornas angelägenheter, och
deras kritiska förmåga har skärpts
under tiden. Detta tillskott i det
politiska livet kunde vara gott att äga, hrr
riksdagsmän, och intet parti kommer
att bli lottlöst. Det har så ofta,
särskilt i denna tidnings spalter,
framhållits huru kvinnorna och samhällets
svaga och vanlottade sknlle vinna på
kvinnornas inträde i statslivet. Men
det förefaller mig som om även det
politiska livet kunde ha något att
vinna på kvinnornas medinflytande.
Kvinnorna ha ju av ålder ansetts som de
goda sedernas och den goda tonens
väktare. Och sällan har väl en dylik
vakthållning varit så välbehövlig som
just nu inom det politiska livet. Det
är en sannskyldig plå^a för den med
politisk anständighetskänsla begåvade,
vilket parti han än tillhör, att med
tillhjälp av vissa av de dagliga
tidningarna söka orientera sig i de politiska
dagshändelserna. Denna försämring
och detta förråande av pressen är
särskilt märkbart, när en vänsterregering
sitter vid makten. Jag är övertygad
om att när kvinnorna tillåtas deltaga
som fullmyndiea medborgare i det
politiska livet, så komma de kvinnor
rösträttsrörelsen fostrat till fördra^samhet
mot oliktänkande aldrig att nedlåta sig
att deltaga i skallet utan komma att
kraftigt reagera. Lika litet som vi
tilllåta en dvlik ton inom vår
umgänges-neh familiekrets, lika litet skulle vi
finna os« däri inom vår politiska miljö.
— ”In hil sk överskattning”, invänder
kanske någon vid tanken på
förlöpningar från ett eller annat kvinnohåll.
Men jag ber då att få betona att jag
talat om den kontingent av kvinnor,
som utvecklats och skolats genom röst-
Vi kunna icke med säkerhet förutsäga att inte i
framtiden nya Napoleoner och Cesarer komma att uppstå.
Den enda tryggheten finns hos folket självt. Över hela
världen har det visat sig att kvinnorna, när deras
fosterland vant i fara, solidariskt ställt sig vid männens sida,
om också deras hjärtan varit nära att förblöda. Men vad
framtiden fordrar av oss är att vi förekomma det onda
och att vi genom klarsynthet och förutseende förhindra
möjligheten av framtida krig.
CARRIE CHAPMAN CATT.
Debatten om k vinn orösträtten i Englands
över lins.
Det engelska
folkrepresentationsfor-slaget passerade från underhuset till
Överhuset den 7 december och
behandlades och gick igenom i första
läsningen den 11 december. Andra läsningen
ägde rum den 17 december och inleddes
med en debatt, som varade i två dagar.
Stämningen i överhuset
karaktäriserades av den engelska rösträttstidningen
The Common Cause som synnerligen
akademisk, och man hade en ändå
starkare känsla an vanligt av den
högdragenhet och kyla och den ringa kontakt
med kampen för tillvaron, som är
utmärkande för det illustra husets
medlemmar. Till denna stämning bidrog i
icke ringa mån frånvaron av de flesta
yngre pärerna.
Ehuru lord Salisbury underkastade
förslaget en ingående kritik, varnade
han dock för avslag. Han hade ett
stort förtroende för sina landsmän, och
det låg i statens eget intresse, att man
skulle hysa tillit till de arbetande
klasserna. Vad kvinnans rösträtt beträffar,
vilken skulle tillföra nationen 6
millioner nya väljare, så fanns det inte
heller någon anledning att misstro
kvinnorna, ehuru lorden själv med en
viss oro motsåg den enorma ökning av
väljarmassorna, som kvinnans rösträtt
skulle innebära. I betraktande av lord
Sali sbu rys forna ställning till
kvinnorösträtten innebar hans tal åtskilligt
av intresse. Hans meningsfrände,
vis-count Bryce, intog däremot en
föråldrad och för länge sedan uppgiven
position, och när han yttrade, att
kvinnorna icke voro intresserade av
politik och inte heller hade några tillfällen
därtill, då de aldrig resonerade om
politik eller bevistade några möten,
visade till och med Överhusets pärer tecken
till synbar förvåning . Viscounten
slutade sitt anförande med att säga, att
verkningarna av kvinuorösträtten
varken visat sig leda till ont eller gott,
vilket bevisade hans egen bristande
kännedom om vad som tirnat i världen
under de senaste femtio åren.
