Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSTRÄTT FOR
t
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra sd mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VII. ÅRG.
STOCKHOLM, 15 NOV. 1918
N:r 18.
Tidens krav och vårt.
Med brusande fart följa
världshändelserna slag i slag efter varandra.
Varje timme medför något.
Revolutionens stormvåg sopar i Europa med en
gång bort gamla, som orubbliga
betraktade fördomar och förhållanden,
och med ett penndrag uppstå nya
rättigheter, som det förut tagit åratal av
arbete att få fram och göras hörda.
Kravet på demokratisering av vår
svenska författning, innefattande
avskaffandet av den 40-gradiga skalan
och införandet av allmän, lika och
direkt rösträtt för män och kvinnor
visar sig nu med oemotståndlig kraft och
bäras upp av en orublig folkmening.
Skulle redan vid urtiman — trots
traditionen — författningsfrågan tagas
upp, måste det från oss sveneka
röst-rättskrävande kvinnor sägas högt
ifrån, att vi nu starkare än någonsin
fordra att vår fråga löses och att
högern under tidsförhållandenas tryck
uppger sin position.
Allt för länge ha vi kvinnor fått
kämpa för vår rätt, alltför länge har
ett oresonligt motstånd rests mot våra
krav och viker ej högern nu från sin
envishets skans, så kanske krafter, som
bli både dem och andra för
övermäktiga, taga vad de ej frivilligt ville ge
medan de kunde göra det. År det
dithän man envisas att driva det?
Endast två niunmer
av
Rösträtt för Kvinnor
återstå för 1918.
Börja i tid att
verka för
spridningen av vårt
politiska samlingaorgan.
Statslivets ensidigheter i det förflutna ha i 6in mdn berott därpd
att mänskligheten utåt Varit enöidigt företrädd allenast av ötyrkanö
representant, mannen. Det är kanske därför allting till sist slutar
med slagsmdl och blodbad AäAom den enda utvägen för detta
stats-mannaskap.
CARL LINDHAGEN.
Freden måste bliva varaktig.
”Det sista skottet i världskriget
faller denna vecka”, skrev Vorwärts den
6 november. Vi se i alla händelser nu
slutet på vad vi 1914 aldrig trodde
skulle bli som det blev. Så otroligt
som kriget kom att gestalta sig, har
det varit dén bästa agitationen för
fredssträvandena och visat, att inga
utopier i den vägen äro för
överspända, utan att de i stället måste
förverkligas. Och människorna tyckas nu
också vilja det. Dödströtta nationer i
Europa vilja det och gripa sig an med
det nya förunderliga — det helt nya,
som förberedes.
Kvinnorna äro väl preparerade.
Också våra, i detta neutrala land, som de
krigförande tro ej ha drabbats alls av
kriget.
Det frö, som såddes på
internationella kvinnokongressen i Haag, efter
Rosika Schwimmers inspirerande tal
här hos oss och vars brodd kanske såg
svag ut, har nu skjutit fart. Man har
glömt den en tid, men sådden hade
tagit rot och nu är en ny social insats
färdig att göras.
Internationella kvin nokommittén för
varaktig fred finns i 22 land. I
Skandinavien har den haft ett intimt
samarbete. Och vad den nu inbjuder till
är ett vidmakthållande av den fred
som blir, så genomsyrat, att det
räcker för kommande släkten. Det är en
helt ny form av socialt arbete: ett
bearbetande av själar och sinnen, främst
ungdomens. Ett ihållande, aldrig
svikande, alltid aktpågivande arbete, att
alltid stå kriget emot. Nu ha vi lärt
vad kriget är, nu vilja vi inte ha krig
mer, freden skall bli varaktig. Så är
deras mening. Inte fred nu, gud vare
lov — få se hur det blir om femtio år.
Utan ett beslut: ingjut i sinnena,
varhelst du kan det, att kriget är ont,
kriget skall motas, samhällsliv,
undervisning, nöjen, umgängeston, allt skall
genomsyras av hat mot kriget, av
krigets omöjlighet
En varaktig fred bildar
förutsättningen för att allt som arbetas på till
samhällets förbättring skall lyckas,
den är förutsättningen för att andra
frågor skola kunna lösas. Man kan
inte komma förbi detta mer. Man
menar att för att kunna bygga upp ett
samhälle fordras att jag vet, att inte
samhället om någon tid skall
förhärjas. Och nu, det är en god lärdom! nu
ha alla lärt, att ett krig rensar inte
luften, ett krig frammanar inte bara
hjältemod och renar från slagg. Så
länge fick kriget hålla på, att den
läxan blev veterlig. Hade det slutat,
som flertalet i världen trodde, efter
några månader, då hade kriget inte
fått visa sig sådant det är, och folk
hade kanske ännu sagt, som om
Sverige, att en hundraårig fred är bara
förslappande. Nu se vi vad som blivit
av människorna. En av dem, som sett
krigets länder på närmare håll, Poul
Bjerre, har formulerat det: genom
svält och krig och nöd blir människan
inte god, sådant kommer inifrån och
kriget eller nöden var icke källan till
omvändelse.
