Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSTRÄTT FOR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VIL ÅRG.
STOCKHOLM, 15 MAJ 1918
N:r 10.
Reaktionära
strömningar.
Dömer man efter de vindar, som
blåsa, komma kvinnorna under de
närmaste åren att få arbeta sig fram i
hård motvind. Redan under
riksdagsdebatten kunde man av högertalarnas
anföranden sluta sig till ett skärpt
motstånd mot kvinnorösträtten, och
återspeglingarna i högerpressen äro
snarare ägnade att förstärka än att
försvaga detta intryck.
Det gäller för kvinnorna, icke bara
att kämpa för sina medborgerliga
rättigheter, utan att uppta kampen mot
själva tidsandan, som visar
fruktansvärda tendenser att i den krassa
maktförkunnelsen och den manliga
renässansen hälsa framtidens ideal och
statens högsta goda, ett ideal som
motarbetar all demokratisk anda och all
personlig utveckling. Dessa reaktionära
strömningar triumfera i all synnerhet
i det konservativa organet Göteborgs
Aftonblad, som anser att
”kvinnorösträttens fall måste för alla män och
kvinnor, som hylla det ariska idealet
från våra fäders tid, ’där mannen är
stark och kvinnan vek’, hälsas med
djupaste tillfredsställelse. Icke heller
ha de, som så tänka, anledning att
känna sin opposition ’hopplös*, som den
åldrade hävdatecknaren. I det stålbad,
vari världen nu härdas, komma de
fe-ministiska idealerna att förr eller
senare sköljas bort och få vika för de
manliga. Det 20:e århundradet blir
hädanefter varken kvinnans eller barnets,
utan mannens, vilket alla århundraden
visa sig ha varit, så snart det blivit
allvar. Feminismen tillhör blott
mellanliggande dekadensperioders
stilleben!”
Språket är tydligt nog, man behöver
icke dra dess ärlighet i tvivelsmål, och
kanske är det bättre så än att få
avslaget varvtals omlindat med svepskäl
och fraser, som dock alltid innehålla
en benhård kärna av verklighet:
oviljan mot reformkravet. I det ljus vari
Göteborgs Aftonblad framställer de
fe-ministiska idéerna, bli de för oss ännu
dyrbarare, de bli den ideella ljuslågan
kring vilken vi måste slå vakt, så att
Det är hög tid att det vekare sinnelaget i
mänskligheten får intaga sin tillbörliga plats vid sidan av
styrkan även i statslivet.
Carl Lindhagen.
den icke blåses ut av de kalla
vindarna, de måste bli den rättfärdighetens
och moderlighetens röst, som ropar
över kanonernas dån och som aldrig
i evighet kommer att erkänna våldets
och maktens principer såsom
berättigade. Det stålbad vari mänskligheten
nu härdas, gör det den bättre, klokare,
rättfärdigare? Gör den
livsmöjlighe-terna för en ny generation drägligare?
Nej, det är icke godhetens och
rättfärdighetens seger vi få bevittna, utan
reaktionens, ondskans och
upplösningens. Det stålbad, som berövat oss vår
bästa oeh kraftigaste ungdom, som
ryckt upp en tusenårig kultur med
rötterna och kränkt oss i våra djupaste
instinkter, det stålbadet hade vi
kunnat vara förutan, om de feministiska
idealen hade blivit beaktade i den
mas-kulina staten. Det är de idéer, vilka
representera den maskulina andan, som
störtat oss i världens nuvarande
elände, och det är icke bara med harm, utan
också med förtvivlan man måste
konstatera, att röster alltjämt kunna
höjas till att förhärliga världskrigets
bottenlösa skam.
Den krassa och manligt egoistiska
synpunkten föranleder Göteborgs
Aftonblad att fortsätta sin artikel i denna
tonart: ”Utredningen beträffande
kvinnorna bör då omfatta ej blott frågan
om de självförsörjande kvinnorna
skola erhålla rösträtt, utan först och
främst om kvinnoarbetet bör tillåtas i
den nu gällande utsträckningen. Detta
är helt enkelt en vital fråga i dessa den
minskade äktenskapsfrekvensens
dagar..”
Det är alltså meningen, icke bara att
hejda utvecklingen, utan att tvinga den
tillbaka. Det är meningen att en gång
för alla fastslå, att det bör finnas en
privilegierad klass, männen, och en
slavklass, kvinnorna. Om det ännu
finns stora kategorier av kvinnor, som
Den ryska revolutionens
moder.
