Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han njöt först därav...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
sade den profetiska drömmen, »han stod lutad över en säck
och gömde i den resterna av något, som hade varit livet
med dess kval, dess svek och smärta . . .»
»Min är hämnden, säger Herren .. .»*
Kring denna tragedi om en själ, som förtäres av kärleken
och krossas av Guds lag — ett helgjutet konstverk av
förfärande djup — har Tolstoi liksom i Krig och fred satt andra
livshistorier. Tyvärr alternera dessa parallella historier här
på ett något stelt och konstlat sätt och nå icke upp till den
organiska enhet, som kännetecknar symfonien i Krig och
fred. Man kan också tycka, att den långt gående realismen
i vissa tavlor — de aristokratiska kretsarna i Petersburg
och deras innehållslösa samtal — ibland gränsar till det
onödiga. Slutligen har Tolstoi ännu mera öppet än i Krig och
fred ställt sin moraliska personlighet och sina filosofiska
idéer sida om sida med livets skådespel. Men arbetet är icke
desto mindre underbart rikt. Det är samma myckenhet av
typer som i Krig och fred, och alla äro tagna på kornet. De
manliga porträtten synas mig till och med överlägsna.
Tolstoi har roat sig med att måla Stefan Arkadjevitsch, den
älskvärde egoisten, som ingen kan se utan att besvara hans
vänliga leende, och Karenin, den fulländade typen för en hög
ämbetsman, den distingerade och medelmåttige statsmannen
med sin mani att dölja sina verkliga känslor under en
ständig ironi: en blandning av värdighet och feghet, av fariseiskt
väsende och kristen känsla, en sällsam produkt av en konstlad
värld, från vilken det trots hans intelligens och verkliga
ädelmod är honom omöjligt att någonsin frigöra sig — och som
gör mycket rätt i att misstro sitt hjärta: ty då han låter
det råda, försjunker han till slut i ett enfaldigt känslosvärmeri.
Men romanens huvudintresse ligger, utom i Annas
tragedi och de växlande tavlorna från det ryska societetslivet
omkring 1860 — salonger, officersklubbar, baler, teatrar,
1 Eokens motto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