”Revolutioner och blodbad och
bol-sjevikism kan den kroppsliga nöden
åstadkomma. Men intet annat hos
massans människor. Till uppfinnare
gör den endast den som redan har
uppfinnarens geni. Och förandligande
verkar den endast på den som redan
har andans låga brinnande i sin själ.”
Vad man nu vill från kvinnohåll är
att kvinnorna skola bereda sig så att
de kunna rätt begagna den tid av
nydaning, som kommer. Vid sidan av
fredskongressen skall löpa en
kvinno-kongress, som kan påverka den stora
fredskongressen och bilda opinion i de
frågor, som röra kvinnorna. Efter
denna kongress kommer arbetet för att
fullfölja de uppslag, som den givit.
En grupp i denna nya De kvinnliga
fredsorganisationernas centrala
sam-arbetskommitté är lärarinnornas
fredsgrupp. Den skall i sin mån vara en
surdeg i arbetet mot kriget
Lärarinnorna ha direkt kontakt med
ungdomen, men vad de vilja göra i arbetet
för att genomsyra sinnena mot kriget
är vad var och en kan göra. Här är
ingen för enkel, ingen för undanskymd.
Detaljerna i övrigt i organisationens
plan skola genom dagspressen så små-
ningom komma fram. Här vilja vi
blott visa, att för första gången finns
för varje kvinna en plats i kedjan, där
hon kan verka. Att verka för
rösträtten år inte så lätt, att verka mot
hat, mot krig, mot det onda, mot nöd
i mån av möjligheter, det bör en var
kunna i ord, i saktmod, i gärning.
Verka för rösträtt ha ännu inte alla mod
till eller ens lust till, ”det få de andra
göra, de som kunna tala på möten, vi
reda oss utan rösträtt i vår livstid”
— var man nu står, skygg, ljum, rakt
emot! Men verka mot hat i världen,
mot krig, mot dödande, för försoning,
därtill behövs ingen politik, inga
kunskaper mer än hjärtats. Och hjärtat
får den kunskapen, om det blott
öppnar sin dörr. Man kan gå in i
fredskedjan, om man vill ge ett tecken på
sin medverkan (korrespondera med de
kvinnor, som namnges på annat ställe
i tidningen!), men man kan också blott
besluta att verka i den andan. För
kvinnor har aldrig givits en social
uppgift, som ligger dem så nära till,
som så kan taga med dem alla, som
så kan komma dem att känna, vad
kvinnor så ofta längta efter: jag
betyder något i världen, hur ensam jag
är, hur barnlös jag är, hur bortskymt
mitt arbete är. Det är icke fåfänga
eller högmod att vilja vara något i
världen. Det är en Önskan av
samhörighet med något på jorden, det som kan
sluta en kedja av troende tillsammans,
detta att jag är icke värdelös, jag
fryser icke i ensamhet, jag är något i och
med detsamma jag vill tro på och låta
min tro komma till synes på en fred
som varar.
Detta för alla dem, som rygga för
uppgiften, emedan de tro sig vara för
ringa. De modiga, de som äro mera
vana att verka utåt och tala och
skriva, de komma nog, vad det lider.
Freden blir en aktuell sak. Ja, freden blir
en modesak till och med, för dem som
flyta med skummet på alla rörelser!
Men för de skygga, de försynta, de
som hungra efter att icke vara
ensamma, men icke våga sig med i vimlet,
de som icke räkna sig själva, for dem
finns en uppgift, deras tro måste med,
deras händer i kedjan för fred på
jorden.
V. v. K.
Freden är det enda ärorika mål för
en vis och upplyst regering, det är icke
en stats vidd, som utgör dess lycka och
dess självständighet; det är dess lagar,
dess handel, dess arbetsflit och
framför allt dess nationalanda.
Karl XIV Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
