Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En kärleksgärning.
Ih’n svemkbelfjiska barnholonirn nära La it sanne.
RÖSTRÄTT FÖR KYIKNOR
utkommer den 1 och 15 i var m&nad.
Redaktör: Gttrli Hketzman-Eeicson.
Redaktion och Exp.: 6 Karduansmakaregatan
Redaktionstid: onsdag och lördag kl. la3—v*4.
Expeditionen öppen vardagar kl. 1—4.
Rikstel. 8600. Allm. tel. 147 29.
Telegramadress: Röaträtt, Stockholm.
Prenumeration genom posten:
Pris för 1918 Kr. 2: 50.
Lösnummer 15 öre.
För utlandet sker prenumeration antingen
genom posten eller genom insändande av kr.
3:25 i postanvisning till tidningens exped.
Annonspris; 10 öre per mm. å sista sidan, 15
öre å de övriga. Vid längre tids annonsering
rabatt.
RÖSTRÄTTSBYHÅN
6 Karduansmakaregatan II, Stockholm
Allm. tel. 147 29. Rikstel. 86 00.
Öppen vardagar kl. 1—Va 5 e. m.
L, K. P. R:s sekreterare träffas personligen
kl. 1—3 e. m.
den känsla av förödmjukelse, som
karaktäriserar de sibiriska fångarna, allt
detta utgör bakgrunden till denna
hjältedikt.
Efter två års elände i Barguzin
försökte hon fly, åtföljd av två unga män,
även de politiska fångar. Med endast
en kompass till vägledare strävade de
framåt sexhundra engelska mil, i den
förskräckligaste kyla, med Stilla havets
kust som mål, men de blevo upphunna
och ånyo tillfångatagna. För detta
försök förlängdes tiden för hennes
landsförvisning från fem till aderton år.
Hon återvände därefter till Ryssland
och började ånyo agitera bland
bönderna. Många av de unga
revolutions-männen hade nu begivit sig till andra
länder. För att återförena dem oeh
förmå dem att resa hem till den planerade
revolutionen 1904—1905, besökte hon nu
västra Europa, och kom även över till
Amerika, där hon mottogs med
hänförelse. Många minnas det starka intryck
hon gjorde, hennes leende, rosiga
ansikte, den starkt byggda gestalten, den
enkla dräkten och det grå håret,
upplagt som en krona över hjässan.
Samma år återvände hon till ett
jäsande Ryssland, där den ena oväntade
händelsen avlöste den andra. Efter tre
år arresterades hon ånyo. Den tappra
kvinnan blev nu förvisad till Sibirien
på livstid, och hon var i sanning stor
och modig i detta ögonblick.
Tchay-kowsky, som rannsakades samtidigt
och frikändes, sade: ”Aldrig såg jag
hennes ansikte så strålande och stolt
som då domen avkunnades.”
Genom breven till hennes vänner och
genom berättelser av hennes
olyckskamrater, som sett henne vid nära 70
års ålder ånyo genomgå alla Sibiriens
fasor, kvarstår detta intryck av
oövervinnelig, strålande värme, stolthet, ja,
till och med glättighet. Sålunda skrev
hon humoristiskt på ett brevkort till
miss Blackwell, då hon väntade ett
paket från sina amerikanska vänner:
”Du skulle se hur jag dansar och
hoppar. Jägerskjortorna äro ju på väg!
Jag har fått notisen! Om några dagar
skall min nya bostad vara full av
varma kläder och vackra saker. Och nu,
min flicka lilla, måste du vara lugn!
Din gamla Catherine kommer att likna
en kokong, insvept i ylle från huvud
till fötter. Sibiriens köld kan icke
mera skada henne,”
Sistlidne mars efter tsardomets fall,
då den provisoriska regeringen gav
amnesti åt alla politiska fångar och
landsförvista, var en av dess första
åtgärder att telegrafera en särskild
inbjudan till madame Breshkovsky att
återvända till Ryssland. I Petrograd
voro stora folkmassor henne till
mötes, sjungande Marseljäsen och med
fladdrande röda flaggor. Tåget
sträckte sig längs hela västra delen av
Nev-sky Prospekt fram till Nicolaievsk
Inuan många månvarv förrunnit,
har det stora världskriget ingått i sitt
femte år, och detta onaturliga tillstånd
har börjat antaga karaktären av
något bestående, Man har så
småningom anpassat sig efter förhållandena
och känslorna ha avtrubbats.
Lyckligtvis, skulle man kanske kunna säga,
om det icke låge en fara i denna
utveckling, faran av att människorna
förhärda sina hjärtan mot den
oerhörda nöd, andlig som lekamlig, vilken är
krigets oundvikliga följeslagare.
