Fru Adèle Holmström, den nuvarande arrendatorns fru, hade kommit till Eka gård tillsammans med sin man ett par år efter det Petra flyttat in i herrgårdsbyggnaden. Hon hade då nyligen gift sig med Holmström. Som flicka hette hon Silfverstjerna. Hennes far hade varit kammarskrivare vid tullen i en norrländsk stapelstad. Han dog oväntat och lämnade änkan och dottern Adèle att draga sig fram ensamma på den anspråkslösa pensionen de fingo efter honom. Pengarna räckte inte för dem. De måste taga sig något för, och så kokade de karameller. Silfverstjernas kolakarameller blevo mycket omtyckta. De skyltade med dem i stadens speceributiker och på konditorierna. Snart kommo också beställningar från andra håll. Det blev en liten nätt årlig inkomst.
Adèle hatade dessa kolakarameller. Hon skämdes, då hon i butiksfönstren måste läsa sitt fina namn på en karamellburk. Modern, som var ett litet beskäftigt, vänligt fruntimmer med flinka händer och gott hjärta, kunde inte förstå dotterns känslor. De voro ett mycket omaka par, denna mor och dotter, som i åratal bodde i samma rum, där en doft av bränt socker och choklad ständigt tycktes sväva i luften omkring dem.
Adèle hade redan från barndomen ett besynnerligt lynne. Hon blev ensam, därför att hon aldrig kunde komma överens med sina skolkamrater eller med sina väninnor. Hon drömde i hemlighet om ett liv i lyx och förfining, långt borta från köket, där det kokades karameller. Någon skulle komma och befria henne. Men ingen kom. Ibland fick hon ett slags raserianfall. Ett vitglödgat raseri, som icke gav sig uttryck i ord. Då sprang hon sin väg - sprang ifrån köket och moderns saktmodiga och ängsliga:
- Men kära barn!
Och hon ilade med en vansinnigs flämtande brådska hän efter vägarna utanför den lilla staden.
Det var som om hon med sina häftiga rörelser ville fördriva all sin olyckliga innestängda längtan. Hon såg icke på naturen omkring sig. Hon märkte knappast var hon satte ned stegen. Ljudet av fötternas tramp mot marken blev till ett med hennes hjärtas våldsamma slag. Hon önskade, en knappt medveten önskan, att hon finge dö på en av dessa utflykter. Falla till marken, pressande fram den sista pusten av andedräkt, och vara död som en häst, som stupat framför ett alltför tungt lass.
Det hände henne ändå något på dessa vilda promenader, som mera liknade jagande flykt. Hon träffade sonen till ägaren av ett av de stora sågverken i trakten, Daniel Wedin. Han bodde i en villa i närheten av staden. Han hade ingen sysselsättning, gjorde ingenting alls. Men också han brukade ströva omkring ensam, sökande med blicken efter något ouppnåeligt i fjärran. Han hade fått rykte om sig att vara smått kollrig. Adèle var vid denna tid några och tjugu år, mager och blek, med dessa ögon utan färg. Hon var på väg att bli en gammal flicka. Den ständiga bitterhet som molade inom henne kom henne att se äldre ut än hon var. En dag när hon hade vikit av på en skogsstig, dök den där mannen plötsligt upp vid hennes sida, rättande sina steg efter hennes ilande. Hon blev inte förskräckt, ty hon kände genast igen Daniel Wedin. De hade till och med en gång förut träffats på en middag hos borgmästaren i staden. Det behövdes således ingen presentation mellan de två.
Daniel var lång, litet framåtböjd, med ett gulblekt ansikte. Munnen var vek som hos ett barn. Över hela hans utseende var något slappt och karaktärslöst, som gjorde att man efter det man sett honom strax skulle glömt honom igen, om det ej varit för ögonens skull. Stora, svarta, brunno de djupt inne i ögonhålorna med en underlig orolig glans. Och när de fästes på Adèle, blevo de plötsligt röda som av en alltför stark hetta. Denne Daniel blev under en hel vår Adèles sällskap på promenaderna. Lik ett brunstigt djur, som om vårarna förföljer ett annat, sökte han upp henne, Adèle, honan. Hon förstod det genast, och hon fann ett besynnerligt behag i den fåordige mannen. Runtomkring dem knoppades skogen. Granarna fingo nya skott, klar kåda rann från stammarna. Lövträden blevo först ljusgröna av bristande knoppar, men snart voro också de färdiga och stodo fyllda av darrande och skälvande blad.
Vattnet, som i bäckar och rännilar runnit genom marken efter den smältande snön och isen, torkade upp, och mossan bredde sig mjuk och doftande av värme och blommor under deras fötter.
Daniel letade upp en plats åt dem inne i skogen under ett par stora granar. Här slogo de sig ned, heta, med flämtande andedräkt. Han sökte hennes händer och fann dem. Icke nöjd härmed trevade han med sina långa smala fingrar i hennes kläder. Liksom han förut jagat efter henne på skogsstigen, jagade han nu med sina händer efter hennes kropp under kläderna. Där han rev upp, knäppte hon åter till om sig i en förtvivlad och ändamålslös strid, som gjorde deras blod brinnande. Och när han äntligen tog henne, kände hon det, som om hon plötslig stupat omkull mitt i sin hetsiga språngmarsch, men det var icke döden utan livet som spred sig genom hennes domnade lemmar.
