Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I tiden tänd, men tänd för evigheten,
Den var för mig; för hennes make var
Ej annat än det stoft, der masken nu
Som han sin medvetslösa högtid firar.
Hur lydde Minnas sista ord till mig?
"Som jag skall du kan hända länge drömma
Att du förgäfves söker här din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjertat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar."
O! Nu förstår jag hennes mening klart.
Min plåga var en dröm, – det verkliga
Är icke födt och skiftar ej med stunden.
Ett enda var dock sant: det var min kärlek;
Jag sof uti dess famn, – nu är jag vaken.
Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor;
Nu ser jag Minna, himlarne och Gud.
O kärlek, huru skön är icke du
Emot den Amor med förgiftadt koger,
Som dikten målar och passionen tror.
Du står förklarad för mitt öga nu;
Jag ser din båge riktad, men den är
Den öppna famn, du sträcker ut mot verlden;
Och dina pilar känner jag, – de bildas
Af oskuld, salighet och ljus.
Det var en stund, – jag såg dig då i samma
Gestalt som nu, – det var den första gången,
Jag dig förklarad såg i Minnas blick.
Dig slöt jag då med henne mot mitt hjerta;
Men blott en stund, se’n fann jag dig ej mer.
Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,
Och för sömnvandrarn genom lifvets natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
