Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det första demonstrationståget för kvinnans
rösträtt i Sverige.
Att det dröjt 16 långa arbetsår innan
ett dylikt kommit till stånd,
ådagalägger med vilket långmod de svenska
kvinnorna mottagit alla de nej varmed
riksdagen — i början båda kamrarna,
nu Första kammarens högermajoritet
— gång på gång besvarat deras
rättmätiga krav på politisk likställighet.
Det nej som vid årets riksdag
beskärdes kvinnorna, var till såväl form
som innehåll så kränkande, att en
protest blev nödvändig och i denna, som
nu höjes runt hela vårt land,
instämde kraftigt Göteborgs F. K. P. R., då
den söndagen den 2 juni anordnade ett
friluftsmöte, till vilket samling skedde
å Järntorget och varifrån
demonstranterna tågade den ganska långa vägen
till Heden.
Det var inte utan tvekan styrelsen
utfärdat parollen — man visste
nogsamt, att det för många fordrades
ganska mycken självövervinnelse för att
deltaga i något så ovanligt som en
rösträttsdemonstration, och det var
därför med innerlig glädje man
konstaterade, att redan före den utsatta
tiden stora skaror stodo redo att sluta
sig till tåget. Detta blev också av
imponerande längd och ökades oavbrutet
under vägen. I téten efter musiken —
tolv man från K. Göta
artilleriregemente — bars F. K. P. R:s nya, vackra
standar. Så följde styrelsen, främst
fru Frigga Carlberg med d:r Gulli
Petrini vid sin sida, och sedan kvinnor
av alla åldrar, skilda samhällsklasser
oeh olika politiska uppfattningar, alla
enade i tanken på kravet: full
medborgarrätt.
Tågets deltagare kunde utan
överdrift uppskattas till tvåtusen och
åhörarna på Heden, vilka rekryterades
från den osedvanligt stora
åskådare-skaran, uppgick helt säkert till tre
gånger detta tal.
Talarstolen å Heden bestegs först av
fru Frigga Carlberg, som med några
hjärtliga ord hälsade de närvarande
samt uttryckte sin glädje över den
solidaritet varom demonstrationen
vittnat.
Sedan musiken spelat Stenhammars
Sverige, höll d:r Gulli Petrini ett
föredrag, som åhördes med den mest spän-
Brev från Köpenhamn.
På De fries vackra konstutställning
träffade jag ElineHansen. Det var den
första av vännerna från gångna
tiders kongresser och kvinnomöten.
London! Stockholm! Budapest! Minnen ha
rekapitulerats, minnen från en
lyckligare värld än den nuvarande. —
Nästa dag har jag en angenäm
sam-voro med Thora Daugaard på Dansk
Kvindesamfund. Hon ger spirituellt
oeh livligt en åskådlig bild av
situationen före och efter de danska
kvinnornas första val. Den nya vallagen hade
ökat Folketinget med 26 mandat
(inalles 140) och Landstinget med 6 (inalles
72) och de funnos, anmärkte fröken
Daugaard, som betraktade ”disse 32
Stole, som sserlig reserveret Damerne”
och som deras numerär var 1,3
millioner väljare, så var kravet icke
”ube-skedent”.
Men partierna satte upp för få
kvinnor på sina listor och ännu färre på
säkra platser. Resultatet blev i
Folketinget endast 4 kvinnor och i
Landstinget 5. Vad som anses ännu mer
nedslående än den låga siffran är att av dessa
valda endast ett par varit med i arbetet
inom kvinnorörelsen och därför kan
anses besjälade av vidare mål i
kvinnofrågorna än den snäva partipolitikens.
Av vad vi upplevat, så slutade fröken
Daugaard vårt samtal, blir det oss mer
och mer klart att Danmark alltjämt
behöver en fristående organiserad
kvinnorörelse, som icke tror att kvin-
da uppmärksamhet och som ofta
avbröts av bi fall syttringar.
Fru Carlberg uppläste därefter
följande resolutionsförslag, som
enhälligt antogs:
”Kvinnor, samlade till offentligt
möte i Göteborg söndagen den 2 juni,
uttala en bestämd protest mot
Första-kammarhögerns ^avslag även denna
gång på kravet om politisk rösträtt för
kvinnor, och särskilt protestera vi mot
det för kvinnorna kränkande sätt,
varpå frågan avfärdades, föga
överensstämmande med den värdighet man
har rätt att vänta av en folkets
lagstiftande myndighet.”
