Angela hade lagt sig. Petra sysslade ännu i nedre våningen, och Elsa hade stigit in i salongen, där hon tänt ljuset i den stora kronan. De hade gått hem genom den nu mörka skogen, där kärret svart och släckt sände ut fuktiga ångor. Elsa rörde sig klumpigt bland de vita möblerna med griparna på ryggstöden. På hennes klänning med volangerna hade några barr fastnat. De föllo nu rasslande till golvet. Det var så tyst, som det endast kan vara i ett stort hus på landet, när natten är nära. På ett bord funnos några familjefotografier. Elsa stannade och såg på dem. Så lyfte hon upp ett mot sitt ansikte. Medan hon stod så, började tårarna tillra utför hennes tjocka, bleka kinder. Hon strök undan dem och de föllo endast på nytt. De föllo på porträttet med den breda mahognyramen. Hon for med handen över glaset och torkade bort tårarna.
Nu hörde hon steg bakom sig och vände sig häftigt om. Petra tog förvånad porträttet ur Elsas hand. Det var ett fotografi av Hugo.
- Hur är det fatt? frågade Petra, utan att förstå.
Elsa satte sig i sin vita klänning på en stol och tittade hjälplöst upp på Petra.
- Vet du nu varför jag kommit hit? sade hon. Jag vill vara med er - med Hugos syskon.
Hon tog av sig glasögonen, och än en gång såg Petra framför sig den närsynta skolflickan med den kisande, sökande blicken. Petra slog sig ned bredvid henne.
- Jag är så ensam, mumlade Elsa. Så förskräckligt ensam. Jag har ingen familj. Inga syskon. Ingen som jag kan kalla min och som jag kunde hålla mig till. Jag kom hit... Hon hejdade sig. Vill du höra alltsammans?
Petra nickade tyst. Hon var häpen, som man alltid blir, då en till synes helt vanlig vardagsmänniska, en av dem som gå omkring med så stilla steg att de knappast märkas, plötsligt blottar sig och visar sig gömma på ett tragiskt öde.
- Du är förvånad över mig, sade också Elsa hastigt, som om hon tytt den andras tankar. Jag ansågs ha ett så gott läshuvud. Det är sant. Jag har ingen särskild begåvning. Men jag lär mig fort. Därför tog jag också en fin examen. Och så hamnade jag i Uppsala som lärarinna. Hela mitt liv var som en uppslagen läxbok med förprickade meningar och små krokar, som satts för att visa hur långt man behövde kunna för var dag... ända till dess jag träffade Hugo. Då var det, som om en vind fattat tag i bokens blad och ryckt i dem, suddat ut prickarna och bockarna och bläddrat om bladen med rasande fart. Just så var det. Inte så att jag började försumma mitt skolarbete. Å nej! Därtill var jag för dum och för van att lyda och följa med i den dagliga ritualen. Men mitt väsen liksom delade sig i två hälfter. Den ena skötte pliktmässigt sina skyldigheter. Den andra var bara ett rött hjärta som klappade och droppade blod. Jag låter så romantisk. Men det är en roman, min - min enda. Det var Lucie, Hugos hustru, som bjöd mig till deras hem, eljes hade jag väl aldrig kommit dit. Jag träffade henne på bjudningar i den där lilla staden. Kanske tyckte hon bra om mig och bjöd mig därför till sig. Och så mötte jag Hugo.
Hon höll upp ett tag och såg sig omkring i rummet, blinkande mot ljuset.
- Jag visste ingenting om kärlek och sådant. Inte alls! Män hade aldrig intresserat sig för mig. Ibland hade det väl rört sig en längtan inom mig. Någon skulle komma och hålla av mig, kanske kyssa mig, taga mig i sina armar. Vaga fantasier, som en förläst flicka utan begrepp om livet ibland kan drömma. Men ingen hade kommit. Jag hade en hund, Petra. En ful och bondsk hund. Och den var mig tillgiven. Den är också död nu. Den brukade tassa fram till mig, där jag satt i mitt rum och rättade skrivböcker, Den strök sig mot mig, slickade mina händer, när den bara kom åt, tiggde något av mig med sina bruna vänliga ögon. Vi voro på något sätt lika varandra, den där hunden och jag. Jag har ett fotografi av hunden tillsammans med mig i en stel attityd. Ja, vi voro lika varandra. Jag tycker nu efteråt att så där som en trogen hund strök jag själv omkring Hugos hem, varsamt tiggande, slickande i mig de godbitar som blevo över. Förstår du? Jag blev förälskad i Hugo. Det är förskräckligt att förälska sig i en gift man.
