Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elegant
kemiakt trftttad oeb prissad blir Kdaj
kostym, kl&nntng, kappa eller överrock
om densamma insändes till
feonrti Kmiska Tiitt- i fSrgeri i l
GÖTEBORG
Elisabeth Garrett Anderson.
Englands första kvinnliga läkare död.
”Vem kan tvivla på vikten av
frua-timmer-läkarinnan, hos vilken
vetenskap kommer den naturliga
skarpblicken till hjälp och gör henne till
kvinnornas och barnens bästa hjälp och
rådgivare” skriver Fredrika Bremer
1850, djupt intresserad av en liten
”frun-timmer-läkarinna”, en bekantskap från
”hemmen i nya världen”.
I gamla världen, särskilt i England,
hade tiden dock ej hunnit så långt. Det
är med stort intresse man följer de
stora svårigheter som ännu 10 år senare
mötte den nyligen avlidna pioniären
bland Englands kvinnliga läkare, d:r
Elizabeth Garrett Anderson, hade att
kämpa emot. Hennes levnadsbana, som
slutade med att hon organiserade ett
sjukhus vid fronten, skött uteslutande
av kvinnor och att hon härför erhöll
sitt lands erkännande och tack —
hennes bana började med att ingen
medicinsk läroanstalt ville mottaga henne,
en kvinna, som elev, inga lärare ville
låta henne avlägga den erforderliga
examen. Tack vare de säregna
förhållandena vid dåtida medicinska studier
i England lyckades hon likväl genom
att få avlägga apotekareexamen
komma i tillfälle att utöva det läkarens kall
efter vilket hon strävat. Hon öppnade
en sjukstuga för fattiga kvinnor och
barn. Efter några år blev dock
examina, grundade på privata studier,
förklarade ogiltiga, Elizabeth Garrett och
efter henne flera engelska kvinnor togo
då sin tillflykt till Paris där de fingo
avlägga sin läkareexamen. The New
Hospital for Women ersatte småningom
den förra lilla sjukstugan.
Efter ännu några år upprättade
Elizabeth Garrett Anderson, nu gift, men
lika varmt intresserad av sin
verksamhet, tillsammans med några kvinnliga
kolleger vid detta sjukhus ”The London
School of Medicine for Women”. Ett
sådant företag låter ju för oss
svenskar, mot bakgrunden av vår strängt
akademiska läkareutbildning, som
något högst uppseendeväckande, men om
de kvinnliga läkarnas medicinska
skola hade deras medicinalstyrelse blott
den anmärkningen att sjukhuset vore
för litet — 26 sängar mot 150, som vore
minimum för att ett offentligt sjukhus
skulle erkännas som läroanstalt.
Under tiden hade ”vikten av
fruntimmer-läkarinnan” klarnat för den engelska
nationen. 1876 föreligger ett
parlamentsbeslut, som medger kvinnor rätt att
avlägga medicinsk examen i England
(med stolthet kunna vi minnas att
redan 6 år förut, år 1870, de sveaska
kvinnorna erhållit samma rättigheter
som männen att i Sverige studera
medicin och praktisera som läkare). 1877,
året efter parlamentsbeslutet, förenades
Elizabeths sjukhus med The Royal Free
Hospital och dess befogenhet som
läroanstalt erkändes.
Sedan dess ha många engelska
kvinnor ägnat sig åt läkarens yrke. För dem
har det utan tvivel varit av stor
betydelse att deras föregångare varit en
kvinna, rikt begåvad både vad hjärtat
och huvudet angår, med energi nog att
trots alla vidrigheter kämpa sig fram
till sitt mål, och med en själens
spänstighet som lät henne följa med sin tid
och de fordringar den ställer ej minst
på läkaren och kvinnan.
_ E. O.
Idunpriset för 1918
har tillerkänts fröken Anna Lindhagen
för hennes stora insats för hemmens
och hembygdens vård och förskönande.
Medaljens baksida.
Krigets verkningar utåt äro mord,
brand och förödelse, inåt äro de
synonyma med svält, sjukdomar och nöd.
Med fasa måste mänskligheten fråga
sig hurudant det släkte, för vars
trygghet i framtiden många påstått sig ha
gått ut i strid, skall bliva, sedan det
dragits upp på ett existensminimum
och redan i spädbarnsåldern fått
kännedom om vad halvsvält vill säga.
