Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Strid om den kartesianska filosofin. Rudeen på de anklagades bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
synes ha gifvit nytt mod åt anhängarne af den nya
filosofin att mera öppet än förut framträda med de moderna
åsikterna i vetenskapen, och de tyckas äfven en tid bortåt
ha lämnats obeifrade. Endast sålunda kan man förklara,
att den kartesianska filosofins läror kunde vid denna tid
öppet framställas i akademiska lärdomsprof vid Åbo
akademi, utan att någon opposition höjdes mot desamma.
Redan före Budeens tid finner man att Cartesii och de
moderna filosofernas af hans skola idéer refererades i en
mängd afhandlingar, som utkommo under inseende af
dåvarande professorn i fysik Petter Hahn, dock icke
sällan sällsamt blandade med de gamla meningarna, och
ofta med förbehåll eller reservationer af författarne mot
de nya tankar, för hvilka de redogjort.
Bland de första i egentlig mening kartesianska
afhandlingar, som ventilerades i Åbo. var upplänningen
Andreas Lundii under Hahns presidium utgifna
„Aia&rf-oioloyia seu Discursus physiologicus de sensibus
homi-nis" (1690). Lundius var elev af den framstående
medicine professorn i Upsala A. Drossander och hade
under hans ledning beträdt „viam ad sapientiae ac
Aescu-lapii templum". Han sökte vindicera åt sig en viss
själfständig hållning i den stora tvistefrågan. Liksom
franska vetenskapsakademins dåvarande sekreterare J. Bapt.
Du Hamel, som hälsades som »conciliator utriusque
Philosophiae", ville han hvarken pålägga sig „Aristotelicae
servitutis jugum" eller vara en träl af Cartesius, denne
„Philosophorüm omnium princeps, sapientiae in nubibus
aquila, literarum Hercules & abstrusioris naturae summus
imperator". „Ex communi pleraque hausi fonte; vasculo
tamen meo". Som sin vägledare nämner han, utom
Drossander, på samma gång såväl Aristoteles som Cartesius
och Le Grand, den sistnämnda en af Cartesii ifrigaste och
mest berömda elever. Själfva afhandlingen rör sig
hufvudsakligen på det fysiologiska, men delvis äfven på det
fysiska området. Cartesii åsikter framställas förnämligast
vid frågan om själens egentliga säte i människokroppen,
ehuru ej med full klarhet framgår, huruvida författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
