Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då den amerikanska rösträttsrörelsen blev till.
Ett sjuttioårsminne.
Kvinnornas parti i England och
krigsmålen.
I det meddelande, som skickats till
svenska pressen med anledning av att
rosträttsbillen nu definitivt blivit lag,
framhålles också, att den första
handling, som Kvinnornas parti utfört,
sedan de erhållit sin fulla medborgarrätt,
var att skicka ut ett manifest till
kvinnorna i de allierade länderna med
tillkännagivande, att de skulle begagna
sin rösträtt till understödjande av de
mest chauvinistiska krigsmål.
För att om möjligt hindra
missförstånd vilja vi uttryckligen nämna, att
det Kvinnornas parti, som det här är
fråga om, ingalunda är den samlade
engelska rösträttsrörelsen, utan endast
den ganska lilla minoritet, som ännu
kvarstår av den Pankhnrstska
fraktionen av suff ra vetter; deras organisation
upplöstes faktiskt vid krigets början,
så att de kvinnor, som undertecknat
detta manifest nog icke representera
mycket mera än sig själva.
Ett kvinnornas medborgarhus.
De skandinaviska rösträttskvinnorna i
Minnesota ha alltid med den mest
berömvärda energi arbetat på rösträttens seger
och även visat sin dnplic*het i fråga om
organisation. Deras ordförande, mrs Lnth
Jaeprer, har stått i livlig rapport med
Sverige. och i ett av sina senaste brev till
Bosträtt för Kvinnors redaktion
meddelade hon att rösträttskvinnornas tanke på ett
medborerarhns kunnat förverkligas genom
de skandinaviska kvinnornas livliga
intresse för saken. Penningmedel ha insamlats
genom frivilliga gåvor, basarer och
försäljningar, och genom en
teaterföreställning, besökt av tnsen personer, där Frier^a
Carlbergs Statsministerns döttrar
uppfördes på svenska, skanades den grundplåt,
som bildade bygtrnadens hörnstenar. Ett
medsänt fotografi visade att den ter sig
både värd i e: och Inbjndande, och när
byggnaden överlämnades till Minnesotas
kvinno-rösträttsf Srening, döpte donatorerna den
med profetisk syn till Kvinnornas
medborgarhus.
Den 14 juli 1848 lästes i ”Seneca
Co-unty Courrier” en inbjudan till ett
offentligt kvinnomöte i Seneca Falls.
Undertecknare voro tvenne i den då
pågående antislaverirörelsen
framträdande kvinnor, Elizabeth Cady
Stanton och Lueretia Mott jämte ännu
några andra, alla utom mrs Stanton
kvä-kerskor.
Mötesdagen randades. Den stora
lokalen, metodistkyrkan, var fylld till
sista plats. Man hade uppgivit den
ui*-sprungliga avsikten att endast giva
kvinnor tillträde, emedan mänga män
önskade deltaga. James Mott, Lueretia
Motts make, fungerade som
ordförande, hög och värdi ar i sin kväkaredräkt.
(Man hade nämligen ansett det för
djärvt att välja en kvinnlig
ordförande!) Lueretia Mott höll det första
anförandet, vari hon framhöll
nödvändigheten av att förbättra den kvinnliga
ungdomens upn fostran och att höja
kvinnornas ställning i samhället.
