Varm på fästet lyste vårens sol,
över fälten dagg och fjärlar blänkte,
och på ängen stod en ung viol.
Vet du, vad den täcka blomman tänkte?
Jo, hon tänkte: O, hur ljuvt att här
leva, tjusa, hoppas, le och njuta!
Du, som mig i ljus och färger klär,
låt min blomning aldrig, aldrig sluta!
Så hon bad. Var det en fåfäng bön?
Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?
Bad hon om att vara ung och skön
till sin kind blott eller till sitt hjärta?
Bed som blomman, blomma du jämväl!
Liv och tjusning älskar livets ängel.
Bed som hon, men för din blomstersjäl,
ty förgänglig är din blomsterstängel!
