Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FOR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra sd mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VII
årg. |
STOCKHOLM, 1 SEPT. 1918
N:r 13.
Utanför portarna.
En ännu rätt grön kvinnlig
journalist beklagade sig otåligt inför en
manlig anhörig: ”Nu har man i två år
varit med om att försöka spika i folk att
det är lika mycket näringsvärde i ost
som i ägg, det tycks vara omöjligt att
få bukt på folks idéer!”
Den hon talade med var en politiker
i framskjuten position och han gav
henne till svar helt saktmodigt: ”Jag
har hållit på i tjugu år för att
övertyga om mina teser.”
I tjugu år ha kvinnorna hållit på
och mycket mer till — när kan man
säga att det inte funnits någon kvinna
som i gärning och framsynthet före de
andra varit en pionjär för sitt kön’ —
och ännu är kampen lika behövlig.
Men man får söka se saken i stort
för att på det sättet hämta nytt
mod till nya tag och likt den i
sitt yrke och vid allt offentligt liv
ännu så ovana journalisten hämta den
lärdomen att inga omdaningar gå fort
och att de som arbetat för idéer alltid
fått arbeta år ut och år in med att
hamra på samma spikar. Att de icke
förtröttats, utan svingat hammaren
med samma kraft och samma
övertygelse tills slutligen en grund har
börjat läggas, däri har just en stor del av
deras insats bestått. Ty i trosviss
uthållighet ligger en själsstyrka, ett
andligt värde, som man kanske ej
uppskattar förr än banan är löpt till ända,
men som är av det slag som hör
evigheten till.
Och när man nu står inför en ny
höst, ett nytt arbetsår med samma
arbete för kvinnornas medborgarrätt, då
blir man slagen av hur mycken
uthållighet kvinnor äro mäktiga av.
Vilken fond av kraft ha de icke ägt i hela
denna tid. Det finns unga krafter i
leden och det är givet att en ny, frisk
röst från talarstolen kommer ansiktena
att ljusna och säkert har den skänkt en
smula lättnad åt just dem, som i
åratal arbetat för samma sak — saken som
ännu ej fått bliva slutförd hos oss.
Men de som arbetat längst och
ihärdigast, de som lett rörelsen, dem vi äro
vana att hämta ledning av för att veta
hur frågan står, de som hålla rörelsen
Feminismen l)<xr tyaft en stor triumf under kriget: det är inte
mänga yrken, som inte kvinnor visat sig i ständ att sköta*
Od) i viss män kommer det nog att bli en varaktig framgäng för
kvinnosaken. tTy överallt i de krigförande länderna kommer det
att efter freden bli brist pä arbetskraft Od) dä blir det kvinnliga
reserver som fä rycka in.
(Ur en korrespondens från västfronten.)
Gunnar Cederschiöld.
i gång, de äro lika fullt obrutna!
Obrutna genom år av löje, av
misstydningar, missförstående, ja, av
avsiktliga förvrängningar, obrutna trots
den missräkningen, att vi svenskor bli
bland dem som komma efterst. Vår sak
är dock den samma som deras vilka
kommit före, den behöver inte längre
motiveras — allt är sagt som kan och
skall sägas och innerst inne vet ju den
envisaste motståndare att det skall gå
som kvinnorna ha velat.
Vilken fond av uthållighet detta
dock är. Kvinnorna ha lättare än man
att kasta en sak, som blir dem
besvärlig. De ha mycket att krypa bakom, om
de vilja smyga sig bort: hem och man
och barn, ohälsa och odlande av
talanger — allt som fyller kvinnors liv utan
att väcka gensägelse från något håll,
saker som de ha rätt att vara helt
upptagna av.
Men inga av dessa ha kastat bördan,
de ha tvärtom burit den jämte hem och
barn, ohälsa och förvärvsarbete! . OcE
de se att de måste bära den alltjämt,
ännu en tid. De ville ha sina krafter
frigjorda helt för att ägna sig åt det
egentliga, det kvinnorna vilja verka
för när de få någon bestämmanderätt
och icke bara behöva verka indirekt.
Men porten till det erkända
medborgarearbetet är ännu stängd. Ännu
krävs det väntans uthållighet. Och
kvinnorna ha den ju. Det erkännandet
kan ingen, på vilken sida han än står,
förmena dem. En uthållighet, som
varit mer krävande dessa sista år,
därför att allt annat nu är så tungt,
särskilt för kvinnorna.
Alltså, ett nytt arbetsår i samma
spår. Ett nytt år i väntan på att
porten skall öppnas. Men också, och i
detta ligger källan till kraften, i visshet
att den porten är avsedd att låtas upp
för dem. Så är meningen att det skall
ske och så sker det.