Därefter följde många, så väl manliga som
kvinnliga talare, och förhandlingarna
åhördes med det livligaste intresse av
mötesdeltagarna. Med särskilt stor
livaktighet blevo äktenskapslagarna
diskuterade. Av mrs Stanton upplästes en
deklaration, som var ytterst originellt
formulerad. Man hade nämlieren
använt sig av hela inledningen till
”oav-hän^ighetsförklarinfiren”, blott med den
skillnad att man i stället för ”alla
människor” hade satt ”alla män och
kvinnor”, ooh i analogi med amerikanarnas
18 anklagelsepunkter mot konung
Ge-orer hade man i kvinnornas namn
uppställt lika måne-a anklagelsepunkter
mot männen. Anklagelsen utmynnade
i följande uttalande: ”1 betraktande av
kvinnornas fullständiga politiska
rättslöshet, deras otillfredsställande
position i religiöst och socialt hänseende,
i betraktande av ovan anförda
orättfärdiga. lagar och emedan kvinnorna
känna sig undertryckta och berövade
sina heligaste rättigheter, fordra vi att
de ofördröiligen skola erhålla tillträde
till de rättigheter, som tillkomma dem i
egenskap av borgare i Förenta
staterna” Avslutningsorden lydde: ”Då vi
begynna detta arbete, veta vi, att vi
utsätta oss för missförstånd,
förvanskningar och åtlöje, men vi skola nyttja
varje medel vi ha till vårt förfogande
for att nå vårt mål. Vi skola utsända
agitatorer, sprida flygskrifter, vända
oss till staternas representationer, så
väl som till kongressen och söka att få
vår sak omtalad på predikstolarna och
i prassen. Vi hoppas att detta möte
skall följas av en hel rad möten, som
omfatta varje del av landet.”
Deklarationen undertecknades av
omkring 100 av de närvarande, både män
och kvinnor. Till sist antogos flera
resolutioner, som p-ingo ut på att hävda
kvinnornas likställighet med männen på
alla områden. Man fordrade tillträde
till universiteten, till privata och
offentliga ämbeten och förtroendeposter samt
likställighet inom äktenskapet, d. v. s.
kvinnans rätt att råda över sin
person, sin förmögenhet, sin
arbetsförtjänst och sina barn. Och kulmen —
man fordrade politisk rösträtt for
kvinnor. Denna resolution var deu enda,
som icke blev enhälligt antaeren. För
kväkarne, som principiellt hålla sig
utanför politiken, hade denna fordran
ineden praktisk betydelse.
Detta möte är den forsla samlade,
organiserade protest mot kvinnornas
ställning i samhället, som någonsin
avgivits. Kvinnosaken har stolta anor i
Amerika. Öch kvinnornas frihetskrav
hade vnxit fram under osjälvisk kamp
for andras frihet och rätt.
Det var negerslaveriets gräsligheter,
som på sin tid (efter 1830 hade i
nordstaterna uppstått en stark rörelse mot
slaveriet) tvinerade skaror av
Amerikas ädlaste kvinnor ut i samhäl Is
stridernas larm. Kvinnor som Sarah och
Angelina Grimke, döttrar till en rik
plantageägare i en av
sydstaterna,över-**åvo familj och hem och droeo ut nå
”korståg” mot. slaveriet, emedan de icke
knnde uthärda eländet, medan präster
från sina predikstolar dundrade mot
denna okristliga färd och uttalade sin
fördömelse över kvinnor, som blandade
sig i offentliga angelägenheter. Det är
icke nog med att kvinnorna — liksom
LMil JJLLL. JL- L
sina manliga kamrater — under
offentlig agitation för negrernas sak ha att
uthärda rasande pöbelhopars råheter,
skällsord och stenkastning. De erfara
också, att en extra portion svårigheter
kommer dem till del just därför att de
äro kvinnor. Det är icke bara från
predikstolarna som deras rätt att blanda
sig i offentliga angelägenheter
förmenas dem. Deras ställning inom
anti-slaverifÖrenin garna blir också ett
tvisteämne. Härigenom rycker
kvinnofrågan fram. Och vi se hur en glänsande
kamp för både abolitionismen och
kvinnosaken föres av den krets litterära
och filosofiskt bildade kvinnor,
”Bostons lärda damer”, som spelat en så
stor roll i Amerikas kulturliv
skrift-ställ arin nan Margaret Ful ler, Julia
Ward Howe, kvinnosakens ’Vrand old
lady”, författarinna till ”The Battle
Hymn of the Bepublic”, den
frihetssång, som under inbördeskriget var på
allas läppar inom nordarmén m. fl. Vad
Harriet Beecher Stowe verkat för
slaveriets utrotande genom sin
världsberömda bok ”Onkel Toms stuga” veta vi
alla.
