| 106 |
Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf.
Drifvan deras kronor grusat;
Blott i hjertan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mensko-blommans qvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomsterslägte
Spira ren och ljus!
Att då sommarns sol mig glömmer,
Någon engel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här.
