Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekreterare blifvit i en skarp och, i sanning,
mördande kritik öfver det belönade skaldestycket
"Sveriges Anor", nedsatt från den höga rang af
lyrisk skald, dit priset lyft honom, till en vida
anspråkslösare plats af talangfull, men deklamerande
och oratorisk verskonstnär. Det ädla i detta
tillmötesgående har långt mera än utmärkelsen sjelf
och oändligt mera än alla andra hedersbetygelser,
hvilka sedan föllo på skaldens lott, rört hans hjerta
och fyllt honom med kärlek till gamla Sverige; och
då han nu greps af längtan att en gång sjelf skåda
det forna moderlandet, skulle han der allt mera få
känna, såsom han sjelf sagt, "glödande kol samlas
på sitt hufvud."
Det nya skifte af Runebergs utvecklingshistoria, som
med femtiotalet börjar, inledde han med ett besök i
Sverige år 1851. Utom det, att hans hjertas längtan
förde honom öfver till det folk, på hvars språk han
skrifvit sina mästerverk, och i hvilket han dock
alltid egde flertalet af sina beundrare, kom han hit
för att personligen en gång framföra sin tack till de
män, som genom det öppna erkännandet af hans poetiska
mästerskap visat, att de förstått skilja mellan detta
och den unge ifrarens stränghet mot dem personligen,
samt äfven, efter hvad man har anledning tro, för
att personligen lära känna den skald, som, ehuru till
den inre riktningen himmelsvidt skild från Runeberg,
dock af de då lefvande ägde mest med honom gemensamt,
nemligen den objektiva fantasins skapande förmåga och
den fordran på poesin, att hon skulle vara icke en
mer eller mindre medelbar reflexion öfver åskådade
bilder, utan en teckning i ord och rytm af dessa
bilder sjelfva. Det var C. J. L. Almqvist, hvars
skrifter Runeberg flere gånger kärleksfullt och med
ohöljd beundran hade anmält. Huru denna hans sista
önskan gick i fullbordan, då han på sommaren 1851
inträffade i Sveriges hufvudstad, behöfver ej här
omtalas. Om deremot något skulle kunnat trösta honom
för den sorg, hans bedragna väntan naturligen väckte,
så var det väl det mottagande, han rönte så af folket
som af svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
