Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra sd mycket för en stor sak som en stor sak kan göra for oss.
VII. ÅRG.
STOCKHOLM, 1 NOV. 1918
N:r 17.
Dåligt minne.
Ett orättvist angrepp mot
rösträttskvinnorna i en skånetidning.
Enväldets sammanstörtande hos
Centralmakterna tycks mana även vår
höger till en smula betänksamhet.
Misstanken om att det inte är höjden av
all politisk visdom att säga nej till
alla reformkrav, så länge man ännu
är i majoritet, börjar tydligen spira
upp på skilda håll. T. o. m.
agrartidningen Dagen ägnade med anledning
av Birgittadagen sin uppmärksamhet
åt kvinnornas rösträttsfråga.
Artikeln är betecknande för den
nuvarande trevande uppfattningen hos
högern. Dagen meddelar sina läsare,
att rösträttsfrågan under världskriget
gjort betydande landvinningar runt
om i världen, och tröstar de svenska
kvinnorna i deras besvikelse från i
våras med att tala om, att ”många
förmena, att frågan föll framåt”. Likaså
kommer den med den uppgiften, att
kvinnans rösträtt inom högerns led
räknar en hel rad varma anhängare.
Detta är ju för oss synnerligen
glädjande, men vi beklaga endast, att
dessa icke varit att finna bland
riksdagens ledamöter. Åtminstone har sedan
1911, då högerpartiet satte motståndet
mot kvinnorösträtten på sitt program
ingen enda av dem talat och röstat för
kvinnornas medborgarrätt — icke ens
i år, fastän denna punkt nu åter
strukits från programmet.
Sedan ger tidningen sig in på
några egna reflexioner i frågan, vilka
visa att den tydligen befinner sig på
mycket okända marker. För mer än
tio år sedan fingo vi reda ut för våra
motståndare, att det verkligen icke
bara är de s. k. ”självförsörjande”
kvinnorna som vilja ha rösträtt, såsom
Dagen ännu tycks tro, utan i lika stor
utsträckning också de gifta. Likaså
börjar man tröttna på alla puerila
utläggningar om huruvida kvinnorna
gjort sig förtjänta av rösträtten. När
man i dessa dagar bevittnar resultatet
av männens allenastyrande, så tycker
man sannerligen att de kunna tala
sakta om kvinnornas omogenhet i
politiska angelägenheter. Det behövs tyd-
Jag påstår, att kvinnorna ha långt mera rättskänsla än
männen; jag påstår vidare, att kvinnorna äro långt mindre
korrumperade än männen, att de i alla avseenden tdgöra den
moraliskt högre delen av samhället. Jag är ieke av den
meningen, att politiken skulle fördärva kvinnans karaktär,
tvärtom vill jag, att kvinnan, likaväl som mannen, bör ha tillträde
till det offentliga livet. Jag är också övertygad om, att hon
skulle verka i hög grad välgörande på vårt offentliga liv.
Vidare är jag övertygad om att åtskilligt, som nu säges av män
på offentliga möten, ieke skulle komma att utsägas, om
kvinnorna hade rätt att deltaga i dem och deltaga i valen.
Aug. Bebel.
ligen nya krafter för att skapa den
nya jord vi alla längta efter.
Dagen tycker att
rösträttskvinnorna kunde visa vad de duga till
genom att delta i andra
angelägenheter, som röra det allmänna och
fortsätter: ”Forskar man noga i minnet, skall
man nödgas erkänna, att de högst
sällan anmält sin villighet att delta i
arbetet för det allmänna.” Vi tillåta oss
att anmärka härtill, att Dagen
antingen har mycket dåligt minne, eller
också inte följer med vad kvinnorna
göra. Ty såväl rösträttsföreningen
som andra kvinnoföreningar har
sedan länge och i alldeles särskild grad
under den sista tiden gjort sig
påminda, när frågor varit under behandling,
där kvinnornas synpunkter voro av
särskild vikt. Kösträttsföreningen har
t. ex. till regering eller
riksdagsutskott avlåtit skrivelser angående
lagförslag om äktenskaps ingående och
upplösning, om utanför äktenskap
födda barn och om fattigvården samt
angående skydd för ensamt boende
lärarinnor för att blott påminna om vad
som skett på allra sista tiden.
Likaså ha kvinnorna ”sällan anmält
sin villighet” att inträda i kommittéer,
där frågor av social natur behandlades.