Därefter sjöngs unisont ”Du gamla,
du fria”.
H. öjr.
nosaken löstes den dag de danska
kvinnorna fingo valrätt och valbarhet!
Hur aktuellt det är med dessa
kvin-liga folkrepresentanter får man
ständigt vittnesbörd om. Tidningarna ha
dagligen artiklar i frågan, om icke
annat så diskuteras spaltvis hur de böra
kallas. På Tivoliteatern spelas en revy,
där första scenen är förlagd till
Chris-tiansborgs imponerande slottsfasad och
där var och en av de många
riksdags-kvinnor, som försvinna inom dess
portal lämnar en barnvagn utanför, som
det blir den välmåendee
riksdagsport-vaktens krävande uppgift att se efter.
(Har någonsin moder Svea fått blicka
ned på en barnvagn på
Helgeandsholmen? Inte? Och dock är det dagligdags
flera kvinnor på riksdagsläktarna än
det på mycket, mycket länge — eller
aldrig — blir där nere i kamrarna!) I
revykupletterna förekom de nyvaläa
kvinnornas namn och publiken mottog
skämtet om dem med välvilligt gemyt.
Till riksdagens högtidliga öppnande
i den nya lokalen på Christiansborg^
slott har jag blivit inviterad, men reser
troligen innan dess. Likaså blir jag
förhindrad deltaga i en stor fest ”med
upartipolitisk Prseg” på Nimb till tack
och hyllning för fru Elsa Munck.
Inbjudningen till festen har utgått från
ett stort antal kvinnor ur alla partier.
Hos fröken Sophie Alberti i hennes
storartade byggnad Kvindelig
Läse-förening har jag gjort flera besök.
Samvaron med denna energiska och
dock så fina, gammaldags förnäma dam
är ett minne som med glädje skall
gömmas. En dag var hos henne samlade
på te några intresserade, älskvärda
danskor, som bl. a. ville ha noga reda
på våra nya barnlagar och på — vår
frågas fall i riksdagen! Det är inte
roligt att behöva skämmas för sitt land!
Det är med avund man beser detta
de danska kvinnornas egna hem och
ser hur mycket som där under ett tak
är förenat till deras trevnad och
andliga och lekamliga välfärd. Det har
många gånger under årens lopp
skrivits i svensk press om Kvindelig
Läse-förening och dess utveckling till vad
den är. Hur mycket skall ännu behöva
skrivas förrän de svenska kvinnorna
inse vad Stockholm i den vägen
behöver och borde ha?
En afton var det festföreställning på
”Det Konglige” med anledning av
Hostrups lpO-årsminne. ”Genboerne”
Kvinnokaraktärerna i Walter
Scotts diktning.
Bearbetning från engelskan av
Ellen Wester.
Mot Sir Walter Scott har riktats den
dubbla anklagelsen, att han ej varit
rättvis i sin dom över de skotska
hög-ländarna, och att hans kvinnor äro
mindervärdiga — ”eleganta fruntimmer”,
för att tala med miss Austens odödlige
narr mr Collins. I båda anklagelserna
finnes en skymt av sanning.
”Gränsbornas ”store sångare, som lärt världen
känna Skottland, dess härliga natur,
dess historia, dess invånares
ursprungliga och kraftiga kynne, kunde lätt ha
valt en noblare representant för
Hög-lands-cheferna från 1745 än Fergus Mac
Ivor. Dock fordrar rättvisan mot Scott,
att man erinrar sig hurusom det årets
uppror, som var så nära att återinsätta
Stuartarna på Storbritanniens tron
och driva den jakobistiska sångens
”lille, lille tyske herre” tillbaka över
. havet till Hannover, då Waverley
skrevs endast låg ”sextio år tillbaka i
tiden”, och att de Jakobistiska
sympatierna då ännu voro levande.
Det är mycket lättare att försvara
honom mot den andra anklagelsen. Såväl
i hans dikter som i
Waverleyromaner-»as långa rad finnas utomordentligt
vackra och intressanta
kvinnokaraktä-rer, ett par tre till och med storslaget
kraftiga. Visserligen finnes det
ledsamma undantag. Vi äro alla mer och
mindre barn av den tid vari vi leva, och
Scott levde måhända i en särskilt
olycklig tid vad kvinnoidealen beträffade.
