| 77 |
Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte
De ord, han sade vid vårt sista möte!
Hans djerfva bön, hans vrede och hans oro
För mig, för tystnaden och dig blott voro.
Ty solen sjunkit redan från det höga,
Och ingen stjerna öppnat än sitt öga,
Och ingen vaken vind fanns mer i nejden,
När om min afskedskyss han tände fejden.
| 78 |
För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände,
Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände,
Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat,
Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.
Säg honom, du, om någon gång han nalkas,
Att drömma bort en stund hos dig och svalkas,
Säg honom då, ifall ett språk du äger,
De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:
"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat!
Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjertat:
Förtörnas ej, fast henne hård du tycker,
Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"
