Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Torsten Rudeens personlighet. Några drag ur hans enskilda lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kämpade för fribetens och rättvisans sak, en kamp, som
likvisst redan i början uppfyllde honom med en
aningsfull bäfvan, att det aldrig skulle sluta väl. Och därför
yrkade han från första stunden på fred. Så mycket han
än beundrade en Karl XI:s och i all synnerhet Karl XII:s
krigiska bragder, ställde han dock det fredliga arbetet
i odlingens tjänst i främsta rummet. För detta ideal fingo
all eröfringspolitik och alla storsvenska fantasifoster träda
tillbaka. Endast sålunda kan man förklara, att Rudeen,
som i grund och botten var mycket konungsligt sinnad
och äfven i hög grad tyckes ha varit i åtnjutande af sina
monarkers förtroende, icke tvekade att, när fosterlandets
intressen så fordrade, ansluta sig till oppositionen och att,
ehuru uppvuxen i enväldets traditioner, blifva en af det
nya statsskickets ifriga förkämpar. Han blef allt mera
en ständernas och riksdagsopionionernas man, som enligt
Rhyzelii vittnesbörd „uti vårt K. Fädernesland vakat för
thes velstånd, vårdat thes värf och ärenden, afvärjat thes
far- och skadeligheter, och befrämjat thes förmohner och
angelägenheter, enkannerligen vid 6 allmenna,
äfventyrliga och vidlöftiga Riksdagar“[1].
Hade Rudeen, som det tyckes, af full öfvertygelse
varit med om att nedbryta det världsliga enväldet, ville
han dock icke veta af någon rubbning af det kyrkliga
enväldet. Han slutade såsom en af detta storkyrkliga
tidehvarfs ortodoxe, som med öfvertygelsens kraft
fasthöllo vid den kyrkliga byggnad, hvilken hade murats så
stark under det förgångna seklet, och för hvilka de samtida
frireligiösa rörelserna därför voro en stor styggelse. Dock
hörde han aldrig, såsom vi sett, till de häftigaste ifrarene
mot pietisterna, utan ådagalade tvärtom en för hans tids
ortodoxe prelater ovanlig moderation och försonlighet i
sitt förhållande till desamma.
Angående Rudeens öfriga vandel meddelar
Rhyzelius, att han i sitt umgänge var „fridsam, nöjsam,
sachtmodig och uprichtig, dömande väl om alla och med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