Det var i mrs Chapones och d:r
Grego-rys dagar och som en man antog han
helt enkelt sin tids vedertagna
uppfattning, som även omfattades av
kvinnorna själva, nämligen angående deras
uppträdande och det uppförande, som
väntades av dem. Då och då
protesterar han doek. Tag till exempel den
scen, då Lucy Ashton ”enligt tidens
idéer” tvungen att låtsa sig okunnig
om innebörden av det samtal, som nyss
förts mellan hennes far och blinda
Alice, låtsar att hon är rädd för den
vilda boskapen, ehuru hon ej var rädd,
”ty”, säger Scott, ”det var icke då, som
det är nu, nödvändigt för en ung dam
att ständigt lida av svaga nerver.”
Pekar ej detta bestämt hän på hans
egen tids uppfattning1? Som regel
omfattar han också gängse åsikter, då han
sysslar med det modärna livet — Juna
Mannering och Lucy Batram äro
odrägliga, och Diana Vernon, Scotts
ståtligaste kvinnotyp, på ett undantag när,
avfärdas av Rob Roy som en fjollig tös,
ehuru han medger att hon förstår
hästar. Men så menar ej sir Walter själv.
Under hans penna växer Diana, som
om hans diktade väsen tjusade honom.
Det är inte endast Dianas kurage och
ridkonst, som vinna vår beundran, det
är hennes moraliska och intellektuella
förtjänster, hennes — Scott skulle ha
sagt ”maskulina” — heder och
ärlighet.
Alla Scotts hjältinnor, med undantag
av Alice Lee, äro som Scott själv
hemma på hästryggen. (Icke så miss
Austens pryda lilla Fanny, som lär sig
rida på en gammal ölänning.) Oeh
många utmärka sig för mod och
sinnesnärvaro. Kan man ens säga att Amy
Robsart, bortskämd som hon var, är
feg eller rädd*? Nej, hon offrar sig för
att rädda Leicester undan varära och
möter Varney — Scotts sämsta skurk
— med ett förakt varför hon får bota
med livet. — ”Då hon anser sin heder
satt i fråga”, säger Leicester, ”har hon
ett lynne lika fruktansvärt och lika
snabbträffande som blixten”
Utom det att Scotts romaner
väsentligen handla om dåd och äventyr, däri
hans kvinnor naturligen taga mindre
framskjuten del, finns det också ett
skäl, varför de ofta synas bundna, det
är hans särskilda sympati för kärleken
mellan far och dotter. Ett dylikt
förhållande kommer om och omigen i hans
romaner, och naturligtvis underordnar
sig dottern, bunden av plikt och
hängivenhet. Diana drömmer aldrig om att
resa sig mot påbudet att hon antingen
skall taga en av sir Hildebrands söner
till äkta eller bli nunna. Hur blid Lucy
Ashton är, är hon dock den mest
rebelliska dottern av alla, ty hon håller fast
vid sin frånvarande och efter utseendet
trolöse älskare med hårt prövad, men
aldrig svikande trofasthet. ”Lucys
sinne var ädelt”, säger Scott.
Och dessa kvinnor, jämte många
andra, äro ej- svaga stackare — Jeannie
Deans är bondkvinnornas anförare;
grevinnan Brenhilda är kvinnlig
riddare (en sann gestalt från chevaleriets
första dagar) såväl som en älskad och
älskande hustru, medan Norma of the
Tltper Head, trots Goldsmiths utsago
att en ”dåraktig vacker kvinna ej har
annan utväg än att dö”, lyckas
överleva en olycklig kärlek.
För att avsluta detta försvar, där
intet försvar behövs, så låt mig säga, att
när Walter Scott följde sitt eget genis
ingivelse oeh skapade av sin samtids
försvagande inflytande, skapade han åt
oss ett kvinnligt bildergalleri,
förtjusande och skiftande som livet självt.
Den största av alla är judinnan
Rebecka, ren och ädel, god, klok och
hjältemodig i sitt beslut att hellre dö i kval
än att leva vanhedrad.
Klandra Scotts svagheter som
skriftställare 1 Han skulle själv ha erkänt
dem, ty han var van att förringa sitt
eget arbete och i sitt överflödande
ädelmod övervärdera andras. Vi finna
honom ej fullkomlig, behäftad med fel
och mänsklig svaghet, men aldrig med
låghet eller hån; med stor tro på
godhet, vidhjärtad tolerans, barnslig enkel
religiositet, allt genomstrålat av högsta
snille. — Att vara i sällskap med honom
höjer själen. — Ingen är lik honom, så
stor, så ödmjuk, så alltigenom
älskvärd. — Sådana som han höra
Himmelriket till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