Särskilt är faran stor för dem som bo i
sådana neutrala länder, som icke ligga
i krigets stråkväg och därigenom bli
en avstjälpningsplats för dess
vrakspillror. För dem gäller det att hålla
människokärlekens låga brinnande och
på denna väg söka att rädda åt sig
spillrorna av sina ideal och åt
mänskligheten vad som räddas kan av det
material, som skall hjälpa till att
bygga en bättre världsordning. Det är om
en sådan kärleksgärning och särskilt
om en svensk kvinnas insats i
densamma, som jag ville säga några ord till
denna tidnings läsare.
Av alla Europas neutrala länder är
det väl intet, som intar en så säregen
ställning som Schweiz, omgivet som det
är av mot varandra kämpande stater
och med en befolkning, sammansatt av
germanska och romanska element.
Också har det under kriget varit
transito-landet framför alla andra för resande,
flyktingar och fångar, för varor och
post. Men det har även varit något
annat — ett lysande föredöme av
uppoffrande och opartisk människokärlek.
När en gång denna tids historia skall
skrivas, kommer säkert Schweiz
bidrag till arbetet för krigets offer att
intaga en hedersplats bredvid
Hollands.
Det var också under ett besök i detta
land som professorskan Anna Glasell
Andersson fick de första impulserna
till vad hon de sista åren gjort för de
belgiska barnen. Knappast torde det
väl under de förfärliga höstmånaderna
1914 i vårt land funnits någon, som
icke innerst inne kände sig upprörd
över vad som vederfors Belgiens
olyckliga land och folk, men endast hos ett
järnvägsstation, och när hon blev
synlig, stödd på sekreteraren Kerenskis
arm, bröt jublet löst.
I sitt tal yttrade hon: ”Dessa
välkomsthälsningar från alla håll till den
ni kalla er moder, Övertyga mig om att
ni alla äro ett enigt folk. Var och en av
er säger: Vi vilja dö för friheten.’ Jag
ser solidaritet i detta. Mina barn, inan
får ingenting för intet. Ingen
fullkomlig frihet kan nås utan tungt arbete.
Låt oss hålla samman, och låt oss
sträva efter, att inga små oväsentliga
skiljaktigheter må hindra oss på vägen till
vårt stora mål — hela nationens lycka
och frihet”
Rysslands folk skulle icke förbli
jämförelsevis ringa fåtal gåvo sig
dessa känslor uttryck i handling. En
belgisk kommitté bildades emellertid, och
de ledande personerna inom denna
voro Anna Lindhagen och Anna Glasell
Andersson. Genom denna kommitté
insamlades rätt avsevärda summor, till
större delen influtna i små bidrag,
vilka kommo det olyckliga folket till
godo. Men det var först under en vistelse
i Schweiz sommaren 1916, som
professorskan Andersson blev i tillfälle att
närmare studera vad som i detta land
gjorts för krigets offer och särskilt den
detalj, som rörde omhändertagandet av
belgiska barn. Till en början sändes de
skyddslösa belgiska barnen till de
närmare liggande länderna Holland,
Frankrike och England, och det var först
när nöden tog allt större dimensioner,
som man började skicka barnen till
Schweiz. De flesta av dessa barn
kommo från ”det fria Belgien”, där
soldater äro inkvarterade i alla hem, där
sedan krigets början all ordnad
undervisning upphört och där barnen
dagligen måste komma i beröring med allt
krigets elände. Ordföranden i
schweiziska centralkommittén för hjälp åt
belgiska flyktingar, madame
Widmer-Cur-tat, är en varmhjärtad och energisk
kvinna, som helt ägnar sig åt detta
arbete, och det var i hennes sällskap som
professorskan Andersson besökte en
del inrättningar och privata hem, som
mottagit belgiska barn. Och under
dessa besök mognade hos henne den
föresatsen, att vid hemkomsten sätta in
hela sin energi — och den är ej liten —
på att väcka intresse för och samla
medel till en svensk koloni av belgiska
barn i Schweiz, då det långa avståndet
gjorde det omöjligt att upprätta en
sådan i Sverige och den schweiziska
hjälpkommittén lovat att åtaga sig
ansvaret och mödan, blott nödiga medel
anskaffades. I en liten broschyr:
”Rädda Belgiens barn!” som hon utgav vid
sin hemkomst, skriver hon härom
följande:
”Då jag stod inför det storartade
hjiilparbete, som det i ännu värre
ekonomiskt trångmål än vi försatta lilla
landet hade åstadkommit, kunde jag ej
längre vika undan för den dömande
enigt som hon hoppades — kanske var
det för mycket begärt.