Me ii utveckline-en går fort i den nya
världen. Då år 1840 internationellt
anti-slaverimöte hölls i London, var
kvinnornas ställning inom
abolitionistfore-ningarna fullt erkänd. Flera
kvinnliga delegerade valdes. Deras ankomst
till kongressen väckte emellertid
förfäran’. Man hön föll dem att drara sig
tillbaka godvilligt, Lueretia Mott,
liksom Elizabeth Stanton delegerad,
nekade emellertid av hänsvn till de
föreningar, som sänt dem. Förgäves
hävdade de närvarande amerikanska
männen med stor enerp-i de kvinnliga
delegerades rätt att deltaga i mötet.
Kvinnorna blevo uteslutna från
förhandlingarna, som de dock godhetsfullt fingo
åhöra från en med galler försedd loge.
Amerikanernas främste man, Garrison,
vägrade på grund härav att intaga sin
plats i salen och spelade under hela
mötet rollen av stum åhörare på en
läktare. Då de utestängda kvinnliga
delegeradena, mrs Mott och mrs
Stan-ton, arm i arm vandrade hem till
hotellet efter att från den gallerförsedda
logen ha lyssnat till männens rådslag
i den sak, for vilken de osjälviskt
under åratal offrat tid och krafter, föd-
Ur bokmarknaden.
MINNEN av och om EMIL KEY, ut-
givna och utfyllda av Ellen Key.
Del II, 386 sid. Pris häft. kr. 7,50,
inb, 10 kr. Del III, 478 sid. Pris
häft 10 kr., inb. kr, 12,50. Albert
Bonniers förlag.
1 Ellen Key har med de år 1916 och
1917 utkomna andra och tredje delarna
av Emil Keys Minnen slutfört det
grannlaga och omfattande värv hennes
fader i sin levnadsafton lade i hennes
händer. I detta värv har Ellen Key
också låtit ingå utförandet av en
avsikt Emil Key stundom yttrade: att
samla och ge ut sina avhandlingar och
artiklar i dagens frågor. Minnena
upptaga en stor mängd sådana alster av
Emil Keys penna.
I Minnenas första del lämnade vi
Emil Key såsom nyinstallérad på
Sundsholm i Tjust, av ”en massa
ani-maliska bestyr” mycket avbräckt i den
litterära verksamhet han trott sig
kunna förena med jordbrukarens kall. Åt
detta kall ägnade han hela sin kraft i
nära tjugu års tid och förvandlade
därunder Sundsholm, trots dess ovilliga
jord, till en i hela trakten ansedd
mönstergård, dit man såsom hedersbevisning
förläde stamholländerier,
lantbruksmö-ten och rättareskola. Husbonden själv,
som också i en serie
”Lantmannabetraktelser” uppdragit ref ormlin jer för
det svenska jordbruket, invaldes i
Lantbruksakademien. Sundsholms
trädgård blev en av de förnämsta i
orten. Genom dess trädskola spriddes
utmärkta fruktsorter. Demokrat och
folkupplysningsvän som Emil Key all-
tid var i ord och handling, sörjde han
även för att alla torpare under godset
kostnadsfritt fingo fruktträd jämte
hjälp och råd för deras skötsel. På
Sundsholms skönhet, så rikligt tillmätt
av naturen, slösade han möda och
kostnader genom planteringar och
nyanläggningar.
Hans förhållande till gårdens många
underlydande förblev patriarkaliskt i
bästa mening — ”herrskapet voro som
far och mor för oss”, sade en gammal
tjänare. Hans goda psykologiska blick
och förmåga att ta’ människor kommo
vackert till synes i hans förhållande till
tjänarne. För deras angelägenheter
och icke alltid så snabbt avlevererade
förtroenden hade han alltid tid,
tålamod och intresse. Men klemig
undfallenhet förekom icke, ty det hörde
oavvisligt till Emil Keys uppfattning av
människovärdet, att detta medförde
såväl skyldigheter som rättigheter.
