Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
äöstäått föä Ktrmmo»
Söders ”English School
Engelska lektioner och översättningar,
Erstagatan 26- Allm. Tel. Söder 36035.
Annie I. Scott.
En dialog,
Av Anna Björkman.
— Was geht denn los?
Erbing vände sig till sin vän, som
nervöst ryckt till, då ett sällskap passerade
deras bord.
— Det är på tiden, du vänjer dig av med
din studentslang, svarade den andre retligt.
— Bevars, bevars, den unge ljuse log
ironiskt. Det är på tiden, man vänjer si g av
med att så lätt fatta eld. Men hör du Sven,
det blonda ansiktet blev allvarligt, du
som är en sån kraftkarl, går väl inte
omkring med ett sår, som du inte själv vill
låta läkas. För alla sår kan läkas, bara
man inte själv river i ärren.
Sven Marcus satt mörk och tyst.
— Jaja, Erbing lade urskuldande sin
hand på vännens arm. Jag vill inte vara
indiskret. Men det skulle göra mig
mycket ont, om du inte kunde se, hur ljust och
gott livet är bara för den där lilla
konst-närsfiickans skull. Och jag hoppades, att
de här åren inte förändrat något mellan
oss. Du minns, hur vi hade det, att där inte
fanns något, som vi inte delade glatt som
trist, under slitdagarna i Lund.
— Nej. De tunga mörka dragen fingo liv
och ljus. Inte har något ändrats mellan
oss. Men vi har kanske själva ändrats en
smul. Det där behovet att kränga ut och
in på själen, det hör väl ändå till den
tidigare ungdomen. Med mig har det
åtminstone gått så, att mina intimaste
upplevelser, dem måste jag behålla för mig själv.
Jag vill inte lämna ut allt mitt. Det blir
ju då liksom ingenting kvar av mitt jag.
Jag tycker, jag får liksom värna om de
små dyrbarheter, livet unnat mig, så jag
har lite orört material för den tid, då man
ska leva på minnen.”
—■ Den tiden kommer nog aldrig i ett så
verksamt liv som ditt. Du har ju alltid
dina studier. Du har ju själv sagt, att du
inte vet, hnr du ska få tid nog att sl&cka
din intellektuella törst.
— Åren släcker törst.
— Inte den slags törst. Och f#r resten
finns inget farligare än att ruva p&
upplevelser. Det, som är faret, det ska man
låta vara faret. Man ska skära bort alla de
odugliga vildskotten, annars dör hela
växten.
— Ska du se, hur långt jag tål kallt stål,
värjde sig Sven halvt leende. Men jag
förstår din goda mening att i mig värva
en proselyt för din ljusa livstro. Tänk, att
hur du har farit och flackat, och hur
mycket du än sett, så är du ändå samme
oförbätterlige optimist. Och ändå ser du inte
bara ljusglittret på ytan, det vet jag nog.
Hur många av de här tror du egentligen
ler mot ett ljust, gott livt Sven gjorde en
gest mot bordsradernas festklädda publik,
över vilken de hade en präktig utsikt från
sitt lugna hörn, och från vilken steg ett
dämpat sorl av diskreta skratt och röster.
— Så här tar sig livsglädjens yttringar
ut, och ändå borde väl källan porla friskast
vid Bacchi altare.
Inte tror du jag menar man verkligt
glömmer, Erbing lät sig inte hejda. Det
vore ytligt. Men det är skillnad på att leva
sima minnen om och om igen och låta dem
smälta in till en fond av livserfarenhet. Då
riktar de en, det är klart, även de mörka.
Men som sagt, jag bara teoretiserar. Jag
vet ju inte alls, hur du har det. Jag menar
inte detta som nån sorts moralpredikan åt
dig. Det bara roar mig att diskutera.
— Du har den gamla ivern kvar. Roligt
att se dig så lik dig från fordom. Sven
lyfte sitt glas och stötte det mot vännens.
Fiolerna föllo in med milt, dämpat
anslag. Traviatas sentimentala toner
vibrerade genom salen. Samtalen kopplades av
ett ögonblick, och tystnad fyllde rummet
efter den korta uvertyren. Stormen från det
stora mörka islandet utanför stötte mot
takkupolens rutor. Men då vinden vilade,
hördes strålen sorla från mittbrmmens vat-
ten med en tcto, så ljus och spröd som
rokokons musik.
