- Hans! Hans!
Det var Betty, som ropade. Hon gick runt i huset och sökte Hans. Inspektoren hade kommit för att tala med Hans, och så var han försvunnen. Det hände ofta. Han var som borttappad. Ingen kunde finna honom. Var fanns han då? Barnen, som också skickats ut att leta efter honom, kunde ibland se honom ute på ån i den lilla roddbåten. Han satt ofta där, vilande på årorna, och stirrade framför sig med en drömmande blick, utan att höra eller kanske utan att vilja höra på ropen efter honom:
- Pappa! Pappa! Hans! Hans!
Å! Han var far till tre barn, hade hustru och en stor egendom, som fordrade hans tid och tankar, och så kunde han gripas av en outsäglig leda vid alltsammans och taga sin tillflykt ut på den lilla ån för att bliva ensam med sig själv. Inne i huset var det svårt att få vara i fred. Nästan omöjligt.
Betty, den alltid verksamma och ivrigt sysselsatta Betty, som han älskade, ville icke lämna honom tid till ensliga drömmerier. Hon påminde honom:
- Lille Hans, du måste till mejeriet och se på den nya maskinen där. Mejerskan var här nyss. Blenda har kalvat, kan du tänka dig!
Betty, den goda, var förtjust, när någon kossa i ladugården kalvat, nästan som om det kommit ett nytt barn till denna jord, så krälande av liv. Hon kände alla kornas namn och älskade att gå omkring i ladugården, inandas den varma lukten av djur och spillning, höra mjölken strila från spenarna ned i spannarna och tala med folket som arbetade. Så småningom hade mer och mer gårdens skötsel fångat hennes intresse. Hon tyckte också ofta att hon bättre än Hans begrep vad som fattades och vilka råd som borde givas. Men eftersom hon ogärna ville att det skulle se ut som om hon styrde, ty Hans var ju hennes hjärtas stolthet, kunde hon om en sak, som hon redan i sitt sinne bestämt, betänksamt säga:
- Jag skall fråga godsägarn.
Eller
- Godsägarn har sagt att... Godsägarn bad mig säga...
Då skrattade de underlydande, menande att de nog visste, vem som där på gården höll i tömmarna.
Om morgnarna hade Betty svårt att bli riktigt färdigklädd. Hon lät det tjocka svarta håret hänga i ett nät, och hon serverade kaffet vid frukosten klädd i en japansk nattrock av siden, som Hans en gång skänkt henne till julklapp. Den föll löst kring hennes stora gestalt och hölls till i halsen med en liten pil av guld. Barnen kände sedan många år till denna dräkt, som de voro förtjusta i. Den lyste upp frukostbordet med sina granna körsbärsblommor och rankor av broderade blad. Och dess vida ärmar släpade gärna i grötfatet, som räcktes dem med givmilda händer, eller fastnade i stolar och i skåphörn. Hon hade röda tofflor med stora kokarder på fötterna, allt samverkande till att ytterligare skärpa hennes utseende av mörkögd österländska. När hon så kom hasande i morgonsolen över gårdsplanen eller skymtade bland trädgårdens blomster, kunde man tro att en yppig haremsdam av ödets oförklarliga nyck funnit sin tillflykt på den småländska herrgården.
Från hela hennes väsen utstrålade en ljus och god värme. Liksom för så många judinnor var för henne familjen något heligt. En krets, som flätat sin egen trollring, vilken slog en mur omkring den så att ingen främmande kunde intränga. Inom denna krets levde hon ut sitt väsens lyckliga blomstrande liv. En familj på landet skapar väl även en liten värld för sig. Allt det störande och förströende en stor stad har att bjuda finnes icke här. När man vaknar om morgonen, ligger dagen jämn och obruten framför en. Trädens sus och vattnets porlande i den lilla ån i trädgården följa dagens timmar med ett glatt och stilla småprat. Det stycke jord man trampar på är ens eget. Himlen blickar ned med blå och strålande ögon. Och om natten lysa stjärnorna över en tyst och mörk gård, medan månen målar den grusade gårdsplanen helt i vitt.
Ett stycke mystik var väl också inslagen i den brokiga vävnad som var Bettys själ. Av ålder ha judarna väntat på Messias, undret som skall ske, mannen som skall frälsa den värld de i två årtusenden hemlösa drivit omkring i. Det var denna i det omedvetna verkande visshet om ett underverks tillblivelse som kom Betty att aningsfullt och bävande betrakta sina egna barn. Var och en av dem skulle väl bli något stort, något märkvärdigt. I deras gryende anlag spårade hon redan blivande stora ting, som de skulle uträtta. Kring deras svarta hår slogo hennes ljusa tankar en gloria, lik den man kan se på italienska tavlor kring det heliga barnets huvud.