Även med sina sockenbor höll han
i i ett fall patriarkalisk räfst med fara
för eget skinn. Det gällde de då nya
brännvinslagarnas efterlevnad. Den
tidens ”frihetsbrÖder” betalade med
stenkastning och nattliga överfall under
Emil Keys landsvägsresor hans
verksamhet som frivillig lagväktare. Han
lät sig emellertid ej skrämma och
avgick slutligen med segern, till
ömsesidig belåtenhet. Som ett utslag av
patriarkalisk omvårdnad om
sockenborna kan även betraktas den
förliknings-kommitté för socknen Gladhammar,
som Emil Key bildade tillsammans
med den präktige komminister
Kindmark. Den hade till ändamål att inom
hemsocknen minska härjningarna av
kungl. svenska process-sjukan, och
genom dess verksamhet stryptes i sin
linda månget processyngel, som kunnat
bli både stort och dyrt och besvärligt.
Det behöver ju inte sägas, att en
man med Keys begåvning och
framskjutna ställning tidigt blev en hårt i
anspråk tagen kommunal arbetskraft.
Redan under de första Sundsholmsåren
klagar han över de många praktiska
och kommunala bestyr, som komma
människan att ”växa fast vid gräsen”.
Genom sitt goda handlag med
människor lyckades han på stämmor och
i styrelser få sin egen förutseende
allmänanda och företagsamhet samt sitt
skönhetssinne att färga av sig på de
försiktiga lantmännen. För lösningen
av ortens kommunikationsfrågor
nedlade han mycken tid och kraft, därvid
alltid bekämpande allt ensidigt och
småaktigt by- och bygdeintresse. Hans
nit för folkbildningen avsatte en
vacker frukt i Norra Kalmar läns
folkhögskola, såsom vars egentlige
grund-läggare han namnes.
Emil Key växte emellertid icke ”fast
vid gräsen” i hemorten. Ett helt rum
på Sundsholm var från golv till tak
fyllt med böcker, mest den yppersta
världslitteraturen, historia, teologi och
filosofi. Och dessa bokskatter voro för
den utåt så verksamme godsägaren ej
blott väggdekorationer. Han var en
starkt receptiv natur, fann alltid tid
till fortsatta studier och torde ha ägt
en gedigen fond av verkligt tillägnad
bildning. Från sin lantligt avskilda
vrå av världen levde man i hemmet på
Sundsholm med i mänsklighetens liv.
I Keys rika begåvning hade alltifrån
iingdomen funnits en religiost-filosofisk
ådra ,och den religiösa frågan upptog
honom mycket. Han levde ju också
under en tid av starkt religiöst
genombrott. Bland folket gick pietismen
genom t. ex. Wieselgren fram som en
väldig omskapande makt. Bland de
bildade klasserna åter lågade
diskussionen kring bibelkritiken (Rydbergs
Bibelns lära om Kristus utkom 1862)
och darwinismen. Ehuru Emil Kev på
närmaste håll bland folket såg
välsignelsen av en levande kristendom och
ehuru de starkaste band av vänskap
och aktning förenade honom med en
och annan pietist av högt
personlig-hetsvärde, kunde han dock själv aldrig
bli en kristen av denna bundna och
trånga typ. Hans religion måste såsom
hans eget väsen, fastän både sann och
djup, vara genomdrucken av ljus,
rörlig, tolerant och allomfattande
humanitet. Han ville ej med pietismen
förkasta världen, men väl omskapa den
efter gudabelätet — ej så mvcket ”falla
ned och tillbe” som mera ”stå upp att
älska”. Vackra till både form och
innehåll äro flera av de under loppet av
många år nedskrivna religiösa
aforis-merna och betraktelserna, som under
titeln ”Fritänkerier mot både gamla
och moderna föreställningssätt”
meddelas i Minnena. De äro äkta utbrott
ur ett ”slitet, frågande, sökande
hjärta”, och man kan icke misstaga sig på
den intensitet, varmed deras författare
sysslat med religionsfrågorna, vilka
enligt hans egna ord ”hela livet igenom
vandrat av och an, fram och tillbaka,
genom mitt innersta”.
Men Emil Key var, liksom sin stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