— För resten, Sven löste flin tungas band,
jag behöver den lilla rest av kärlek till
henne, som jag ännu lever i, för att
emellanåt bereda mig en hälsobringande
portion helig vrede. Sånt rensar själen. Det
vet du, att så länge man ännu kan bli
ordentligt indignerad, så länge är ens själ
inte rutten. Men för att du skall förstå det
här, är det kanske bäst jag börjar från
början. Bered dig först p& att kasta en
blick på det där bordet under palmen! Sen
^k a du få höra.
Leo Erbing vändö sig om och mönstrade
de utpekade. Han såff en ljus, fyllig
blondin med trött uttryck bredvid en smärt
herre. Blott blicken, som hängde vid
mannens käcka, friska ansikte, levde med ett
girigt, nästan ångestfullt uttryck. Men
mannens strålande ögon voro f&sta vid en
annans ansikte. En dam, som, extravagant
klädd, satt med ryggen vänd mot Leo och
Sven. Efter några ögonblick gjorde
mannen en lätt åtbörd mot en ev väggarnas
målningar med en brun, kraftigt välformad
hand, så att damen vände sig åt de båda
vännernas håll. Leo såg då ett skarpt
tecknat ansikte med ett par mörka ögon, som
brunno i skuggan under hattens brätte.
Svens blick vilade på den ljusa.
— Du ska inte tro, att hon alltid varit
som nu, sade han vemodigt. Denna
banaliserade kvinna har en gång varit en ung,
själfull flicka med rika
utvecklingsmöjligheter. Se nu och jämför! Sven drog upp
ur plånboken ett litet fotografi av en ung,
spenslig flicka med intelligent blick och ett
vemodigt drag kring de fina läpparna. Se
bara och jämför! Du ska för resten inte
tro, jag går omkring och bär på det här
i nån sorts sentimental trånsjukhet, utan
för att — att jag tycker bilden är vacker,
och så plockar jag fram den emellanåt, när
jag vill pigga upp mig med en sån där
hälsosam indignation.
— Men hur har hon blivit så dar, fått en
sån gammaldags matroneprägelT
Leoe röst lät, som om han ej riktigt
kunde fatta, att han hade framför Biff
originalet till den bild han höll i handen.
— Det är den där karlens fel. Sven
gjorde en föraktfull gest. Ja, du ska få höra
från början. — Jag hörde henne första
gången spela på en soaré vid en badort. Jag
minns det så väl.
Svens blick irrade rammet runt.
— Jag kade suttit där i societetssalongen
och stoiskt uthärdat det ena numret efter
det andra. Du vet, hnr det brukar vara på
sådana där tillställningar. Där kommer den
ena efter den andra av unga pianospelande
damer och sjungande herrar och hasplar
sig egenkärt genom sina stycken för nöjet
att motta några obligata applåder och en
bukett från den idiotiskt beundrande
familjen. Värst när de ger sig i lag med
mästarna. Det är helgerån. Låt dem gärna
hamra sig igenom biografmelodier! Men
när det galler verklig musik. Då ville jag
skrika: bort med fingrarna! Det är det, som
gör en musikers lott bittrast av alla, att
hans verk Bka betraktas som allmängods,
som vem som helst ska få lov att ta i sina
händer och fördärva. Lika litet som man
får exploatera en författares skapelser, lika
litet borde man få tavsa här. Sånt skulle
där vara censur på.
— Du har inte heller glömt de gamla
debattörtagen, log Leo.
— Ja, ja, avbröt sig den andre. Jag rider
min gamla käpphäst. Alltnog efter alla de
här fåren kommer där fram en liten flicka
anspråkslös men ändå med den stilla
säkerhet, som ett berättigat självmedvetande kan
skänka. Och hon strök med sin stråke.
Och där blev stilla i rummet, absolut stilla,
för mänskor har ändå ibland lite försyn.
Ja du, det var en sån där sällsynt stund,
då all kritik förstammas. Visst märkte jag,
att där var fel i »reppen, men en sån ton!
Efteråt talade jag med henne och fick
några vänner att höra på henne. Jag var
då musikrecensent och hade en del
förbindelser. Och så kom hon till konservatoriet.