Mödrarna ha fött barn till världen, som
saknat hår och naglar, och under deras
förtvivlade ansträngningar att
uppehålla den livslåga de varit med om att
tända, fundera vetenskapsmännen ut
medel att ytterligare öka procenten av
det kraftlösa och redan i moderlivet
märkta släkte som produceras under
världskrigets skede. I alla länder
pågår denna mödrarnas kamp att värna
avkomman, och dess yttre sinnebild har
för oss blivit livsmedelsköerna, de
långa hopplösa köerna av undergivna,
tåligt väntande kvinnor, av vilka många
få återvända tomhänta och vilkas
tunga vandring hem till de svältande
barnen innebär ett martyrium. Starkare
och mera fruktansvärd har denna
verk-lighet knappast mött oss, vi som ännu
leva under fredens välsignelse, än i
Anna Lenah Elgströms gripande
skildring Spökbarnen, där författarinnan
går till rätta med samhällsproblemen
och den av kriget etablerade
samhälls-moralen utan att bestå den några
skönmålningar, och av en livsmedelskö
lämnar hon följande realistiska
skildring:
”1 led vid led, uppställda vid given
timme — giv akt! — stod den där, den
hemska smörpolonäsen eller
brödkad-riljen eller vad allt gatpojkarna
kallade dessa långa köer av gråa
kvinno-skngeror, vilka under gryningens bleka
timmar fyllde gatorna, tyst väntande i
undergivet tålamod. Tills en samfälld
stöt gick genom massan. Butikerna
hade öppnats! Det sakta ormandet
be-gynte, vaggrande av spända, vita
ansikten, sträckta för att se målet,
darrande och stela av ovisshet — skulle
man även denna gång nödgas vända
tomhänt hem till sina uthungrade
barnf
Hon kom från en sådan kö —
mjölkparaden — men utan mjölk, öm
någon timme skulle hon gå till en annan.
Två i främmande land.
Bland flygbladen och
propagandalitteraturen hos rösträttsföreningen i
Chi-kago fann jag en dag en liten lapp på
svenska, ”översättning från engelskan
av M. & A*”, av några
rösträttsmaxi-mer utgångna från en av ledarna,
ö-versättningen var så otymplig som om
den som fört pennan varit helt ovan
vid att behandla språket och på
samma gång ytterst rädd att förvanska
originalet.
På min fråga svarades ett trohjärtat
äkta amerikanskt:
— Two perfectly charming little
ladies. Ni borde verkligen träffa dem.
Den ena är sjuk och kommer inte
hemifrån, men den andra brukar vara på
våra möten. She is a dear.
Icke långt efteråt, en
vintereftermiddag i skymningen, var jag på väg längs
den ändlösa North State Street mot en
utkant av den stora staden och steg av
spårvagnen i en trakt av lantligt
utseende, som man icke skulle drömt om,
att den kunde existera några få
kilometer från Chikagos affärscentrum med
dess ohyggligt sammanpressade trafik.
Här går en allé, som kantas av små
hus, dels enstaka, dels i grupper, små
trähus som mest av allt likna
packlådor. I en liten, liten butik stiger jag
in och bodklockan skräller som i en
svensk lanthandel i obygden. Bakom
butiken ligger husets enda rum, så
enkelt och så prydligt hållet som det
anstår två åldrande, ordningsfulla
kvinnor.
Dag efter dag, timme efter timme var
fylld av denna hjärtklappande
spänning — tills nerverna kändes likt öppna
sår av den ständiga tortyren —
lukten av folkmassan, den unkna, kalla
svetten av deras iver och ångest, de
ständiga knuffarna, likt urladdningar
av otaliga batterier, laddade med
fientlighet, ett sjukt hat till dem, vilka kom*
mit före, flämtande begär att slå ned
dem och bemäktiga sig deras byte. Ty
livet var ju reducerat till sina
enklaste beståndsdelar — ständig,
gnagande hunger och strävan att stilla den.
Människorna gingo kring i storstaden,
likt vildar i en djungel, sökande föda.”
Liksom alltid kommer den tyngsta
bördan att vila på de mindre
bemedlade klasserna, på dem som ha mest ont
om tid och större svårighet än de
burg-nare att lämna sina hem. Det är de
som utgöra kärnan av
livsmedelsköerna, och det är deras blåfrusna,
undernärda ansikten, som oftast träda oss
till mötes, när vi se en sådan kö orma
sig över trottoaren och långt ut på
gatan.
Men det är inte bara kvinnorna vi
se där, utan också barnen. I London t.
ex. måste de stundom gå långa vägar
för att i en stadsdel kunna få den
mjölk, det bröd och den margarin, som
tagit slut i en annan, och det är icke
sällan man får se halvvuxna, spensliga
flickor, tyngda under bördan av en
yngre bror eller syster, som icke
kunnat lämnas ensam hemma. Många
kvinnor ha också måst avstå från sitt
förvärvsarbete på grund av den tid, som
förspilles under väntan i
livsmedelsköerna och detta under en period, då
livsmedelsprisen Ökas med varje dag
och hushållena behövde varje tillskott
till den dagliga budgeten. —
Det är endast i sällsynta fall
livsmedelsköerna rekryteras av män, och man
kan icke värja sig för den frågan om
icke staten skulle inskridit på ett helt
annat sätt, • om ransoneringssystemet
inkräktat även på männens
förvärvsarbete, och om de exempelvis måst
upphöra med sitt arbete vid
ammunitions-fabrikerna för att inta sin plats i dessa
ändlösa rader av köer. Men
husmödrarnas tid anser man sig kunna
exploatera på ett helt annat sätt. De ha ju
hela dagen till sin disposition. Deras
Kunde jag endast till en ringa grad
meddela det intryck, som dessa bägge
svenskor i främmande land gåvo mig.