Alltsedan hon återkom till sitt land,
har hon oavlåtligt arbetat på att
bereda väg för folkupplysningen, som hon
anser vara enda medlet till uppnående
av solidaritet. Ingen av oss kommer
att leva länge nog för att få bevittna
slutet av denna Rysslands historia,
denna världshistoria om strävanden
för mänsklig rättvisa, av vilken
Catherine Breshkovskys biografi är en del.
Den är en berättelse om våldsamma
strider, usel grymhet och mänskligt
lidande, men där går dock genom den en
fläkt av mod, av lycka och av en stor
livsgärning.
frågan: vad har mitt eget land gjort för
att lindra nöden och olyckorna, som
världskriget medfört? Och då jag ej
hade mod att egenrättfärdigt peka på
invalidtransporterna, där blott ett
fåtal gjort en personlig insats, på den
relativt obetydliga insamlingen till
genom kriget nödlidande, sökte jag efter
orsaken till denna likgiltighet. Jag
ville icke medgiva, att svenskarna äro
mindre tillgängliga för känslan av
samhörighet och medlidande. Beror det
då månne på att Schweiz ligger som en
ö mitt i krigsoceanen, vars vågor slå
upp omkring det på alla sidor, under
det att Sveriges avlägsna läge kommer
det att betrakta världskriget mer som
ett hemskt och storartat skådespel?
i Eller ligger det däri, att människorna
i mitt land, till följd av det
intensivare partitagandet för den ena eller den
andra av de kämpande makterna, icke
ha tillräckligt stark känsla för
männi-skolidandet som sådantl Eller hämmas
den goda viljan av att den ’svenska
fattigdomen’ är så stor, att vi ej kunna
räcka en hjälpande hand till de
olyckliga utanför vårt eget land? Kanske
behövs det endast en väckelse för att den
så ofta ådagalagda svenska
medkänslan och generositeten skall som en
elektrisk stöt genomila hela landet!”
Det var denna elektriska stöt, som
hon genom sina väckande och manande
ord sökte att fortplanta, om icke genom
hela landet, så dock genom ett antal
mera mottagliga sinnen. Och hennes
bemödanden kröntes med framgång;
den ena efter den andra lovade att
åtaga sig ett eller flera belgiska barn
under den tid, som skulle förflyta, innan
de kunde återvända till sitt hemland.
De som icke hade råd att ensamma
bekosta underhållet av ett barn, slogo sig
tillsammans om ett; flera skolor
insamlade medel så att de kunde åtaga sig
en eller flera skyddslingar, och
dessutom inflöto en hel del
en-gångsbi-drag. Den 9 dec> 1916 hade arbetet
fortskridit så långt, att ett formligt
kontrakt med den schweiziska
centralkommittén om upprättadet av en
svenskbelgisk barnkoloni kunde
undertecknas. Kontraktets innehåll var i
huvudsak följande:
1. Avgiften för varje barn under dess
vistelse i Schweiz fastställes till två
schweiziska francs om dagen. Åvenså
betalas barnens resa från Belgien till
Schweiz och åter.
2. Schweiziska kommittén åtager sig
att för denna avgift bekosta barnens
vivre, beklädnad samt undervisning.
3. Svenskarna åtaga sig att bekosta
barnens underhåll till den dag efter
krigets slut, då dessa kunna få återvända
till Belgien. Denna tidpunkt
förbehåller sig schweiziska kommittén att
bestämma för dessa barn liksom för alla
belgiska barn den tagit hand om.
4. Betalningssumman erlägges
förskottsvis varje månad.
Barnens antal kunde då tills vidare
bestämmas till 50, men har sedermera
efter hand ökats, så att det inom en
nära framtid torde uppgå till det
dubbla. Av dessa barn äro 40 gossar
installerade i Villa S:t Roch i L au sanne oeh
35 flickor samt de 5 minsta gossarna i
Corsy, strax utanför samma stad, samt
de sist anlända 12 gossarna i Locarno.
Svenskar, som besökt dessa kolonier,
ha berättat om den trevnad, som råder
där, och om barnens glädje över att
träffa någon från det land, som
för-hjiilpt dem till denna fristad. Barnen
åtnjuta en god skolundervisning i
schweiziska skolor, och under ferierna
få de syssla med trädgårdsskötsel oeh
andra husliga arbeten; till hösten skola
flera börja att förbereda sig till olika
uppgifter, såsom kontorister, lärare,
etc.
Utrymmet tillåter icke ett ingående i
närmare detaljer om dessa små
kolonister, men de som önska sådana
kunna säkert vända sig till professorskan
Anna Glasell-Andersson, Djursholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