Småningom förvandlades mitt intresse
för hennes musik till ett intresse för henne
själv. Eller rättare de båda intressena
smälte samman till ett. För det är ändå
den döda musikern inom hönae, som jag
sörjer mest, åtminstone nu. Ekonomiskt
kunde jag ju icke stödja henne, så jag hade
inga sådana band på henne, inga band alls
för resten. Men jag kunde alltid ge henne
en och annan anvisning, för jag hade ju
mycket större erfarenhet både av livet och
musiken. Annars tillägnade hon sig aldrig
något, som hon inte själv levt igenom och
prövat, för på konstens område hade hon
ett absolut självständigt
ansvarsmedvetande. Men där är ju alltid en och annan
smakfråga. Det var bara mänskan hos
henne, som inte räckte till att bära den
stora begåvning hon fått. Synd, att ofta
elden ges i förvar åt så spröda käril.
Ja, och sen när hon var färdig, hade
hennes lärare ställt om studier för henne
utomlands. De väntade sig mycket, ja, allt av
henne. FÖr de ansåg henne vara en av de
få benådade.
Då, en månad innan hon skulle resa,
kommer den där karlen i hennes väg, och så
blev det slut på alltsammans. Efter några
månader gifte de sig, han hade pengar att
försörja henne med. Hon var djupt och
grundligt betagen. Hennes konst, blev en
bisak för henne, ett litet tidsfördriv, som
hon var glad att kunna förströ någon av
hans lediga stunder med. Hennes lärare
försökte väcka hennes ärelystnad, talade
om hennes framtid. Hon hade bara ett
enda svar: han är min framtid. De bönföll
henne att åtminstone dröja något år och
först resa ut och mogna och inte spilla
den för hennes konst viktigaste
utvecklingstiden. Men nej, och nej, och nej! Sist
rasade de mot henne och påminde henne
om allt, vad hon var dem skyldig. Du ska
tänka, att en sådan lärare, i musik t. ex.,
ser på en genial elev ungefär som
skaparen på konstverket. Allt vad han tänkt och
drömt och kanske inte mäktat ge uttryck
åt, det vill han lägga ned hos denna, och
så ska lärjungen meddela åt människorna
hans finaste och djupaste tankar. — Hon
mötte dem bara med ett fånigt lyckligt
leende. Och så var hon hans docka under
några år.
När han så tröttnade på henne, och hon
fann, att ingen människa 5 längden bara
kan leva en annans liv, sökte hon sig åter
på allvar till sin konst. Men Guden hade
vredgats. Hon hade begått den där synden,
som inte kan förlåtas, synden mot konstens
helige ande. Ack, jag minns så väl
hennes första och enda uppträdande efter den
långa tystnaden. Salen var proppfull. Där
var hennes gamla publik från
elevuppvisningarna och massor nyfikna, oeh vi satt
där ett halvtjog av hennes gamla vänner.
Det var mitt livs svåraste stund, svårare
än den dagen, hon gav sig åt den andre.
Grepp, stråkföring, hela tekniken var
naturligtvis mångdubbelt fiaare • än första
gången, jag hörde den lilla flickan. Men
själen — själen, som grät, oeh själen, som
skrattado, den var stum. Många förstod
det också. Och hennes egen nervösa
spänning förvandlades efter hand till en kyla,
som isade atmosfären och skilde henne från
alla dem, som kommit för att ta mot, men
som hon inget kunde ge.
Jag glömmer aldrig, hur hon såg ut
efteråt, gammal och vissnad. Jag gick in för
att säga henne några ord. Det kunde ju
tänkas, att inte allt ipom henne var dött,
och att trädet kunde slå nya skott, om det
fick sol. Men hon hörde inte på, vad jag
sade. Hon bara lade in instrumentet och
vred nyckeln om i låset. Nu är det låst för
alltid, sade hon. Det är tomt härinne. Hon
strök sig Över pannan. *
Och nu. Ja, nu ser hon så ut. Hela det
förödmjukande slutet eller fortsättningen
på historien gitter jag inte relatera. Om
den tölpen åtminstone hade förstått,
vilken rikedom som skänktes honom, förstått,
att en drottning av en hög nyck behagat
räcka honom sin hand. Men denna lilla
manliga höghet försummar henne,
behandlar henne nonchalant och överlägset också
bland främmande. Och hennes liv, vad är
det? Ett ständigt ångestfyllt jäktande kring
honom, åtminstone med tankar. Oftast
följer hon honom for att hindra honom vika
för långt från hennes sida. Så förödmjukar
hon sig i stället för att dra sig undan i stolt
slutenhet. Men hon älskade honom med en
orimliff hundaktig trohet. Se bara själv!
i. F. IIKIUKt MÖBELflFFlR
STOCKHOLM
1 Barnhusgatan 1
(hörnet av Drottninggatan)
Jiar* fager af flnar* och «nklarw
MÖBLER
$ i ek, mahogny, valnöt samt andra
| träslag äfven målade, till billigaste priser,
j] Allm. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
Meddelande från V. U.