Jag var så ofta hos dem. De tyckte väl synd om mig. Lyckliga människor, som bo i ett hem, ha så lätt för att vara medlidsamma. De överdriva sin vänlighet och känna sig bara glada och goda själva. Jag föreställde mig ändå snart att jag kände Hugo bättre än hans hustru gjorde. De voro inte alls lika varandra. Hon var ju glädjen själv. För henne var det nog att ha ett barn, en man, ett hem. Något annat intresserade väl henne knappast. Med mig kunde han tala om böcker och sådant, som intresserade honom. Hans väsen hade en viss drömmande melankoli. Och någonting... någonting som inte hörde till denna världen.
- Jag minns, sade Petra plötsligt leende. Vi brukade reta honom därför... för att han vår så litet praktisk.
- Ja, det måtte varit ett familjeskämt, fortsatte Elsa. Hans fru brukade upprepa det. Kanske kände han redan tidigt att han inte hade någon framtid. Det sägs att de som dö unga känna det på sig. Vet du, jag började gå på biblioteket om middagarna eller vänta på honom utanför för att fråga om något sådana kvällar, då jag visste att han hade stannat kvar där efteråt för att arbeta. Ibland när jag hade flera böcker att bära följde han mig hem och bar böckerna åt mig. Vi talade inte så mycket då, jag var trött, förskrämd och lycklig att ha honom vid min sida. Å, dessa promenader i den lilla stadens skymning. Andra ha kärlekshistorier att minnas, kyssar, famntag, framviskade ord. Hela min kärlekshistoria är dessa kvällspromenader.
Det är något särskilt med en stad som Uppsala Det andas vänlighet i luften, och så är staden inte så stor. Man går förbi samma hus, samma planteringar, förbi domkyrkan, som reser sina svarta torn, och över kyrkogården, vars gravvårdar man kommer ihåg, ja man minns till och med namnen på de döda, som vila där. Man går förbi fönster, ur vilka det lyser, där och där har man varit som gäst på bjudningar, och genom fönstren skymta möbler, som man känner igen. Gunillas klocka ringer. Dess klang är en kär. Allt är så välbekant. Och har man då, som jag, gått ensam länge och så kommer gående i sällskap med en man, tycker man nästan att husen viska till varandra, att träden mumla:
- Kommer du där, gamla flicka? Äntligen! Inte ensam i kväll som alltid förr!
De bli ens bekanta, ens vänner, dessa hus och träd och gatstenar. Och när jag så steg in i mitt rum och han hade skilts från mig, greps jag av en förskräcklig tomhet. Rummet gapade som ett källarhål som ville uppsluka mig. Nattens ensamma timmar väntade på mig. Då kastade jag åter på mig kläderna och gick ut, jag toka. Jag gick tillbaka samma väg. Här hade hans arm snuddat vid mig. Här tog han min hand, då vi skulle gå över gatan. Det betydde ingenting för honom. Men för mig var det som hade han ömt smekt mig, nej klappat mig, som man klappar en hund med tiggande ögon. Jag smög mig till hans hus, såg genom fönstren på nedre, botten in i hans rum, där han och hans hustru, hans lyckliga hustru, sutto. Jag bevakade deras rörelser. De talade. Eller han läste och tittade ibland upp från sin bok och deras ögon möttes tvärsöver bordet. Deras blickar, deras rörelser, då de lutade sig mot varandra, marterade mig, som om jag hölle på att korsfästas. Och ändå stod jag kvar, jag toka. Hemmet hade slutit sig om honom som ett skal. Han var icke min längre, som jag föreställt mig på promenaden nyss, han var hennes och den lilla flickans. De där aftnarna förstod jag hur ljuvt det måste vara att ha ett hem. Och hur det är att stå utanför och aldrig kunna komma in. Ljuset från hans fönster gör ännu ont i mina ögon.
Petra lade vänligt sin hand på Elsas.
- Stackars du, sade hon.
- Jag tyckte jag ville tala om det för dig, fortsatte Elsa. Nu när vi skola träffas på nytt. Det var min hemlighet. Nu har du också del i den. Du måste veta att jag älskade din bror. Kanske förstod han det själv. Vi talade aldrig om det. Men jag tror att han förstod allt. Jag var borta, när han dog. Sedan hans död har allt blivit så tungt. Döden är så förfärlig. Den reser sig plötsligt som en svart mur i solskenet och skymmer våra älskade ansikten.
De sutto tysta. En vind for fram där ute och fick träden att sakta susa.
De talade om den kommande hösten, om barnen och om hur Elsa nu
skulle ställa det för sig. Hon var åter densamma, godlynt och
glad. Skatten inom henne, som var hennes kärlek till Hugo, hade åter
sjunkit ned och gömt sig i hennes hjärtas djup.