Om Betty älskade något av sina barn mer än de andra, var det väl Sven. Kanske berodde det också på att han numera en stor del av året var borta för att gå i skolan. Den dag han for var en stor sorgedag på herrgården. Betty grät inne på sitt rum, förtvivlat, som om hon aldrig mer skulle få se sin äldste son. Hans drev melankoliskt omkring i de öde rummen och knäppte sorgmodigt med sina långa fingrar. De två andra barnen kunde icke företaga sig något, som om drivfjädern i alla deras lekar plötsligt surrat till och gått av. Detta år, då Sven satte sig upp i vagnen bredvid kusken för att fara i väg till stationen, hade den vackra svartögda Agda stått i ett fönster och stirrat efter honom med stora ögon. Hans sista hälsning, då han vänt sig om för att se på sitt hem, hade gällt henne, men det hade inte Betty märkt. Hon trodde ju alltjämt, intet anande, att hon ännu var den enda älskade kvinnan i sin gosses liv.
Om Betty hade svårt att vakna om morgnarna och att bli ordentligt klädd, var hon desto mer vaken om kvällarna och ville aldrig lägga sig. När barnen redan lågo, alltid omstoppade av hennes händer, och Hans gått in i sitt rum, irrade hon ännu lik ett nattens hemliga väsen omkring i rummen. Men hon var ingalunda så tyst som nattens andar pläga vara. En stol sköts åt sidan, ett fönster stängdes, hennes skor knarrade i trappan. Barnen vaknade väl ibland och hörde henne och somnade åter tryggt.
Mamma är uppe, tänkte de då bara. Hon vakar över huset.
Och när Betty vandrade omkring så, ställande till rätta allt vad dagen bragt i oordning, var det som om hon också med sina mjuka och fasta händer ordnade sina barns framtid. Om allt vad hon önskade kunnat gå i uppfyllelse! Hon öppnade det stora ekskåpet där linnet förvarades och strök tankfullt över någon duk, blank och skinande av damast.
Den skall Edla ha, tänkte hon då. Den och den och den.
Och när hon sökte bland linnet, som doftade svagt av lavendelpåsarna, vilka lågo instuckna här och där, såg hon redan Edla, den litet kutryggiga och närsynta Edla, som vuxen kvinna i eget hem. Hon skulle gifta sig med någon utmärkt man och bli lycklig som Betty själv, omgiven av barn. Ty det var ju ändå meningen med en kvinna, i vilken själva livets källa rann upp. Och stannade hon på sin vandring vid bokskåpen, där det gyllene trycket på bokryggarna glänste emot henne i lampskenet, tänkte hon på Sven, som skulle bli en berömd vetenskapsman och skriva avhandlingar, vilka hon, Betty, inte ens skulle kunna begripa en bokstav av. Jordgloben snurrade hon på och hade redan sett lille Gotthard som forskningsresande eller romanförfattare. De skulle upptäcka nya ting, bringa kunskap till människorna och föra en värld framåt - hennes barn! Alls inte ömkade hon sig över att hon själv var så dum, att hon längre fram icke ens skulle förstå dem. Hon skulle vara stolt över dem minsann! En bra lycklig mor. Under några korta minuter gifte hon bort Edla och gjorde sina söner till berömda män, vilkas namn skulle upprepas och välsignas av tusenden. Det gick så fort.
Men så tänkte bon på den långa väg och de år av bekymmer, som lågo framför dem, och då såg hon på sina egna händer och höjde dem liksom för att pröva deras kraft, om de voro mäktiga att bära bördor. Utan högmod förstod hon ju att mycket berodde på henne, även om hon en gång skulle vara bortglömd, ett stoft fört långt bort av himmelens vindar. Men inte ens förintelsen och den slutliga tystnaden skrämde denna moder. Vart och ett av barnen skulle ha kvar ett litet stycke av henne själv, även då hon var borta. En liten deg, där hennes tankar och hennes längtan voro det jäsande ämnet, som skulle få degen att svälla. Så skulle hon leva vidare, fastän död, i barn och barnbarn och ännu längre. Det var hennes evighetstanke. Ty en ljusblå och strålande himmel med en evig sjungande ro var alls icke något för hennes verksamma ande.
