Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Torsten Rudeens personlighet. Några drag ur hans enskilda lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många af sina samtida, framstår han som en vän af rena
och enkla seder, som den gamla goda tidens förespråkare
gentemot den på hans tid öfverhandtagande yppigheten,
fåfängan och „hugretningen“. Af honom prisas som en
gyllene tid, då man lefde måttligt med enkel spis, men
med förnöjsamhet och renhet i sinne. Denna tid ansåg
han tusenfallt öfvergå den, som kännetecknades af
guldhunger, vinningslystnad och lasters yra, då man sträfvade
att lysa i lyckans „blanka vagn“ samt bygga sina slott
högt „opp i väder“. Rudeen var en fiende till all
„verldzens fiäs och flättia", till allt prål och all uppblåsthet,
samt prisade i stället gammaldags „stadighet,
försichtighet och tro“. Den ville han gifva högsta äran, som
genom sin rena vandel var ett efterdöme och som kunde
leda „vår galna värld“ tillbaka på dygdens väg.
Och dock var Rudeen icke en af dessa
moralpredikanter, som ständigt bära sedelärans bud på läpparna.
Ehuru studiirummets väggar länge och väl begränsade
hans horisont, var han ingalunda okänslig för det
pulserande lifvet ute i världen. Han var tvärtom, särdeles i
sina yngre dagar, en lefnadsglad man, full af lif och lust.
Erotiskt anlagd förrådde han i sin ungdom en
sinnesberusning, hvars uttryck han icke alltid förmådde hejda och
hålla inom det tillbörligas gränser. Men den erotiska
känslan förfinades alltmera hos honom, det blef en
lyrik, öfver hvars stämningar ofta hvilar ett skärt poetiskt
skimmer.
När sedermera de ungdomsvarma känslorna
alltmera förflyktigades, och mandomsålderns högre
intressen alltmera togo honom i anspråk, blef äfven ämnet
för hans sång ett annat. Han blef sina konungars och
sitt folks sångare. Karl XI prisade han som
statsupprättaren, fredsbefrämjaren, hvilken skapat ett nytt
öde åt sitt land och därigenom tillvunnit sig sitt folks
kärlek. Och han var uppfylld af stolthet öfver detta folk,
som alltid hade lydt hederns lagar och utfört så många
stordåd såväl på stridens som på ärans fält. Karl XII
åter var för honom den oförliknelige unge hjälten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