Kunde jag ge något av den starka
förandligade makt, som strålade omkring
dem. Två vänner, som gripit
varandras händer i den brusande strömmen
av allt det nya, delvis obegripliga, som
omvärvde dem i landsflykten. Den ena
var rikare rustad än den andra, men
sjukdomen hade brutit henne. Hon
hade haft en god förtjänst som
tillskä-rerska på en skräddareverkstad, tills
hon en dag under arbetet drabbades av
en hjärnblödning. Hon repade sig, men
att stå böjd och klippa hela dagarna,
orkade hon icke längre. Jag har glömt
vad den andra haft för yrke, men nu
livnärde de sig tillsammans med att
hålla denna lilla bod, där
immigrantbarnen köpte karameller och grifflar,
deras mödrar gryn och mjöl. Det måste
ha varit ganska bekymmersamt för
dem att dra sig fram, men om sina
ekonomiska angelägenheter talade de
naturligtvis icke. De levde för varandra,
för att hjälpa varandra, den sjuka
stödde sin vän i hennes stapplande försök
att tala engelska, den friska hade
händerna ganska fulla med att sköta
hushållet och betjäna kunderna. Det var
alldeles tydligt, att hon hörde till dessa
icke så få helt och hållet hemlösa i
Amerika. Dessa som ryckts upp från sin
jord som unga, men som aldrig riktigt
kunnat införlivas med den nya
kulturen i Amerika, först och främst därför
att de aldrig lärt sig tala engelska
eller ens förstå språket fullkomligt. Hur
7>ASr / APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
arbete är icke betalat och värderas
därför inte heller. Endast de utslitna,
tåliga hustrurna veta vad det husliga
arbetet krävt av deras tid och krafter*
Icke heller har man hört någon
oppositionens röst över detta slöseri med
kvinnornas tid från dem, som en gång
högljuddast ropade på att ”kvinnans
plats var i hemmet”.
Engelska kvinnotidningar ha länge
påvisat detta missförhållande, utan ait
något effektivt ingripande skett från
myndigheternas sida och på sistone har
även den dagliga pressen fått ögonen
öppnade. Times lämnar en livlig
skildring av en livsmedelskö i närheten av
Ludgate Circus, som var tre meter bred
och sextio meter lång. Endast ett fåtal
män syntes i denna kö, vars majoritet
utgjordes av kvinnor och barn. En stor
kontingent av dessa kvinnor och barn
hade sina hem söder om Themsen och
icke en på hundra bodde i grannskapet
Åven tidningen The new statesman har
i en ledande artikel tagit upp
problemet till behandling, och det är att
hoppas att regeringren icke dröjer allt för
länge med att vidtaga de mått och steg,
som krävas för att tillgodose
kvinnornas och barnens fysiska välfärd och
som sätter punkt och slut för det
orätt-rådiga slöseriet med de redan
tillräckligt betungade husmödrarnas tid.
Man kunde anta att dessa
förhållanden endast ha sin rot i de
krigförande länderna, men man behöver icke gå
långt i Sveriges största städer.
Stockholm och Göteborg, för att konstatera
att man även här har analoga fall att
uppvisa. Ju djupare krigets skador
äta sig inåt statskroppen, ju knappare
och mera begränsad blir
livsmedelstill-gången. Det är kvinnorna, som skola
bereda födan, och kvinnorna som måste
arbetade icke den sjuka gamla
kvinnan varje dag på att lära sin svenska
vän Amerika! ”Det går bättre och
bättre”, sade hon till mig med rörande
glädje i sina ögon. ”Nu reder hon sig
riktigt bra!” Och så kom det en kund i
den lilla boden, som bröt på sitt
modersmål tyska, och då var den stackars
svensk-amerikanskan illa ute.
”Det är russin hon vill ha, Mary
dear”, ropade hfcnnes vän från sin stol
genom den halvöppna dörren, ”de
ligger i lådan bakom disken högst upp till
höger.”
Dessa bägge gamla levde för en idé,
och då de talade, kände jag hur den
gamla svenska idealismen, som skjutit
skott i pietism och nykterhetsrörelse
och sist bland kvinnorna i deras
rösträttsrörelse strömmade mig till mötes.
Det var hoppfulla februaridagar då för
Chikagos kvinnor, de gingo för första
gången till valurnorna för att pröva
sin nyförvärvade kommunala rösträtt,
och de båda svenskorna voro barnsligt
glada över vad de vunnit De hade
genom all den materialism, det slit och
släp de vadat igenom i sitt liv
bibehållit en enkel, ogrumlad tro på det godas
seger i världen, på kvinnornas stora
framtid genom medborgarrätten. Icke
minns jag nu hur våra ord föllo, men
jag skall aldrig glömma dessa två i det
främmande stora Chikago, fullt av
förtvivlad kamp för brödet, hur de
tjänade och trodde, hur de voro rika och
lyckliga mitt i sin fattigdom, så att det
lyste omkring dem i det enkla lilla
rummet Elisabeth Krey-Lange.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