En av årets märkligaste biografier
och en verkligt internationell bok är
”The little grandmother of the russian
revolution”, som till författare har den
kända amerikanska rösträttskvinnan
och redaktören för The Woman Citizen
miss Alice Stone Blackwell. Boken
innehåller brev och hågkomster av den
ädla, ryska revolutionären Catherine
Breshkovsky, som blivit kallad den
ryska revolutionens moder, och då
författarinnan är intim vän med madame
Breshkovsky präglas hennes skildring
av en på personlig uppfattning
grundad övertygelse.
Edith Franklin Wyatt lämnar i
tidskriften Life and Labour en sympatisk
artikel om boken och dess innehåll.
Hjältinnan berättar själv att sedan hon
var 8 år gammal har hon grubblat
över, hur rättvisan skulle kunna
åstadkommas i världen. Eättvisa för de
fattiga — det var den i olika färger
skimrande dröm, som sysselsatte hennes
tankar, då hon sprang och lekte på sin
faders gods och med vaken blick gav akt
på de livegnas tunga arbete och
lidanden. År 1861, när hon var 17 år, blevo
de frigivna, men deras fattigdom
kvarstod och deras okunnighet var den-
stått likgiltiga för rösträtten, så borde
väl detta, om något, Öppna deras ögon,
icke bara för den fara som från den
reaktionära högern hotar deras
existensberättigande, utan också för den
upprörande orättfärdigheten, den
omoraliska åskådningen, som ligger
bakom ett dylikt yttrande. Det kräves att
kvinnornas front blir mycket bred för
att de skola kunna hålla stånd mot
den igångsatta offensiven. Det är
verklig fara för handen och då måste
npp-bådet gå från stad till stad och från
by till by. Då måste alla samlas till
kamp för de idéer, som icke bara hota
kvinnornas ekonomi och framtid, utån
också deras människovärde.
samma. Catherine anlade nu en liten
skola, och i Petrograd slöt hon sig till
en grupp unga radikaler, som ivrigt
studerade sociala förhållanden.
Vid 25 års ålder gifte hon sig med
en ung adelsman, som delade hennes
frisinnade åsikter, oeh tillsammans
med honom grundade hon på deras
egendom ånyo en skola samt en
kooperativ bank. De funno dock snart, att
allt deras arbete var förgäves, med
mindre bönderna väcktes till intresse
för det allmänna och uppmuntrades till
deltagande i politiken, men här möttes
de av motstånd från de styrandes sida.
Skulle de nu trots detta hålla samma
kurs, som kunde leda till fängelse och
landsförvisning, kanske på livstid! —
Catherine kände, att den vägen var
hennes, varthän den än ledde. Hennes
make däremot var ej mäktig en så
o-erhörd uppoffring. Med sorg i hjärtat,
men utan det ringaste groll, skildes de,
och Catherine jämte en yngre syster
slöt sig till en gTupp unga
revolutionärer i Kiev. Hon hade nu
oåterkalleligen gjort sitt val och tog ett
smärtsamt avsked av sin familj och sin
make, för vars nobla personlighet hon
alltid kände tillgivenhet och aktning.
Tillsammans med honom kunde hon levat
ett rikt och komfortabelt liv. Nu gick
hon en framtid till mötes, full av
faror och umbäranden, men hon var
djupt övertygad om, säger miss
Blackwell, att det var hennes oavvisliga plikt
att hörsamma den inre röst, som bjöd
henne handla som hon gjorde.
Ungefär två år senare, då hon bar
omkring revolutionära flygskrifter,
som hon utdelade bland bönderna, blev
hon tagen av polisen. Hon fördes till
ett fängelse i Podolien och sattes in i
mork cell. ”Jag knuffades in”, säger
hon, ”den tunga dörren slogs igen efter
mig, reglarna rasslade och så var det
alldeles mörkt. Jag tog ett steg framåt
och halkade, ty golvet var vått och
slipprigt av exkrtmen+er. Så stod jag
alldeles stilla, tills jag slutligen nästan
medvetslös sjönk ned på en hög av
halm och trasor. Men jag återkallades
snart till verkligheten och for upp,
stungen av ohyra. Jag försökte .nta
mig mot vaggen, men den var våt. ■ —
Så stod jag upprätt hela natten mitt i
cellen. Det var början till Sibirien.”
Efter detta är hennes historia
huvudsakligen en växlande skildring av
olika fängelser och förvisningsorter —
den första domen lydde på fem års
landsförvisning till Sibirien,
Svårigheten att uthärda den förskräckliga
sibiriska kölden, 45—50 gr. under
fryspunkten — de smutsiga, fallfärdiga
hyddorna, där de landsförvista måste
dväljas, den skämda födan, ohyran, det
ständiga spioneriet, beklämningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
