| 85 |
Jag vandrar fram på skogens ban
Och blickar upp i tall och gran,
Och ofta nog jag foglar ser,
Men ingen flyger ner.
Och hvar och en tycks fly den stråt,
Der jag har utsatt mitt försåt,
Och lika tomhändt, som jag kom,
Jag måste vända om.
| 86 |
Jag borde se med sorg och ångst
På min bedragna fogelfångst,
Men huru fel det än må slå,
Är jag förnöjd ändå.
Jag har en snara qvar till slut,
Som aldrig lemnats tom förut,
Dit fogeln lika gerna går,
Som jag den samma får.
Och när jag kommer hem igen,
Jag gillrar än i afton den:
Och flicka lyder fogelns namn,
Och snaran är min famn.