För att högtidlighålla rösträttssegern
i England har V. U. utgivit:
1. Föredraget Femtio drs kamp för
kvinnorösträtten. Den engelska
rösträttsrörelsens historia av Anna
Wickseil. Pris 25 öre.
2. Affischer med inskriften
Englands kvinnor hava nu erhållit
rösträtt. Svenska kvinnor fordra att deras
medborgar fråga löses 1918. Finnes i två
storlekar å 10 och 15 öre. Rekvireras
från Röstriittsbyrån,
Karduansinakare-gatan 6, Stockholm.
7,000 kr.-Barometerh.
7.000 –Till L. K. P. R:s stora
6.500 –6,975:97 insamling har influtit;
6.000 –Arvid siaur 100: —, Ar
5.600 –vika 200:—, Askersund
5 000 –12:61, Avesta Krvlbo
4.500 –200:-, Boden 50:-,
4.000 –Bollnäs 100:—, Borlänge
3.500 –*St T»ina 15:—, Fksjö
8.000 –43: —, Eskilstuna 800:—,
2,50’* –Falnnl25:—, Flen25:—
2,0’0 –Färgelanda 64: —, Gefie
1.500 –100:—, Grängesberg
1.000 –70:—, Hanebo-Kilafors
–70:—, Hälsingborg400:—
Hfiör 38: —, Kalm »r 150: —Karlskrona 55: —,
Kiruna 160:—, Klippan 50:—, Kristianstad
166: — , Krokstrand 10:—, Kumla 20:—, Köping
2^:70, Linköping 149:~, Linsäll 10:—, Lit
10:—, Ljusdal 100:—, Luleå 100:—, Malung
21:—, Mariestad 36:—, Marstrand 10:—,
Mjölby 5:—, Mölnlyeke 11:—, Norberg 63: —,
Norrahammar 10:—, Nyköping 115:—, Osby
42: 75, Ronneby 360:—, Rönninge-Tumba
20:—, Simrishamn 48:—, Skara 15: — ,
Skutskär 83:—, Skåneforbundet 160:—, Sköldinge
141:—, Sund-Skön 38:91, Svartvik 10:—,
Söderhamn 50:—, Söderköping 103:Torphälla
50:—, Tranås 10:—, Uddevalla 38:—, Umeå
145:—, Uppsala 75:—, Vetlanrla 20:—, Vexjö
100:—, Västerås ^S: —, Ytterberg 10:—,
Åtvidaberg 100:—, Älmbult 25: —, Örebro 500: —.
Boström, S., fru 5: —. Edström, R., fru 10: —.
Fornslund, M., fröken 5:—, Holmgren, A. M.,
fru, 5:—, Ii. A. 1,000:—, Olander, V., fröken
75:—, Pegelovp, M., fru 15:—, AVidegren, M.,
fru 5:—.
Kvinnlig stadsfullmäktig.
Vid senaste stadsfullmäktigval i
He-demora omvaldes fru Fredrika Collin,
ordförande i Hedemora F. K. P. K., på
de frisinnades lista för perioden 1918—
1921.
Kvinnan som juryman.
J. O. påpekar i skrivelse till regeringen
behovet av snar lagändring i syfte att gift
kvinna utan hinder av mannens målsman:
skap tillerkännes rättighet att vara
ledamot av tryckfrihetsjury.
Med hänsyn till den behörighet i olika
hänseenden, som gift kvinna genom
åtskilliga lagändringar på senare tid
tilller-känts, synes J. O. inga hållbara skäl fin
nas att diskvalificera henne såsom
jury-man.
Det är en död, vi har framför oss där
borta. Själsligt död i varje fall.
Vid en paus av musiken reste sig
sällskapet framför vännerna. FÖrst gingo de
båda, han ekrattande böjd mot den svarta
damen. Hon följde efter dem med ett
kon-vontionellt leende över sitt tretta ansikte,
liksom hade hon del i de andras glädje.
Marcus knöt händerna mot bordets skiva,
så de vitnade, när han reste sig och med
en djup bugning hälsade henne, som
alltid gick ferbi honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
