Hösten kom så med frostnätter och klara morgnar, då gräset var vitt på rabatter och ängar. Trädens kronor lyste av gyllene och prunkande färger. Det var ett sista uppblossande innan vintern, som om en feber rasat bland allt växande och levande. Och när den härjat slut, skrumpnade löven och föllo till marken, där de täckte gångarna i parken med sin brokiga matta.
En dag när Angela satt på trappan och tittade ut över gården, hörde hon någon komma uppför gången från grinden. Det knastrade i gruset. Det var någon som gick med långsamma trötta steg. Angela tittade spänt bort mot knuten. Stegen ljödo allt närmare. En kvinna kom in på gården. Nu förstod Angela varför hon gått så långsamt. Hennes ena axel var nedtyngd av en kappsäck som hon bar i handen. När hon fick se Angela, satte hon ned kappsäcken med en duns, och lämnande den i sanden, gick hon nu fram till trappan. Hon stirrade på Angela, Angela tittade halvt skrämd tillbaka. Det var en liten kvinna, mycket mager, klädd i grön resdräkt. Sommarhatten, tyngd av skära tusenskönor, hade hon skjutit i nacken, så att ett ljust slätt benat hår blivit synligt.
Hennes ansikte var magert, spänt och vitt med en stor näsa och två bleka blå ögon.
- Vad heter du? sade hon med litet hes röst.
- Angela!
Den främmandes blick flackade ett ögonblick runt gården, så sade hon ovänligt:
- Jag har aldrig sett dig.
Detta var ingenting att svara på. Angela märkte att hennes skor voro vita av damm, men strax drog hon upp en fin näsduk, på vilken en stor krona var broderad, och böjde sig ned och slog dammet av skorna. Medan hon var sysselsatt med detta, talade hon. Angela visste inte, om hon talade till henne, och satt förvånad, tyst, utan att begripa något.
- Jag är uttröttad, sade kvinnan. Hela vägen från stationen har jag fått gå och släpa på min kappsäck. Han kunde väl kommit och mött mig. När tåget stannade, tittade jag ut och väntade att få se honom hålla utanför stationen. Men ingen människa var där. Jag fick skämmas för Eriksson, stationsinspektorn. Han såg ju hur jag drog i väg med kappsäcken. Men så är det alltid. Ingen bryr sig om mig. Och ändå skrev jag att jag skulle komma i dag. Men nej.
Hon reste sig upp, nu helt röd i ansiktet efter att ha stått nedböjd.
- När du blir stor, flicka där, mumlade hon, så får du se att ingen är att lita på. Ingen människa! Du är borta från ditt hem ett par dar, och du blir helt enkelt bortglömd. Man gör sig inte besvär att möta dig med vagn och häst, för man har glömt att det finns någon att möta.
Nu hörde Angela att någon med stor hast kom springande uppför gången bakom huset. Arrendatorn kom fram till dem. Angela hade sett honom flera gånger dessa dagar. Han bodde i det lilla röda huset på andra sidan gården. Det var en vacker, högrest karl med blont vågigt hår och glada ögon.
- Å, kors Adèle, ropade han. Är du här redan?
Kvinnan svarade inte. I en sorts raseri vände hon sig mot mannen, sprang förbi honom så häftigt att hon knuffade till honom och störtade fram till kappsäcken i sanden. Hon lyfte upp den och började tungt, men med hastiga steg gå bort mot arrendatorsbostaden. Mannen följde henne, hela tiden talande med bevekande röst. Men hon knep ihop munnen och skakade på huvudet. Dörren till det röda huset smällde igen efter dem.
Det var första gången Angela såg den då trettiotvååriga
arrendatorsfrun på Eka.