En galenskap hade gripit dem mitt inne i den sköna vårliga skogen, där fåglar och djur med kuttrande läten och i ny festlig skrud lockade varandra till sig. Adèle blygdes icke för mannen, men när hon kom hem och långsamt lät kläderna falla framför spegeln, granskade hon sig själv med skamsen nyfikenhet och blygsel. Den vita spegelbilden, som i skymningen blev spökaktigt förstorad, visade henne, tyckte hon, fläckar på hennes kropp efter hans kyssar och händers smekningar. Men då hon granskat sin nakenhet en stund, genomborrande bilden med hätska blickar, blevo fläckarna röda som hjortronen i högsommarens mossar. Hon hatade honom, mannen, sig själv, sitt eget oroliga begär, sitt dunkande hjärta.
Adèle tappade dock icke sansen under dessa vårdagar. Hon syftade till något. Hon ville ha ett barn. Det skulle få Daniel att fatta att han måste gifta sig med henne. Han talade aldrig om giftermål, och det förtretade henne. Om han gifte sig med henne, skulle hon med ens uppnå en viss ställning. Även om hon ej skulle kunna leva i den lyx och glans hon drömt sig, skulle hon dock genom giftermålet med Daniel få sin frihet och bli ganska välbärgad. Väl gift, behövde hon sedan ej taga någon hänsyn till mannen som skänkt henne dessa fördelar. Lukten av karamellkok och av kök skulle för evigt fördunsta, Men ett gryende liv tycktes icke vilja spira i hennes torra och onda sköte. Hon väntade forgäves. Och när hon märkte att famntagen icke buro frukt, blev hon rasande. Hon hade skänkt bort sig utan att få något i utbyte.
Då inträffade något. Daniel försvann ur hennes liv lika hastigt som han hade dykt upp. En natt då han gick hem på vägen utmed älven, steg han miste och föll i det virvlande vattnet. Han drunknade. Säkert hade han ej själv kastat sig i. Ett liv, till synes utan den minsta mening, släcktes av en brusande vårflod. Och se, nu när han var död, trädde han beständigt fram för Adèles skrämda blick. Överallt, var hon gick i skogen eller utmed älven, smög sig hans skugga tyst i hennes fotspår. Den kylde, den grep efter henne med kalla fingrar. Hon vaknade om nätterna, skrikande av ångest. En skugga av en död bara. Ingenting! Allting! Den gled fram förbi solen, den kastade sig över blommorna. Dess steg hördes icke, men hon förnam dem i sitt hjärta, lurande, krypande som om de ville trampa ned henne, Och när även skuggan slutade upp att finnas till som en verklighet, blev minnet av mannen och det liv hon under veckor fört med honom till en stentung börda hon aldrig riktigt kunde göra sig fri ifrån. Hon hade givit sig utan att känna kärlek, och hon fick väl plikta därför.
På sommaren for hon till en egendom, bjuden av en släkting till hennes far. På stället fanns då en ung inspektor, samme Tord Holmström, vilken sedan kom till Eka gård som arrendator. Det var en snäll och beskedlig människa, utan särskild begåvning. Han älskade jorden, som han brukade. Själv hade han vuxit upp på landet. Det var något friskt, behagligt och vänligt i hans väsen som var intagande. Han och Adèle voro av ungefär samma ålder. Hon var då mycket blek och medtagen. Något hos henne vädjade till hans medlidande. Hon uppfattade det strax och gjorde allt för att förstärka detta intryck, Vad hon åter ville av hela sitt hjärta var ett giftermål. Med vem? Med vem som helst.
En dag då Holmström fann henne gråtande ute i skogen, när han gick hem från sitt arbete, tog han henne tafatt i sina armar för att trösta henne. Hennes tårar torkade snabbt. Denne man, som luktade av jord och svett i sina blå arbetskläder och höga läderstövlar, jagade för ett ögonblick undan minnet av den andre. Skulle han få henne att glömma? Tanken gjorde henne nästan lycklig. Det hysteriska hos henne stötte icke bort honom. Det var något främmande och egendomligt han aldrig mött och som i stället väckte hans åtrå efter henne. Blygsam som han var till hela sin läggning, ansåg han också att hon, en bildad och fin dam med adligt namn, sänkte sig ned till honom. När hon fann att han var alltför blygsam för att vilja be henne gifta sig med honom, började hon, alltjämt vädjande till hans medlidsamma hjärta, tala om att hon ville dö. För honom, som vid denna tid levde på verklighetens fasta mark, var detta att en människa ville dö något oerhört och alltför tragiskt.
Innan sommaren var slut, voro de förlovade. Kanske märkte han genast det misstag han begått. Hon förändrades hastigt, blev nyckfull och härsklysten. Men sitt givna ord ville han ej taga tillbaka. Så fort han erhållit arrendet på Eka, gifte de sig. Hon flyttade med honom in i det röda envåningshuset snett emot huvudbyggnaden. Hennes mor stannade kvar uppe i Norrland.
Nu sökte Adèle Petras vänskap. Hon trivdes alls icke i sitt nya hem. I Petras hus fann hon den förfining, som hon själv velat leva i, men ej lyckades skapa omkring sig. Hon avundades Petra på sitt hätska sätt.
Petra försökte visa den besynnerliga frun vänlighet och intresse, men det var svårt för henne. Hon fann sig icke väl i hennes sällskap. Det var en lättnad, då Adèle ibland om somrarna reste hem till sin mor. De sade du till varandra, men det lilla intima ordet förde dem icke närmare varandra.
För Angela blev Adèle ett slags skräck befryndad med den hon känt,
då hon inne på den mörka gården i hemstaden hade sett brygghusets dörr
stå på glänt och innanför skymtat elden och skuggorna under det stora
karet och föreställt sig att en häxa där lagade till en fasansfull och
ohygglig brygd.
