Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSTRÄTT FOR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VII. ÅRG.
STOCKHOLM, 1 JANUARI 1918
N:r 1.
Ett gott nytt år!
Ett bättre nytt år!
Det år vi nu sagt farväl till
motsvarade ej de förhoppningar, uppfyllde ej
de varma Önskningar, som i hjärtan
och på läppar hälsade dess ankomst.
Det bar ej den fred, den
vederkvickelse i sin famn, som hela världen
suckade efter. Det hoppet dog, den
längtan sveks.
Det förde ej till Sveriges kvinnor
den medborgarrätt, som med fullt fog
borde givits dem. 1917 blev ett år av
grusade förhoppningar.
Det nya år, som nu står på vår
tröskel, kommer det också att bära den
svarta dräkten? Följer i dess spår än
mera sorg och nöd, bitterhet och
besvikelse? Eller våga vi ana ett
skimmer om dess panna, som bådar ett
nyår med en verklig vår, med islossning,
med ljus och värme, med spirande nytt
liv?
Kommer moder Svea i år att erkänna
sina döttrar såsom sina barn i samma
grad som sina söner? Komma
Sveriges kvinnor att få vara med om det
nydaningsarbete, som av stora tecken
att döma går fram över hela den
civiliserade världen? Den nya
samfundsordning, som folken längta efter, får
ej ha den likheten kvar med den gamla
att den bär endast mannens prägel,
först ett samfund, som bär prägel av
både mannens och kvinnans väsende,
kan kallas ett mänskligt samfund.
Hittills ha kvinnorna fått lära sig att
det var deras högsta plikt att göra
sina barn lämpade för världen.
Våga vi hoppas att med 1918 den tid
har begynt dagas, då mödrarna få
börja göra världen lämpad för sina barn?
Ett tidens tecken.
Vid de tysk-ryska
fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk finner man en
kvinnas namn i förteckningen på
ombuden från Ryssland. Bland dessa
märkes nämligen en fru A. A. Biecenko.
Detta betydelsefulla faktum pekar på
den omvälvning i opinionen i
Ryssland som under senaste året ägt rum
rörande kvinnors deltagande i det
politiska livet.
De segrande.
0 Gud, kan du vänta på oss,
kan du skjuta i fj ärran din grymhets dag,
efter ännu du gitter slå oss
med vinande gisselslag?
Så ekar rymden av tusendens gråt,
de som kvida av kval, dem de själva gjort;
sina huvuden stöta de blodiga
mot ditt rikes gyllene port.
Då kommer den kvarlevda skaran,
som lämnats hemma bland gubbar och barn,
vi som aktats för svaga för faran,
för små att draga Guds kvarn.
När världarna sucka och lida,
vi lyfta tyst våra vapen och gå;
det är oss, som rikena bida,
det är oss, som folken ha ropat på.
För den ångest, som går genom världen,
vi förgäta vår egen ångest en gång;
vår plats i skymundan vid härden
har blivit vårt hjärta för trång.
Vår döde gosse i krigargrav
vi vandra med bortvända ögon förbi;
mellan oss oeh vår sorg är av blod ett hav,
den förstummas av tusende mödrars skri.
Och har du tröttnat att giva oss svar,
och har du ångrat, o Herre, din nåd —
1 vårt hjärta lever din kärlek kvar,
i vårt hopp din allvishets råd.
Och är du ej längre Allsmäktig Gud,
som mot dödsrikets portar förmår vad du vill
— vår svaghet skall varda till makt åt ditt bud,
för vår tro skall ditt rike bli till.
Lydia Wahlström.
Yad vi vänta av 1918.
Det är sällan ett kommande år ger
oss vad vi hoppats av detsamma. Och
dock fortfara vi att hoppas av det
nästa, vad det gångna vägrat. ”Små barn
leva till hälften av mat och till hälften
av beröm”, säger ett norskt ordspråk,
och det är väl så med de stora
människobarnen, att de å sin sida behöva
dryga ut det knappt tillmätta brödet
med litet framtidsoptimism, om de
skola kunna leva.
Vi hoppas även nu, att det år, som
i dag inbryter, skall skänka oss det
inledande beslutet angående vår
politiska medborgarrätt. Vi hoppades
detsamma i fjol, men hoppet sveks. Vad
ha vi då i år att stöda det på, som icke
förelåg redan för ett år sedan?
Vi ha löftet om en k. proposition.
En sådan bemötes alltid med mera
respekt än en motion, även om det är en
partimotion.
Vi ha vetskapen om, att högerpartiet
inom riksdagen icke längre står som en
man emot vår frågas lösning, utan att
en del av partiets medlemmar uppgivit
sitt principiella motstånd.
Vi ha också det faktum, att partiets
händer denna riksdagsperiod icke äro
bundna av något programuttalande vid
valen. Vid 1914 års val hade högern
ännu en gång förklarat sig ovillig att
medverka till politisk rösträtt åt
kvinnorna, och det kan ju i sin mån ha
varit bestämmande för partiets hållning
under 1917. Under 1918 står partiet fritt.
Vi ha vidare utsikt att få
propositionen inlämnad redan under
riksdagens början, så att den kan hinna
behandlas utan samband med övriga
författningsfrågor. Ännu i höstas
ansågo vänsterpartierna, att det vore
förmånligt, om en sådan sammankoppling
kunde äga rum. Kvinnorösträtten och
villkoren för densamma skulle kunna
begagnas som ett bytesobjekt för
vinnande av andra politiska mål.
L. K. P. R. har icke kunnat godkänna
ett dylikt resonemang. Redan då
förhandlingar om en koalitionsministär
började, sände V. U. en skrivelse till de
båda partiledarna på vänstersidan med
begäran, att all sammankoppling måtte
undvikas. Vi hade på sin tid fått
avslag från dessa båda partier på vår
begäran, att kvinnorösträtten skulle
uppsättas på partiprogrammen, på den
grund, att detta skulle kunna försena
och försvåra den då brännande frågan
om den allmänna rösträtten för män;
nu kände vi det som en illojalitet, ifall
en annan författningsfråga, hur viktig
den än kunde vara, skulle å sin sida
få försena och försvåra vår frågas
lösning. Vi upprepade denna begäran, då
den nuvarande ministären bildats, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