Tvärtemot Dagens påstående är det
kvinnoföreningarna som ideligen fått
påminna regeringen om det lämpliga
i att kvinnor tagas med i dylika
kommittéer. Tror Dagen kanske att det
var herrarnas egen idé att sätta fru
Broomé in i lagberedningen? Eller
kanske Dagen skulle vilja fråga förre
ecklesiastikminister Westman om han
inte från tillräckligt många håll blev
påmint om det lämpliga i att kvinnor
sattes in. i yrkesskolekommittén. Ett
studium av våra årsredogörelser
skulle visa Dagen vilken livlig del
rösträttsföreningarna ute i landet ha tagit
i det sociala och kommunala arbetet.
Och så kristiden. Dagen tycker att
rösträttskvinnorna i Malmö inte
skulle varit moltysta under denna tid, då
livsmedelskommissionen därstädes
låtit dyrbara och oersättliga födoämnen
förfaras, utan att de ”skulle ha varit
de första att anmäla sig till
tjänstgöring hos vår överansträngda
livsmedelsnämnd”. Det kan ifrågasättas om
de i så fall blivit tacksamt mottagna.
Men kan man påräkna Dagens
understöd för att få in flera kvinnokrafter
i vår folkhushållning, så äro vi
naturligtvis glada däråt. Ty Dagen skall
inte tro, att kvinnorna äro belåtna med
att vara uteslutna och tycka att
männen sköta dessa angelägenheter väl —
tvärtom. Männens handhavande av
det stora hushållet har väckt en
opposition bland kvinnorna som hotar att
bli farlig för samhället. Det är ett
misstag från alla synpunkter,
praktiska såväl som psykologiska, att
kvinnorna helt uteslutits från ledningen av
vår folkhushållning och även så gott
som överallt fått taga för liten del i
kommunernas livsmedelsorganisation.
Männen tro sig ensamma vara
skap-ta till organisatörer och anse att
kvinnorna ha så små synpunkter.
Bränslekommissionen är ett utmärkt exempel
på herrarnas stora vyer. Men
kvinnorna våga tro, att deras gamla
hus-hållsvanor att höra efter, var man kan
få en sak billigast, och att se till att
födoämnen inte förfaras, kunde ha
varit av betydelse för hushållningen
både i stat och kommun. Kvinnorna lida
mest av livsmedelssvårigheterna, och
i livsmedelsköerna berättas troget alla
historier om hur männen låter maten
ruttna och frysa bort. Detta har mer
än något annat bidragit till att
uppamma en misstro mot
kommissionerna, som är synnerligen olycklig,
därför att den alsrar trots mot
förordningarna. Kommissionerna beklaga sig
med all rätt över att deras arbete
försvåras av allmänhetens illojalitet men
kanske kunde i alla fall deras
medlemmar ha skäl att reflektera över om
de verkligen gjort allt vad de kunnat
för att undvika missnöjet. Visst äro
kvinnorna ännu i stort sett ovana vid
offentligt uppteidande och kanske i
bland ängsliga för att taga det
ansvar, som medlemskap i kommissioner
medför, men i regel har det säkerligen
icke berott på kvinnorna själva, att så
få av dem varit med i kris tids
institutionerna — utan på bristande
vilja hos ledningen. Vi påminna om
”Kvinnornas uppbåd” vid
krigsutbrottet och den stora insats kvinnorna
gjorde i arbetet på de kommunala
hjälpbyråerna. Kvinnorna ha
ideligen både i Stockholm och
annorstädes fått göra sig påminta för att
få vara med och hjälpa till. Det
sattes t. o. m. till en kommitté, som
skulle bestämma över, hur många
plagg småbarn kunde behöva, utan att
däri insattes en enda kvinna. Först
efter påtryckning kom fröken Gertrud*
av Klintberg in. Även för arbetet för
ökad produktion ha kvinnorna visat
sitt intresse. De taga livlig del i
kolo-niträdgårdsverksamheten, och
rösträttsföreningens verkställande utskott
utsände i våras ett upprop till sina
lokalföreningar att behjärta denna
fråga.
Dagen har lika litet reda på
rösträttsföreningens och andra
kvinnoföreningars strävanden, när det gäller
vår folkförsörjning som i andra
avseenden. Krigsåren ha i vårt neutrala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