F. v. E.
Rösträtt åt alla Canadas
kvinnor.
Det kan gå raskt ibland. Under 1916
—17 erhöllo kvinnorna politisk
rösträtt i 5 av Canadas förenade stater, så
att av de större och mera tätbefolkade
staterna det endast var Quebec, som
återstod. Kort före årsskiftet infördes
på federal väg rösträtt till det federala
parlamentet för kvinnor, som antingen
själva tjänstgjorde i kriget eller som
hade vissa nära släktingar vid
fronterna. Denna åtgärd väckte emellertid
motvilja, och regeringen lovade att
därest den efter de nya val, som då
skulle äga rum, ännu kvarsutte, den
skulle inlämna proposition om kvinnlig
rösträtt över hela linjen. Nu har
denna proposition antagits av båda
kamrarna, och varje kvinna i Canadas alla
stater, som är brittisk undersåte och
fyllt 21 år, och som uppfyller de
ekonomiska villkor som gälla för
männens politiska rösträtt, är nu
röstberättigad till det federala parlamentet.
Gifta kvinnor anses ha fullgjort dessa
villkor, ifall deras män äro
röstberättigade, och ogifta kvinnor över 21 år,
som bo hemma hos sina föräldrar, ifall
antingen deras far eller mor äger den
föreskrivna inkomsten eller
förmögenheten.
Av Canadas särskilda stater återstå
nu Quebec, Nova Scotia, Prince
Edwards Island och New Brunswick.
Sedan den federala rösträtten genomförts
torde det väl endast vara en kort
tidsfråga, när även dessa stater skola göra
sina kvinnor röstberättigade till sina
lagstiftande församlingar.
I och med den nu antagna lagen i
Canada ha kvinnorna erhållit rösträtt
till centralparlamentet såväl hemma i
det engelska moderlandet som även i
samtliga engelska självstyrande
kolonier utom Syd-Afrika och
Newfoundland.
Kvinnliga läroverkslärare.
En kungörelse angående den av
riksdagen medgivna rätten för kvinna att
utnämnas till lektor ocli adjunkt vid högre
allmänt läroverk har nu utkommit och
träder i kraft den 1 oktober i år. Dock må
ingen före den 1 jan. 1919 tillträda sådan
befattning.
MARGRETE VULLUM.
En av de kvinnor, som genom sin
insats och sitt väsende bidragit att ära
sitt kön är död, fru Margrete Vullum.
Hon dog i Danmark, där hennes far
var den bekante skandinaven minister
Orla Lehmann, och där hennes söner
i ett första äktenskap äro diktaren
Helge Rode och inrikesministern Ove
Rode, men hon har verkat och levat
sin mesta tid i Norge, dit hon kom på
70-talet som politikern Erik Vullums
hustru. Hon var vid sin död 72 år
gammal.
Vi citera några karakteristiska ord
om henne, skrivna av en annan
bemärkt kvinna, Norges biografcensor,
fru Fernanda Nissen.
”Hennes kärlek till ett land, yttrade
sig först och främst i en brinnande
håg att göra landets folk till fria,
självständiga och friska människor.
Upplysning och frihet, det var
hennes två heliga ord oeh hon visste att
ett fritt, upplyst folk har
verkningsförmåga utöver sina egna landamären
oeh allt själsarbete är en insats som
göres för hela mänskligheten, därför
föll det sig för henne naturligt att
arbeta med hel glädje där hennes plats
var.–-
Är en kvinnas sinne vaket, finner
hon alltid sitt verkningsfält och
Margrete Vullum verkade och blev känd
över hela Norge. Både genom sina
resor och långa uppehåll i olika
trakter och genom de tusentals
agitations-skrifter som hon på egen bekostnad
sände ut över landet.
Det var hon som gav medel till
utgivande av Historisk inledning till
grundlagen av Ernst Sars och som
den Sverdrupsbeundrare hon var, fick
hon utgivet en samling av hans tal.
På hennes initiativ stiftades den nu så
stora N orska kvinnors sanitetsf
ör-ening och mångfaldiga äro de
föredrag hon hållit om de norska
konces-sionslagarna.
Stortinget beviljade henne i år en
liten pension, som hon aldrig
ekonomiskt fick någon fördel av, men hon
gladde sig över beviljandet.
Pensionen var en hedersgåva till en
kvinna, som aldrig stått i någon
offentlig ställning, som icke var
agitator för någon läras sak, den var ett
uttryck för landets tack till en av
andens fria arbetare.
Den lilla pensionen skall ha sin
verkan för kommande tid och Margrete
Vullum skall därigenom också efter
sin död hjälpa dem, vilka som hon ha
satt upplysning och frihet på sitt
ba-nér”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