Själv hade Betty vuxit upp i ett lyckligt hem, och hennes önskan var att hennes egna barn skulle få en lika lycklig barndom att minnas. Hans var väl det oroande elementet här. Fastän hon icke ville erkänna några fel hos något som hörde henne till, kunde hon ju ej hjälpa att hon icke fann Hans precis vara den idealiske familjefadern, snarare var han väl hennes fjärde barn och besvärligare än de andra. Hans var nervös och orolig till lynnet och med en ständig melankoli gnagande vid sitt hjärta. Om Betty tecknade framtiden i idel ljus, lade han på svarta skuggor. Vad allt kunde icke hända barnen! Faror av alla slag reste höga hinder i deras väg. Liksom Hans under skörden levde i ständig skräck för att skyfall skulle fördärva äringen, så att man sedan skulle få hungra, ja gå ifrån gård och ägor, trodde han också vid minsta skymt av ett dåligt anlag hos barnen, vid en i hastighet uttalad osanning eller ett framstickande bevis på högfärd och trots, på en själens röta som skulle sprida sig och förgöra allt det goda, som kanske kunde finnas.
Men icke endast andliga värden kunde ju gå förlorade. Fattigdom, sjukdomar och nöd av alla slag lurade även på de arma små. Den enda, som förmådde jaga bort dessa spöken från Hans' tankar, var Betty, som med sina outtröttliga händer strök över hans panna och väckte syner av gladare bilder till liv.
För honom, ja för hela huset, representerade Betty ett slags försyn. Hans' skräck, då han ibland låg vaken om nätterna, var också att hon skulle dö och försvinna, fastän döden i samband med Betty var så svår att tänka sig. Då kunde han i nattrock och med skakande ben smyga sig in i Bettys rum, när hon äntligen somnat. Han tände icke ljus, stod bara stilla och tyst vid hennes huvudgärd, lyssnande till hennes lugna andetag. Dessa susande trygga andetag förjagade hans ångest. De tycktes honom fylla hela huset med sitt lugnande ljud, förlänande honom själv en sömnig ro. Fångade hon icke natten och stillheten i sin famn, liksom hon bar dagens glada möda? Alltid, vaken eller sovande, gav hon med sig åt andra, liksom hade det ständigt skänkts henne ett överflöd av kraft och tillförsikt.
Och ändå var han så otacksam mot sin försyn, att han mitt under dagens arbete kunde fly undan alltsammans och låta Betty och barnen ropa och söka efter honom. Han hörde väl sitt namn ropas, men han inbillade sig att de kallade på en annan Hans, en muskulös och kraftig karl, härdad och brynt av sol och arbete och himmelens vindar. På sidan om livet, det där verksamma, sjudande och bråkiga livet, gick en väg, en vit smal väg, mellan drömmens röda vallmor och svala liljor. Den följde titt bredvid den allmänna landsvägen, där dammet yrde efter framilande fordon, där luften genljöd av hetsande ivriga rop och hästarnas dånande hovslag och där alla hade så bråttom att komma fort fram. På den vita vägen var stilla fred, och fåglar flögo med tysta vingslag över ens huvud. Den vägen kände inte Betty, men Hans ryckte sig lös för att få vandra där. Han färdades där också, då han satt i sin båt ute på ån bland näckrosorna. Blommorna och fåglarna bragte honom tysta budskap, ty de kände hans hjärta, som ju bara var ett drömmande barns. De ömkade sig icke över att han icke förstod sig på den nya maskinen i mejeriet eller över att han ej kunde glädja sig åt att en kalv kommit till världen för att växa upp till kossa med närande mjölk i sitt tunga juver. Vallmo är dröm, och vallmo är glömska. Och inne i drömmen och i glömskan av det närvarande livet fann Hans den tjusning som rörde vid hans innersta nerv.
Från sådana tysta och ensamma stunder kom han tillbaka med blanka ögon, lyssnande till inspektorens förnuftiga tal om allehanda förändringar, som borde företagas, med förtjust min, som om han hört en annan röst ljuda i sina öron, och synande den nya maskinen i mejeriet, farande över den med sina långa nervösa fingrar, som om den varit ett musikaliskt instrument han erbjudits att pröva.
Till denna familj kom på hösten Elsa, som mer än allt annat älskat
Hans' bror Hugo.