Även lord Sydenbam talade emot
demokrati och kvinnorösträtt, och efter
honom kändes det som en verklig
befrielse, då lord Russell höll ett
utomordentligt och aktuellt röst rätts t al,
baserande kvinnornas rätt till valsedeln
på de mänskliga rättigheter, som de
dela med männen.
rättsarbetet. Denna skara är
emellertid både kvantitativt och kvalitativt
så betydande, att vi hoppas att den
skall lyckas genomsyra det hela. Vi ha
ju under rösträttsrörelsens fortgång
sett vilka möjligheter till utveckling
kvinnorna sitta inne med. Vi grunda
även denna förhoppning på det
politiska upplysningsarbetet som L. K. P. R.
planlägger — en upplysning på bred
basis, vid vilken de olika partiernas
åsikter i varje fråga skola erhålla sin
talsman. Ingenting gör nämligen en
person till ett så lättfånget byte för
politiska upphetsare och för politiska
slagord som okunnigheten. Men gott
vore om kvinnorna redan nu, så ofta
tillfälle därtill erbjudes — och dessa
tillfällen äro helt visst många — gjorde
försök att få den politiska tonen
omkring sig hyfsad och anständig.
Jag bläddrar vidare i L. K. P. R:s
årsbok, läser namnen på de många
kvinnorna och orterna och ser ett nät
av osynliga trådar spunnet från den
ena lilla platsen till den andra,
ledningstrådar som överfört energi och
och uthållighet till de många som
hoppas att nu stå vid målet för sina
strävanden.
Elin Wahlquist.
Som billens försvarare uppträdde
även lorderna Buckmaster, Stuart of
Wortley och Lytton. Den senare
framhöll i sitt av sann och verklig
övertygelse präglade anförande, att hans
enda invändning mot förslaget var att
det blivit för länge fördröjt. En
föregående talare hade erinrat om att
Ryssland var det enda stora europeiska
rike, där kvinnorna hade rösträtt, men
i Ryssland rådde anarki. Men trodde
någon, att våra dagars händelser i
Ryssland skulle ägt rum, om landet i tid
hade fått en demokratisk författning?
Han ville be lorderna betänka att
endast genom att ta hänsyn till folkets
känslor och önskemål kunde man
undvika en revolutions ödesbringande
verkningar. Före år 1832 voro Englands
arbetare icke representerade i
parlamentet, och än i denna dag voro
kvinnorna beroende av dem, som stiftade
laear för dem. Detta var icke ett
förslå sr, som gällde folkets styrelse utan
folkets rätt till representation, och som
sådant hoppades han att det snart
skulle bli lag.
Förslaget segrade utan votering och
debatterades åter av Överhuset under
det s. k. kommittéstadiet, som
föregår tredje läsningen, den 8, 9 och 10
januari. Den 10 januari kommer att
inregistreras i rösträttens annaler som
en synnerligen betvdelsefull dag. Då
vrmno nämligen Englands
rösträtts-kvinnor sitt Waterloo, demokratins och
rättvisans principer seerrade mot
auto-kratin, och kvinnorösträtten antogs av
överhuset med 134 röster mot 71.
Debatten följdes med både intresseoch
oro. På ett vis kunde man känna sig
säker om utffåneren, men saken gällde
orn den skulle få ett In em t orh fridfullt
förlonp eller förvandlas till en häftig
konflikt mellan över- o^h underhus,
vilket i betraktande av tidsläget kunde
motses med verkliga farhågor.
Lord Curzons anförande, som
inledde debatten, präglades icke av några
svnpunkter, som skilde det från ett
ordinärt antiröslrättstal, men mot slutet
kunde åhörarna konstatera nya tonfall.
Han bad sina kollerer betänka vad
följden skulle bli om de på grund av
kvin-r> orösträtts frågan skulle råka i
konflikt med nnderhuspt. ”Ni kunna rosta
efter er övertygelse”, sade han, ”ni ha
makt och rätt att utesluta d^t
kvinnliga rösträttsförslaget ur billen, men
om ni tro att ni sedan kunna rädda den,
då missta ni er grundligt. Underhuset
kommer att lämna tillbaka billen med
kvinnorösträtten vederbörlieren inpas*
sat, och bur tänka ni då göra? Äro ni
beredda att inlåta er i en strid med 35Ö
inedlemmar av underhuset, bland
vilka 150 tillhöra samma parti som ni
själva?” Själv ville lorden inte stå i an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
